Fru talman! För mig är det beslut vi ska fatta se-
nare i dag ett av de allra svåraste beslut jag kommer
att vara med och fatta under denna mandatperiod. Det
har heller inte varit lätt för mig, måste jag erkänna, att
besluta mig för om jag över huvud taget skulle delta i
denna debatt. Efter många överväganden bestämde
jag att jag skulle göra det.
Vänsterpartiets syn i dessa frågor har tydligt redo-
visats av både Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis.
Jag har en annan syn när det gäller de internationella
adpotionerna.
Jag tänker inte gå in så mycket på hur jag har
kommit fram till mitt ställningstagande, utan jag kan
hänvisa till de remissinstanser som yttrat sig utifrån
barnens sätt att se det. Framför allt vill jag lyfta fram
Margareta Walchs skrivning i kommittébetänkandet.
Hon är legimtimerad psykolog och psykoterapeut. Jag
instämmer i hennes sätt att se på frågan.
I morse var KG Bergström med i nyheterna och
berättade lite grann om den här debatten och hur vi
skulle rösta. Jag tycker att den här debatten har be-
handlats på ett väldigt speciellt sätt. I vårt parti,
Vänsterpartiet, är det inget konstigt att vi i olika frå-
gor tycker olika, och vi tillåts att rösta utifrån vår
egen övertygelse. Så är det också i den här frågan.
När det gäller den delen är det alltså inget som är
annorlunda i den här röstningen än i andra.
När det gäller barns bästa, som så många har pra-
tat om här, är jag helt övertygad om att alla sätter
barnens bästa och barnen i fokus utifrån sina egna
erfarenheter. Det gör vi utifrån de erfarenheter, den
kunskap, den människosyn och den samhällssyn som
vi har, och vi gör detta utifrån vårt allra bästa för-
stånd. Jag gör det utifrån mitt allra bästa förstånd.
Eftersom jag vet att det finns människor som är duk-
tigare på barns allra bästa än vad jag är har jag valt att
lyssna på dem.
Människor som har mycket kunskap och lång er-
farenhet av barn i allmänhet och adopterade barn i
synnerhet har kommit fram till att det, när det gäller
internationellt adopterade barn, är för tidigt med det
här beslutet. Jag har lyssnat och valt att tro att de vet
bättre än jag vad de pratar om.
Jag hade trott att debatten skulle föras på en högre
nivå. Tyvärr blev det inte så. Jag tycker att det är trist
när debattörer lägger på mig, som jag uppfattar det,
åsikter som jag inte har. Jag vill bli respekterad för att
jag, efter mycket svåra stunder, i mitt hjärta har
kommit fram till mitt ställningstagande - jag har
lyssnat på vad andra människor tycker och tänker. Jag
tycker att detta är trist.
Jag tror att många av oss, framför allt i de olika
politiska partierna, skulle må bra av att ägna lite tid åt
att diskutera respekt, ödmjukhet, yttrandefrihet och
demokrati. Vad har vi för syn på de här frågorna?
Jag måste erkänna att jag för första gången i mitt
liv har fått erfarenhet av hur det känns att bli bemött
med hårda röster, hårda ord, ironi, sarkasmer, miner,
huvudskakningar, gester, tiganden och osynliggöran-
den - alla härskartekniker som finns. Detta har jag
fått vara med om inom partiet och utom partiet. Jag
ser att det behövs prat om hur vi behandlar varandra.
För mig har detta varit en erfarenhet, och jag hop-
pas att andra också har lärt sig saker. Jag hoppas att
jag i framtiden kommer att ha modet att säga vad jag
tycker och våga stå för vad jag säger, att jag kommer
att ha styrka att göra det. Jag kan i dag inte säga att
jag kommer att göra det, men jag hoppas, för jag
tycker att det ska vara så.