Fru talman! Jag tycker inte att vi fick något besked om Afghanistan. Jag tror inte att Urban Ahlin över huvud taget nämnde den frågan. Det tycker jag var lite oroväckande, eftersom jag var ganska tydlig med vilken fråga som jag tycker är den mest centrala, nämligen hur vi ska hantera de män och kvinnor som på Urban Ahlins, mitt, den här riksdagens och svenska folkets uppdrag bygger fred och mänskliga rättigheter i Afghanistan. Där har den rödgröna alliansen inget besked att ge. Hur gör ni med Afghanistan? Det tycker jag är den stora och viktiga frågan här och nu.
Folkpartiet har inte reserverat sig i detta betänkande. De har ett särskilt yttrande för att ytterligare förklara och förtydliga sin ståndpunkt. Det är inte samma sak. De kommer att rösta för och ställa sig bakom det betänkande som vi, Socialdemokraterna och alla fyra partierna i alliansen ställer sig bakom - gott så.
I morgon blir det ytterligare en stor och viktig del av svensk säkerhetspolitisk diskussion, nämligen den om försvaret. Då kan vi börja prata om enighet och om problem. När det gäller hur Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet ska klara av sin försvarspolitik blev det inte heller något gemensamt besked från det rödgröna alternativet.
Jag har sagt tydligt i mitt anförande att jag tror att vi kommer att vara mer samspelta och ha en bättre agenda för framtidens utmaningar när vi går till val 2010. Jag har också sagt att om Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet, svampen, klarar av att få ihop någonting tror jag att de blir en farlig utmanare. Om man ska vinna matcher räcker det inte att ha tur och med fyra minuter kvar få en straff och få den rätt dömd. Man måste ha ett samspelt lag som faktiskt klarar av alla besluten.
Urban Ahlin vet hur det är i regeringsställning. Det handlar inte om att vara överens om det mesta utan om att klara hela den komplicerade verklighet som man har att möta, inte minst på säkerhets- och utrikespolitikens område.