Fru talman! Redan inledningsvis vill jag passa på att yrka bifall till utskottets förslag till beslut, detta för att det här är ett viktigt och bra ärende där vi går igenom en mängd motioner som har kommit in under de gångna åren i frågor som rör säkerhetspolitik och Sveriges säkerhetspolitiska linje.
Dessvärre lever vi i en värld och tillhör en kontinent som i århundraden har präglats av konflikter. Krigen har varit många, långa och ofta fruktansvärt brutala. Konflikter finns fortfarande, och varje dag dör människor som ett resultat av detta.
Men vi har också sett framsteg, stora och viktiga framsteg. Sedan andra världskrigets slut har vi på olika sätt tagit steg för att lösa våra konflikter på ett fredligt och civiliserat sätt. Gamla fiender har blivit nära allierade. Se på Tyskland och Frankrike, eller för den delen Danmark och Sverige!
När jag föddes 1974 delades Europa av en järnridå som gick rakt genom Östersjön. Så är det inte längre. Framför allt innebar kommunismens fall att Europa kraftigt förbättrade förutsättningarna för fred och säkerhet. I dag är åtta av nio Östersjöstater medlemmar i EU. Tio forna medlemmar i Warszawapakten är i dag Natomedlemmar. Det är en enastående resa. Vissa kallar den till och med mirakulös.
Lärdomen från detta är att Sveriges säkerhet alltid har varit beroende av utvecklingen i vår omvärld och inte minst i vårt närområde. Att tro att vi genom att dra oss undan eller genom ensidiga lösningar skulle vara säkra är inte bara naivt utan också rent felaktigt och farligt. Det är viktigt - det lyfts också fram förtjänstfullt i det här utskottsbetänkandet - att vi arbetar långsiktigt också med konfliktförebyggande och fredsfrämjande insatser. Utskottet anser att hot mot freden och vår säkerhet bäst kan avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. Här är ett starkt FN-system mycket viktigt. FN bär ett övergripande ansvar för global fred och säkerhet. Men också handel, resor, familjeband och andra saker bygger mellanmänskliga relationer över nationsgränserna, vilket är viktigt för att vi långsiktigt ska värna freden i världen.
Det är viktigt att konstatera att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Vi har en bred enighet i denna riksdag om att Sverige är militärt alliansfritt. Jag vill ge en eloge till Socialdemokraterna för att de är ansvarstagande i dessa frågor och är med på de ställningstaganden som vi har gjort i utskottet. Där ingår att vi inte längre kan se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige har också anpassat sig och tagit ställning för den europeiska solidaritetsförklaring som innebär att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land. Vi förväntar oss samtidigt att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige skulle drabbas. Därför är det också viktigt att Sverige både kan ge och ta emot militärt stöd.
I denna vår samverkan med andra intar Europeiska unionen en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. EU är det främsta organ vi har för utrikes- och säkerhetspolitisk samverkan. Utvecklingen av den gemensamma europeiska krishanteringsförmågan fortsätter. Det är bra för Sverige, och det är bra för svenska intressen.
Men EU och Sverige bör också verka för att stärka den transatlantiska länken. Denna länk är unik i den internationella politiken just därför att den bygger på gemensamma värderingar såsom demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi. Med den nya amerikanska presidenten Obama är kanske förutsättningarna för framsteg på detta område bättre än på länge. Detta måste vi ta fasta på. Världen blir betydligt bättre när Europa och Nordamerika samarbetar.
I dag är den kanske viktigaste formen för transatlantiskt samarbete Nato. Det är den enda organisation där européer och amerikaner träffas varje dag för att hantera problem på den internationella agendan. Nato har också utvecklats till en effektiv krishanterare.
