Fru talman! Folkpartiet tycker att man ska hålla uppe förhandlingarna med Turkiet; det är partiets officiella linje. Men samtidigt måste man förstås utöva påtryckningar när det gäller mänskliga fri- och rättigheter och demokrati. Där skiljer vi oss inte från något annat parti i denna riksdag, utan det är en tydlig linje.
Irakoperationen var inte en Natooperation, men en del länder som är medlemmar av Nato var med i den. Men det var också många Natoländer som över huvud taget var mot att USA skulle gå in i Irak. Tyskland är ett exempel. Frankrike med flera länder höll fanan väldigt högt i det sammanhanget och var starka motståndare. Också Norge - ett land som Hans Linde i utrikesdebatter ofta lyfter fram och ett land som i väldigt många år haft socialdemokratiska regeringar och som varit en av Natos mest lojala medlemmar - var starka motståndare. Därför är det att göra det väldigt enkelt att försöka peka ut Nato som syndabock när det gäller det kriget; så enkelt är det inte riktigt.
Det finns också länder som är medlemmar i Partnerskap för fred och som inte får speciellt goda demokratiska omdömen. Turkmenistan omnämndes i en debatt för några veckor sedan. Det gäller också Tadzjikistan med flera länder. Hur ska man då förhålla sig? Inte minst gäller det också Vitryssland.
Flera av dina koalitionspartner i er vänsterkartell har ju ställt sig bakom att man är med i Partnerskap för fred, så det finns också andra länder som man skulle kunna hävda inte får vara med.