Fru talman! Vi kan kanske gissa att jag fick det
rådrum som det talades om här alldeles nyligen efter-
som det blev fel i ordningen på talarlistan.
Fru talman! Jag ska börja med ett citat, nästan på
dagen åtta år gammalt. Så här sade talesmannen för
Socialdemokraterna, Maj-Lis Lööw, i debatten den 7
juni 1994 rörande partnerskap - jag hämtar det direkt
från protokollet:
"Några undrar om inte detta bara är det första ste-
get. Sedan kommer adoption, gemensam vårdnad och
insemination. Det har rests krav också kring dessa
frågor. Jag kan bara svara för mig och för det social-
demokratiska partiet. Detta är steget. Det är inte det
första steget. I det lagförslag som i dag ligger på
riksdagens bord tar vi uttryckligen bort allt som har
med barn att göra. Barns rätt i samhället regleras för
övrigt i föräldrabalken, som hela tiden utgår från
barnens bästa, inte från vad föräldrarna vill."
Hon fortsätter sedan:
"Det finns heller ingen lag som säger att man har
rätt att kräva att få bli förälder. Den frågan prövas
alltid utifrån barnets bästa om det gäller adoption och
utifrån vissa etiska regler om det gäller olika former
av konstgjord befruktning. Som jag ser det bygger
samhällets engagemang i dessa frågor på att man
under vissa förutsättningar hjälper barnlösa par att få
ett barn som de kunde ha fått själva. Därmed faller
frågan för homosexuella par."
Fru talman! Jag fick en gång lära mig att för en
viss religiös rörelse var en sanning en sanning i 20 år,
och sedan surnade den och blev en lögn. Det är up-
penbart att i vissa frågor får man se upp med "bäst-
före-datum" även i politiken och inte lita på upp-
giftslämnaren!
Fru talman! Det har redan ordats ganska mycket i
denna debatt i dag. Jag ska inte vare sig bemöta eller
kommentera mycket av det som har sagts eller stryka
under det heller. Vad som har slagit mig är dock att så
fort någon har haft en avvikande uppfattning från det
som är ett slags inneuppfattning just nu så talar man
om fördomar. "Fördomar" är en etikett som man
klistrar på till höger och vänster här. Det har också
talats om dimridåer. Jag vågar säga för egen del att
jag tycker att de som har beskyllts för det snarast står
för klarsynen.
Det är också uppenbart att det finns de som har
bestämt sig för att inte ta argument. Adoptionsorgani-
sationer, adopterades organisationer, psykologer,
kuratorer, Barnombudsmannen och många andra med
insikt har varnat för det steg som nu föreslås, men det
betyder inget för dem som i dag talar för det som
måste kallas för vuxenegoism. För, fru talman, det är
inte utifrån barnets bästa som detta föreslås, som jag
upplever det, utan för en liten grupp vuxna. Det borde
vara som Maj-Lis Lööw sade 1994: "Samhällets
engagemang bygger på att hjälpa dem som annars
kunde fått egna barn. Därmed faller frågan för homo-
sexuella par."
Tydligare än så kan det inte sägas. Man borde inte
behöva argumentera mer.
I den motion i frågan, 2001/02:L17, som Gustaf
von Essen och jag lämnade in med anledning av pro-
positionen finns korta, enkla argument för ett avslag
på densamma, så den läskunnige kan ju själv ta del
därav utan att jag ska upprepa dem. Självfallet yrkar
jag också på bifall till motionen inom ramen för re-
servation 2.
I den nu pågående debatten har jag träffat på de-
battörer som jag känner igen från en annan debatt -
den om de frånvarande papporna. Det har också be-
rörts här tidigare i dag. Där har de rätt. Barn kommer
till genom en handling och inte genom en händelse.
Handlingar är man ansvarig för. Skam åt de män som
smiter undan från sitt pappaansvar! Här skulle vi alla
gemensamt kunna gå till storms på ett helt annat sätt.
Må det då vara mig förlåtet att säga att jag därför
upplever dessa debattörers agerande som ett kvalifi-
cerat hyckleri. Man brukar säga att barn behöver både
sin far och sin mor i den ena debatten, men i den nu
aktuella så vill man hjälpa till att skapa möjligheter
eller, rättare sagt, risker för barn att bara få ha tillgång
till den ena föräldern. Det är ju i det dagliga livet, i
oväntade situationer och i identitetstillblivelseproces-
sen som man har behov av båda föräldrarna - och
kontinuerligt. Dagens förslag är bara till för att låta en
liten grupp vuxna få rätt att hantera barn. Barn får
aldrig hanteras! Barn ska ha en lycklig och harmoni-
fylld uppväxt. De ska utvecklas och skyddas. De ska
inte utsättas för vuxenskapade problem och bekym-
mer. Det kommer bekymmer tids nog ändå! Allt vi
ger dem ska utgå från deras egna behov - aldrig från
de vuxnas.
Jag tycker att inte minst dagens socialdemokratis-
ka ledamöter bör besinna det som jag citerade från
Maj-Lis Lööw. Här finns ju många kvar av dem än i
dag i kammaren från den tiden, som då stödde det
förslagets motiveringar även med avseende på bar-
nen. Det gäller både socialdemokrater och ledamöter
från andra partier.
Fru talman! Lagstiftningen måste alltid i grunden
vara generell och inte fungera som särlagstiftning för
olika begränsade intressegrupper. Jag motionerade i
höstas om det. Förvånansvärt nog ansåg nyligen inte
riksdagen att så skulle vara fallet, så när man nu ånyo
föreslår en särlagstiftning så fortsätter man på denna
för ett rättssamhälle riskabla väg.
Fru talman! I min första debatt här i kammaren för
snart elva år sedan tvingades jag konstatera att frågan
som det gällde då - på skatteområdet - inte kunde
avgöras direkt, som jag ville. Vi skulle avvakta slutet
av en utredning och pågående beredning. Det insåg
både jag och ministern jag debatterade mot. I den här
frågan hade det funnits alla skäl att avvakta pågående
forskning och utredning, men det vill man inte. Man
kan fråga sig varför. Det förhållande som jag då de-
batterade betraktade jag som en björntjänst, ser jag i
protokollet. Fru talman! En björntjänst är nästan det
snällaste man kan säga att ett beslut om det förslag
som i dag läggs fram skulle bli för barnen.
Jag önskade av hela mitt hjärta att detta som av
allt att döma är min sista debatt i denna kammare
hade varit något som jag med glädje skulle minnas.
Dock, som det heter: Människan spår, men Gud rår.
Och det är i den fasta förvissningen, när jag nu läm-
nar att, trots alla tillkortakommanden för oss männi-
skor finns det ytterst en högre makt som kommer att
korrigera - om än ibland ganska hårdhänt - de beslut
som fattar och där vi gått utanför våra ramar.
Fru talman! På det hela taget har dessa elva år va-
rit en otrolig upplevelse, som jag på intet sätt skulle
ha velat vara utan. Jag vill med dessa ord tacka de
många goda kamrater från olika partier som jag haft
att göra med under åren, och ett varmt tack går också
till de många duktiga medarbetare i riksdagen, i
kammaren, i utskott och olika kanslier och avdelning-
ar som hjälpt till att göra arbetet möjligt.