Herr talman! Jag kommer att lägga upp mitt anfö-
rande så att jag inleder med ett allmänt avsnitt, där jag
tar upp Folkpartiets syn på trafikpolitiken i allmänhet.
Frågan om monopol och konkurrens kommer jag att
fördjupa mig något i, och därefter berör jag några av
våra reservationer i betänkandet TU1, som vi nu be-
handlar. Lennart Fremling kommer i sitt anförande
senare att ta upp miljöaspekter och järnvägsfrågor.
Vi liberaler vill skapa ett samhälle där människor,
idéer och varor kan resa, förmedlas och transporteras
snabbt och effektivt. Kommunikationer är sam-
hällskroppens blodomlopp och nervsystem. Väl ut-
byggda kommunikationer inom Sverige är nödvändi-
ga för näringsliv och sysselsättning i alla delar av
landet. Resor till och från arbete, serviceställen och
fritidsaktiviteter är viktiga inslag i ett fungerande
vardagsliv. Goda kommunikationer med utlandet är
en förutsättning för våra ökande internationella kon-
takter.
Staten har ett övergripande ansvar för kommuni-
kationernas goda funktion. Detta ansvar innebär inte
att staten har något försteg som trafikutövare. Tvärt-
om är det angeläget att rollerna som ansvarig myndig-
het och operatör klart skiljs åt. Trafikens miljöpåver-
kan varierar starkt. Bl.a. genom rätt utformade eko-
nomiska styrmedel och ökat internationellt samarbete
kan staten verksamt bidra till en lägre miljöbelastning
från trafiken. Säkerhetsarbetet måste bli effektivare.
Vi liberaler är motståndare till alla former av mo-
nopol, vare sig de är offentliga eller privata. Vi är
övertygade om att fri konkurrens är till fördel såväl
för den enskilda människan - konsumenten - som för
producenten och samhället i stort. Den fria konkur-
rensen garanterar lägsta pris på efterfrågad kvalitet.
Monopol medför högre priser och lägre utvecklings-
takt. En fortsatt avreglering och konkurrensutsättning
är därför en liberal huvudlinje i trafikpolitiken.
Herr talman! Ett argument som ständigt går igen i
debatten om avreglering och kunkurrensutsättning är
att konkurrenten "plockar russinen ur kakan". Per-
sonligen har jag hört det sedan 1960-talet, när jag
började engagera mig i jordbrukets föreningsrörelse. I
dagens debatt om Posten och SJ förekommer det
också. Argumentet står mig upp i halsen. Jag vill
utnyttja den här möjligheten att granska och bemöta
detta argument mera ingående.
Uttrycket "plocka russinen ur kakan" används av
den som försvarar monopolverksamhet. Konkurrenten
- uppstickaren, svartfoten eller vad den nu kallas som
utmanar monopolisten - sägs plocka russinen ur ka-
kan, dvs. endast gå in på den lukrativa delen av mark-
naden och inte ta ansvar för den olönsamma delen.
Att ta sig in på en monopolmarknad är mycket svårt.
Största, och så gott som enda, möjligheten att lyckas
har man givetvis där monopolisten tar ut en hög vinst.
Om en konkurrent lyckas etablera sig där får konsu-
menterna på denna del av marknaden lägre priser och
större utbud. Monopolisten blir tvingad att effektivi-
sera och vitalisera sin organisation, vilket är till fördel
även för den nu f.d. monopolisten.
Nå, men resten av kakan, den mindre lönsamma
delen av marknaden eller den rent av olönsamma -
hur går det då med den när uppstickaren plockat rus-
sinen ur kakan och monopolisten inte längre kan flytta
över vinstmedel från den lönsamma delen till den
olönsamma? Jo, den utjämning, den fördelning, som
monopolisten skött är enligt min uppfattning en fråga
för det demokratiska - det politiska - systemet och
inte något som marknadsaktörer själva skall styra och
ställa med.
En monopolist vill självklart behålla sitt monopol,
som ger lugn och ro, höga vinster och minimala krav
på förändringar. Hans starkaste argument utåt för
fortsatt monopol är givetvis att han sköter denna för-
delning mellan olika starka marknadsdelar och att han
inte kan fortsätta med det om han får konkurrens.
Insynen i hur fördelningen sköts är minimal. Knap-
past ens styrelsen torde vara helt insatt i detta, utan
den verkställande ledningen gör de bedömningar och
disponeringar som man anser behövas. Eftersom det
oftast rör sig om interna affärsförhållanden är det
heller inte rimligt att kräva offentlighet och politisk
insyn. Vi saknar alltså möjligheter att bilda oss en
uppfattning om ifall fördelningen mellan starka och
svaga marknader görs på det sätt som vi önskar eller
på något annat sätt.
