Fru talman! Jag tycker att det var förtjänstfullt av Hans Linde att peka på de likheter som vi i den rödgröna alliansen har när det gäller säkerhetspolitiken. Du påpekar tydligt och klart att vi är emot ett medlemskap i Nato. Vi står fast vid den militära alliansfriheten. Om vi vinner valet 2010 är det ingen tvekan om att vi inte kommer att ansöka om ett medlemskap eller bidra till att det kommer upp på dagordningen under nästkommande mandatperiod. Det var också bra att du lyfte upp att vi inte vill ta ledarskapet för en nordisk stridsgrupp 2011 och att vi inte heller kommer att delta i Natos snabbinsatsstyrka. Det är korrekt som Hans Linde säger, det är tre områden som vi är helt överens om.
Innan jag fortsätter till en del saker som jag tyckte var mer tveksamma i Hans Lindes anförande vill jag ha detta sagt eftersom det visar att det i säkerhetspolitiken de facto finns en större enighet mellan våra tre partier än vad det finns mellan de fyra borgerliga, där en så vital fråga som Natomedlemskapet splittrar de borgerliga partierna.
Det finns en sak som jag skulle vilja fråga Hans Linde om. Det handlar om Partnerskap för fred. Vänsterpartiet har en reservation där man säger att man vill att Sverige ska lämna Partnerskap för fred. Det är en organisation, en samarbetsform, som vi har utvecklat för att vi har tyckt att det är viktigt att Sverige har möjlighet att delta i FN-mandaterade internationella insatser. Hans Lindes parti, Vänsterpartiet, har ju ställt upp på en hel del sådana insatser som genomförts av Nato, till exempel i Kosovo. Det hade inte varit möjligt om vi inte hade haft ett samarbete inom Partnerskap för fred.
Jag är nyfiken på att höra om detta verkligen är en rimlig hållning när vi vill kunna delta i vissa internationella insatser som också genomförs av Nato, givetvis under ett FN-mandat som i Kosovo.