Fru talman! Det är inte mindre neutralt för oss att stödja demokratins försvarare än det är för Sverige, Ryssland och andra nationer att skicka stål, malm, olja och annat krigsmaterial till Tyskland varje vecka. Vi måste vara demokratins stora vapenarsenal.
De orden av den amerikanske presidenten Franklin Delano Roosevelt - mitt under ett brinnande andra världskrig - i ett tal till nationen den 29 december 1940 präglar ganska mycket den säkerhetspolitiska debatten i dag - år 2009.
Det går inte att förhålla sig neutral mellan demokrati och diktatur. Det går inte att sedan andra världskrigets dagar placera Sverige någon annanstans än hos den transatlantiska länken. Det går inte längre att förneka att Sverige i praktiken redan är nära anslutet till Nato.
Därför har vi i Folkpartiet lagt fram ett särskilt yttrande i riksdagens utrikesutskott där vi betonar att Folkpartiet varken i riksdagen eller i regeringen står bakom fyrpartiuppgörelsen om säkerhetspolitiken från år 2002.
Den är dessutom i dag överspelad på många punkter, både av händelseutvecklingen i vår omvärld och av den utveckling av den svenska säkerhetspolitiken som har skett sedan dess, inte minst genom riksdagens ratificering av Lissabonfördraget och den nya solidaritetsklausulen.
Man kan fråga sig hur världen hade sett ut utan Nato.
Den etniska rensningen på Balkan hade fortsatt. Kommunismen hade spritts ändå mer i Östeuropa. Talibanernas grepp över Afghanistan hade varit kompakt.
Tiderna har också förändrats.
Det kalla kriget är över och tio före detta medlemmar i Warszawapakten är nu med i Nato. Både öst och väst samlas i den enda organisation som har tillräcklig effektivitet för att agera i fredsbevarande operationer i stor skala.
Östeuropa och Baltikum har gått med i Nato. År 2004 blev Estland, Lettland, Litauen, Slovenien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien medlemmar. Nu är Balkan på väg in i Nato med hög fart.
Nato är bildat av länder som gemensamt vill skydda demokratin som samhällsmodell. Nato är en försvarsallians men lika mycket en ideologisk allians för att säkerställa vårt pluralistiska och liberala samhällssystem så att det överlever kommande generationer.
För mig och Folkpartiet liberalerna är det mer självklart än någonsin att Sverige bör bli medlemmar i Nato. Vi har haft den här debatten i vårt parti sedan 1950-talet. För ungefär tio år sedan var jag med som landsmötesombud och röstade för att Sverige borde ansöka om ett medlemskap.
Politiska partier kan inte bara följa en opinion. Man måste också försöka påverka opinionen. Isolationism är passé detta år.
Vi måste också släppa vår beröringsångest för Nato. Sverige har sedan 1994 samarbetat med Nato inom Partnerskap för fred. Genom deltagande i PFF vill Sverige medverka till uppbyggnaden av ett säkrare Europa - men bara på våra egna villkor. För mig känns det väldigt märkligt att Sverige väljer att stå utanför och titta på tillsammans med diktaturer som Turkmenistan, Uzbekistan och Vitryssland som på nåder får vara med i Partnerskap för fred.
Man kan också nämna att i dag består vår svenska utlandsstyrka av 847 personer. Över 600 av dess soldater står under Natobefäl. Sverige har långt fler soldater under Natobefäl än under FN-flagg. Många svenskar är omedvetna om att vi har en Natoambassadör med eget sekretariat i högkvarteret i Bryssel.
80 procent av de svenska soldaterna samverkar med en organisation som majoriteten i denna kammare inte vill vara medlem i. Vi låter svenska soldaters säkerhet avgöras där Sverige inte har mycket att säga till om i styrelserummen.
Sverige har i dag även ett nära samarbete med den transatlantiska säkerhetsgemenskapen, men den trygghet som följer av ett medlemskap saknas liksom möjligheten att aktivt påverka utvecklingen.
Det kalla kriget må vara slut år 2009, men de geopolitiska tyngdlagarna består dessvärre.
Under lång tid har Sveriges säkerhet de facto byggt på Natos stöd. Vi måste erkänna att för ett litet land kommer det stödet alltid att behövas.
EU är ingen militärallians och därför inget realistiskt alternativ till Nato. Den franska militära återintegreringen i Nato är ett tecken på att fransmännen har gett upp idén att balansera USA genom en konkurrerande organisation.
Vill vi vara med och ta ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet behöver Sverige vara integrerat i en europeisk och transatlantisk försvarskontext. En kombination av EU:s civila kompetens och Natos militära är framtiden för den svenska säkerheten.
