Herr talman! Historieskrivare har ju svårigheter
även i dagsläget, och det är inte så konstigt. Det är
svårt för oss också. Men vi kan ju enkelt nöja oss med
att konstatera att ni inte stod bakom Miljöpartiets
reservation om enskilda vägar i det budgetbetänkande
som lades fram i maj 1995. Gjorde ni det? Jag tror
inte det. Jag tror att Miljöpartiet var ensamt om reser-
vationen. Vi hade ställt kravet att anslaget till enskilda
vägar skulle höjas på bekostnad av anslaget för byg-
gande av nya vägar, vilket låg helt i Centerpartiets
linje. Men det försvann sedan på något sätt. Ni stod
alltså inte bakom Miljöpartiets reservation i maj 1995,
som låg på riksdagens bord. Det får väl i högsta grad
tolkas som en passiv medverkan. Ni träffade en eko-
nomisk uppgörelse, där ni hade möjlighet att förhand-
la er till en höjning, men det gjorde ni alltså inte.
I samband med att Karin Starrin tog ett utskottsi-
nitiativ kunde vi i flera länstidningar läsa om Centerns
krafttag för att höja anslaget till enskilda vägar. Att
Centern hade räddat anslaget inför 1996 och att Cen-
tern var ett alternativ i svensk politik kunde vi läsa i
olika centerpartistiska kommunpolitikers inlägg i alla
möjliga länstidningar. Det måste väl ändå tolkas som
en aktion som inte har fullföljts fullt ut och att ni inte
har gett väljarna ett ärligt besked om var ni egentligen
har stått i frågan.
Ni säger nu att ni via intensiva samtal har lyckats
förmå regeringen att återställa anslaget. Det må hända
att ni har gjort det nu. Det har inte jag någon insyn i.
Men jag måste säga att ni inte var särskilt starka och
att ni inte protesterade särskilt kraftfullt när det verk-
ligen gällde, i maj 1995.