Fru talman! Denna debatt kan liknas mycket vid huruvida Sverige ska ansluta sig till euron eller inte, där då jag och mina allianskamrater är väldigt tydliga med att om man är medlemmar av EU ska man också ta hela ansvaret fullt ut och säga ja till euron. Det kanske finns en del tveksamheter på en del håll, men det finns i alla fall en öppenhet kring frågan. Där har faktiskt Urban Ahlin och jag samma syn. Men tanken är att socialdemokratins Natobeteende har liknats lite grann vid Michael Jacksons så kallade moon walk, alltså att man går baklänges in i framtiden. Vi andra går och marscherar rakt och i samma takt.
Vi kan ha olika åsikter i alliansen om hur snabbt man ska gå när det gäller en transatlantisk länk, men det finns i grunden en positiv hållning i fyra partier om att den transatlantiska länken behövs och att man måste hålla ihop den. Sedan är det en del partier som Folkpartiet som är väldigt snabba med att vilja ha ett Natomedlemskap. Andra har kanske en något mer dämpad hållning.
Men i Urban Ahlins koalition är det två partier som sitter på baken och stretar bakåt, medan det egna partiet ibland hellre tycks vilja vara i vårt gäng om man tittar på hur reservationer och annat ser ut.
Efter att denna riksdag i november efter en tolvtimmarsdebatt sade ja till att vi skulle ansluta oss till Lissabonfördraget, som innebär en del interaktion vad gäller försvarspolitik, kan man också nämna att det i försvarspropositionen till och med sägs att Sverige ska ta ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet och att en neutralitetsoption inte längre är möjlig vid en konflikt i närområdet.
Samma länder som är aktiva inom EU vad gäller försvar, samarbete och civil säkerhet är också aktiva medlemmar i Nato. Var går gränsen för Urban Ahlin?