Blir vi medlemmar skulle vi kunna påverka dessa operationer. Nu förlitar vi oss på att andra ska ta ansvaret. Sverige har i allt väsentligt redan tagit steget från neutralitet till solidaritet i säkerhetspolitiken.
Vårt grannland Finland har gjort tre utredningar om Nato; Sverige har inte gjort någon. Det är hög tid att vi lägger fram en utredning med fördelar och nackdelar för Sverige att gå med eller stå utanför Nato. Vi måste gå till botten med Natofrågan och lägga alla fakta på bordet för väljarna.
Ett svenskt Natomedlemskap är nödvändigt av såväl ideologiska, ekonomiska som humanistiska skäl. Vi vet av historien att fred skapas genom frihet och att demokratier inte krigar mot varandra.
Svenska socialdemokratiska regeringar har under hela efterkrigstiden försökt påskina att Sverige är ett neutralt land. Det är dags att avliva den myten. Är man inte neutral ska man heller inte vara alliansfri. Sverige har i praktiken sedan andra världskrigets dagar stått på samma sida som resten av västvärldens demokratier.
Inget Natomedlemsland kan mot sin vilja tvingas att sända soldater utomlands eller gå i krig. Det står varje Natoland fritt att utforma sitt eget nationella försvar. Samtidigt är det naturligt för Sverige att ta vara på de möjligheter till samordning och kostnadseffektivitet som ett medlemskap i alliansen leder till. Sverige är i dag mer Natoanpassat än många av Natos egna medlemsländer.
I Sverige är det i dag politiskt korrekt att vara antiamerikansk och därför reflexmässigt tycka illa om Nato. För alla som älskar att hata USA kommer det att bli tufft med Barack Obama som president. Vi får aldrig glömma att utan USA hade inte demokratin överlevt som samhällssystem efter år 1945.
Visst har George W. Bushs utrikespolitik gödslat antiamerikanism världen över. Stängningen av Guantánamo är en symbolhandling som markerar skiftet med den mörkare världsbild som George Bush representerade.
Ett modernt Amerika ska leda genom att inspirera, inte dominera. Som president Obama har sagt i ett tal: Storhet kan inte tas för given. Den måste förtjänas.
Nu finns det förutsättningar för en västvärld som samlas kring vår tids stora utmaningar klimatet, terrorismen och finanskrisen och som gemensamt står upp för demokratiska värderingar. De behövs mer än någonsin. För tredje året i rad har den globala friheten gått tillbaka, enligt Freedom House. Endast 46 procent av världens befolkning lever i demokratier där man får tycka, tänka och tro fritt.
Glöm aldrig att USA har räddat demokratin tre gånger: första världskriget, andra världskriget och det kalla kriget. Utan USA hade demokratin som samhällssystem inte överlevt efter 1945. Den transatlantiska länken bör, måste och ska bli starkare.
Det är sorgligt att behöva säga det, men skydd med vapen behövs ännu år 2009. Jag önskar att fler pågående folkmord, folkfördrivningar och massvåldtäkter kunde stoppas med vapen och inte bara få fortsätta under förevändning av passiv diplomati.
Det stora problemet i global politik i dag är kanske inte att omvärlden ingriper för ofta, utan för sällan när blodiga konflikter pågår framför ögonen på oss. Vi har folkmordet i Darfur - det har pågått i fem år och skördar hundratals offer varje månad. Vi har folkmordet i Rwanda där nästan en miljon människor slaktades under 100 dagar 1994. I Srebrenica dödades tusentals muslimska män 1995. I Halabja gasade Saddam Hussein ihjäl 5 000 kurder 1988. Det är en skam för mänskligheten att vi i den fria världen inte ingrep med vapen för att stoppa dessa blodiga massmord.
Den svenska utrikespolitiken vägleddes länge under 1900-talet av en neutralitetspolitik som vilade på realpolitiska hänsynstaganden. Dessa finns inte i dag på samma sätt. Ett problem med politiken var att regeringar gjorde denna neutralitetspolitik till en dygd. Det är dags att göra upp med den traditionen. Demokrati borde ersätta neutralitet som den svenska säkerhetspolitikens ledstjärna.
Fru talman! Den 4 april 2009 firade Nato sitt 60-årsjubileum. Där satt Europas demokratier tillsammans med Nordamerikas demokratier och flera andra länder världen över.
Man kanske är alltför optimistisk om man som folkpartist säger att man tror att vi kommer att vara med när Nato firar sitt 70-årskalas. Men jag tror inte att det är en alltför dålig gissning att så kommer att ske. Jag hoppas att vi då inte bara kommer att sitta vid honnörsbordet utan också i maktens förhandlingscentrum.