Därför är det viktigt att Sverige fortsätter utveckla sitt partnerskap med Nato. Sverige har lämnat viktiga bidrag i arbetet att sprida fred och säkerhet i världen, ofta i samarbete med just EU och Nato. Under det senaste årtiondet har över 80 procent av de soldater som Sverige har skickat iväg på utlandsuppdrag deltagit i Natoledda insatser, främst i Afghanistan och Kosovo. Det är ytterligare en viktig anledning till att vi måste ha ett nära men också effektivt samarbete med Nato. Där är vi i dag.
Hur är det med framtiden då? Det viktigaste är att den avgör vi själva. Det är Sverige självt som både definierar den närmare innebörden av den militära alliansfriheten och fattar de strategiska beslut om vägval som vi har att fatta framöver. Regeringen har tydligt deklarerat att frågan om Natomedlemskap inte är aktuell under denna mandatperiod, men det är heller ingen hemlighet att det finns partier, inklusive mitt eget, som ser ett svenskt Natomedlemskap som ett naturligt nästa steg. Precis som stödet bland svenska folket för EU-medlemskapet och för att införa euron har ökat, ökar också stödet för Natomedlemskapet på lång sikt. Men det ökar från en låg nivå.
Ska Sverige närma sig Nato och ett svenskt Natomedlemskap är det avgörande att vi har starkt folkligt stöd för detta. Jag tror också att det är viktigt att det i så fall sker i nära samverkan med vårt grannland Finland. Till dess är det viktigt att vi i Sverige använder det partnerskap som finns och de möjligheter vi har för samarbete för viktiga frågor om att skapa fred och säkerhet i världen, men det är också för att påverka Nato och andra att till exempel i internationella insatser se till att dessa verkligen genomsyras av FN:s resolutioner 1325, 1820 och 1612 om kvinnors situation i konflikter, om förekomsten av sexuellt våld i konflikter - som jag tyckte Urban Ahlin belyste på ett utmärkt sätt - och också barnens situation i väpnade konflikter.
Precis som Urban Ahlin nämnde spelades det mycket riktigt en fotbollsmatch i går mellan regeringen och oppositionen. Det gick som det tyvärr brukar göra, nämligen att s, v och mp, eller svampsamlingen som man också kan kalla dem, vann. Men alliansen var som vanligt mer samspelt och jobbade bättre som ett lag. Oppositionen hade en del bra soloprestationer men tyvärr ingen gemensam linje. Så fick de en turlista med fyra minuter kvar. Det var därför de vann - denna gång. Men det tror jag inte att de gör i nästa val, inte om de inte får ihop laget. Det gäller särskilt utrikespolitiken.
I detta betänkande finns 33 reservationer. Inte en enda är gemensam för de tre oppositionspartierna. Visst kan vi i alliansen därmed glädjas över att vi har ett bra samförstånd med Socialdemokraterna. Det är bra. Men samtidigt tror jag att inte bara vi i alliansen utan också socialdemokrater och faktiskt stora delar av svenska folket oroas över Vänsterns och Miljöpartiets synpunkter och ställningstaganden i dessa för Sverige avgörande frågor.
Frågan måste ställas: Hur går arbetet med att få det rödgröna samarbetet att fungera bättre även utanför fotbollsplanen? Får ni ihop ett samspelt gäng i utrikespolitiken? Hur gör ni med Partnerskap för fred, Afghanistan och Natoövningar?
Vi ska inte bara måla upp rosenskimrande bilder. Vi står inte här med något papper eller ett dokument som garanterar fred i vår tid. Det är en osäker värld, och vi lever på en kontinent som faktiskt fortfarande har allvarliga konflikter.
Jag brukade hoppas att min son, ett och ett halvt år gammal, skulle tillhöra den första generationen européer som aldrig skulle behöva uppleva ett krig på vår kontinent under sin livstid. Så inträffade Georgien. Det är bara att konstatera att vi fortfarande har stora, viktiga utmaningar framför oss. Här tror jag att Sveriges intressen kommer att värnas bäst i samverkan med andra, både inom EU och inom Nato. Därför tycker jag att det är viktigt och naturligt att yrka bifall till utskottets förslag i detta betänkande.