Min slutsats är att det är olämpligt att låta en
marknadsaktör ensam ansvara för den fördelningspo-
litik som är en konsekvens av statens ansvar för att
t.ex. en tillfredsställande postservice kan erbjudas till
alla landets invånare.
Den service som marknadsaktörerna själva inte
vill erbjuda men som samhället anser vara viktig
faller det på samhället - det politiska systemet med
full insyn och öppenhet - att ansvara för. Samhället
köper upp tjänsten på marknaden, som genom kon-
kurrensen kan ge samhället den efterfrågade tjänsten
till lägsta kostnad. De medel som samhället har för
dessa köp kan vara ordinarie skattemedel eller medel
som tas in från alla marknadsaktörer via konces-
sionsavgifter eller andra former av avgifter.
Låt mig ta ett konkret exempel - Postens verk-
samhet. Postmarknaden är avreglerad, och statens
ansvar för att postservice erbjuds landets alla invånare
vilar på Post- och telestyrelsen. Posten AB slåss för
sin monpolställning, bl.a. med "russinargumentet".
Konkurrenterna har tidvis lyckats ta några enstaka
procent av postmarknaden. Genom sin totala mark-
nadsdominans kan Posten AB försvåra för, ja nästan
förhindra, konkurrenter att etablera sig, men Posten
AB har ju också fått stå till svars för brott mot kon-
kurrenslagen ett antal gånger. Det är viktigt för post-
konsumenterna, och även för Posten AB, att en verk-
lig konkurrens etableras på den egentliga postmark-
naden. Konsumenterna skulle få lägre priser och stör-
re utbud, och Posten AB skulle nå ökad effektivitet
och högre utvecklingstakt.
För att ansvara för den rikstäckande betalnings-
och kassaservicen får Posten AB 200 miljoner kronor
per år av staten, dvs. av oss skattebetalare. Det är
ytterst tveksamt om staten verkligen skulle behöva ge
denna ersättning till Posten AB, som ju har monopol-
ställning i praktiken. Det är dock inte möjligt för oss
politiker att gå in i Postens affärsredovisning och
skaffa oss underlag för en korrekt bedömning. Inte
ens Riksrevisionsverket klarade av detta. Posten kan
använda russinargumentet utan att vi kan bemöta det i
sak. Vi är tvingade att lita på vad Posten säger, och
detta är en otillfredsställande situation. I stället borde
det vara så att postmarknaden har ett antal aktörer
varav Posten AB inte är helt dominerande. Staten
skulle då kunna upphandla betalnings- och kassaser-
vicen till det lägsta pris som marknaden erbjuder. I ett
sådant läge skulle koncessionsavgifter kunna diskute-
ras.
Herr talman! Jag övergår så till att kommentera
några av våra reservationer.
Statligt stöd till näringslivet bör avskaffas så fort
som möjligt. Det är en inställning som Folkpartiet haft
under lång följd av år. Även näringslivets organisa-
tioner hävdar detta - ända tills konkreta förslag pre-
senteras.
Rederistödet är ett exempel på statligt näringsstöd
som vi vill avveckla men som näringen slår vakt om.
Rederinäringen lever ju i en verkligt internationell
konkurrens. Olika former av statliga stöd snedvrider
dock konkurrensen, och en av EU:s viktigaste uppgif-
ter på sjöfartens område är att få bort dessa statsstöd.
Det är därför mycket angeläget att regeringen med
kraft verkar för en gemensam sjöfartspolitik utan
olika former av subventioner. Vi anser också att av-
vecklingen av rederistödet bör ske i snabbare takt och
med större belopp än vad utskottet föreslår.
I fråga om förslaget till nytt system för sjö-
fartsavgifter delar vi näringsutskottets bedömning att
det krävs ett nytt förslag från regeringen vad gäller
utformningen av de nya och miljödifferentierade
avgifterna. Att vi behöver förändra våra nuvarande
avgifter är ofrånkomligt liksom att beslut nu bör fattas
om införandet av nya avgifter på bl.a. den inrikes
sjöfarten. Det förslag som regeringen presenterat kan
dock få sådana negativa konsekvenser, bl.a. för raffi-
naderinäringen, rederinäringen och den transoceana
sjöfarten och därmed för hela den svenska exportin-
dustrin, att en översyn är motiverad. Regeringen bör
därför, enligt vår mening, under 1997 återkomma till
riksdagen med ett nytt förslag till miljödifferentierade
sjöfartsavgifter med verkan från den 1 januari 1998.
Med detta vill jag, herr talman, yrka bifall till re-
servationerna 11 och 15. Vi står givetvis bakom alla
våra reservationer, men för tids vinnande avstår jag
från ytterligare yrkanden.