Fru talman, ärade ledamöter och ärade åhörare!
Sverige har haft goda och dåliga tider. De senaste sex
åren har vi genomlevt en av de mest stadiga och långa
högkonjunkturerna som vi haft på länge. Ja, inte bara
vi. Europa och USA har också haft stadigt positiva
tillväxttal. Grunden till att Sverige har kunnat flyta på
den internationella framgångsvågen är den sanering
och reformering av svensk ekonomi som genomför-
des under den förra djupa lågkonjunkturen.
Centerpartiet lade ned all sin kraft och energi för
att saneringen skulle bli lyckosam. Vi, liksom många
av er som lyssnar i dag, vet att lågkonjunktur, bespa-
ringar och saneringar drabbar de människor värst som
har minst. Det är de vanliga människorna, de vanliga
företagen och de vanliga kommunerna. Det är de med
de minsta marginalerna som får bära den tyngsta
bördan om statens ekonomi missköts.
Därför, fru talman, är jag i dag mycket bekymrad
och orolig för att det förra historiska saneringsarbetet
nu håller på att gå till spillo. Finansministern borde
tala om hela sanningen för svenska folket. De offent-
liga finanserna visar på totalen ett plus. Men det är,
mina vänner, det fristående pensionssystemet som går
med plus. Den andra delen är kommuner och lands-
ting. De går i och för sig knackigt på sina håll, men
genomsnittligt visar de på ett litet överskott. Men
statens budget, finansministerns ansvar, går faktiskt
med minus. Det är med utförsäljningar och indrag-
ningar från Riksbanken som det blir ett totalt plus i
år. Ekonomistyrningsverket pekar på att det nästa år
först blir ett underskott realt på 43 miljarder, och om
man sedan tittar på det underliggande underskottet
kommer det upp till 59-60 miljarder. Det innebär att
statsskulden ökar.
Fru talman! Ska medborgarna än en gång få betala
dyrt för överbudspolitik? Kommer de med de minsta
marginalerna återigen att få känna av bittra sane-
ringsåtgärder några år efter valet eller redan i höst?
Både finansministern och statsministern väntar med
recepten för de största problemen. Det som står i
finansplanen är: Detta återkommer vi med i höst.
Detta återkommer vi med efter valet. Detta återkom-
mer vi med i höst.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har hittills
sagt: Det går bra för Sverige. Låt oss fortsätta att
förbättra. Men hur ser det ut egentligen? Sjukskriv-
ningarna ökar. Arbetslösheten fortsätter uppåt. Fler
elever lämnar skolan utan godkända betyg. Företag-
samheten pekar nedåt. Inflationen pekar å andra sidan
uppåt, vilket inte alls är bra. Minskat offentligt
sparande och ett ökat skattetryck. Hushållens dispo-
nibla inkomster sjunker nästa år. Den sociala och
regionala klyvningen har aldrig varit så stor som nu.
De flesta av nyckeltalen pekar faktiskt i en negativ
riktning, efter sex år av brinnande högkonjunktur.
Låter det som ett framgångskoncept? Om det är
regeringens framgångar är löftet om att fortsätta på
den inslagna vägen snarare ett hot än ett löfte. De
regionala klyftorna har blivit djupare under den se-
naste valperioden. Nordiska rådet pekar på att av tio
regioner i Norden där sysselsättningen minskar och
som är i en krisartad situation finns åtta i Sverige.
Fru talman! Om man ska göra internationella jäm-
förelser, som finansministern gjorde, är det kanske
den jämförelsen man ska fundera över och den situa-
tionen som man ska försöka hitta ett åtgärdspaket för.
Människor på landsbygden, på de små orterna och
i de små städerna - de många städer som har minskat
sin befolkning - begär inte allmosor, förmåner eller
bidrag. De begär, och det med all rätt, lika villkor för
att själva kunna ordna tillväxt och bra levnadsvillkor
på sina orter. Men det är inte det som de får.
För att kunna upprätthålla en bra offentlig sektor
med de krav som de allra flesta av oss har på vård,
skola och omsorg krävs en rejäl och uthållig tillväxt.
Då räcker det inte bara med en löftespolitik, för vad
det handlar om är att titta på hur det går med företa-
gen och hur företagsklimatet ser ut. Det är nämligen
grunden för välfärden. Det är där de pengar skapas
som vi sedan kan fördela.
Sverige har under de senaste 30 åren gått från att
vara världens fjärde rikaste land till att hamna under
EU:s genomsnitt när det gäller välstånd per innevåna-
re. Hade vi behållit vår position så hade situationen i
Sverige varit helt annorlunda.
Det finns massor av siffror som visar hur nyföre-
tagandet minskar, hur konkurserna ökar och hur ut-
flyttningen ökar. Det handlar förstås om att vi saknar
en reell industripolitik i Sverige, men det handlar
också om att vi saknar en reell politik för småföreta-
gande. Ska vi gå till stora företag så måste det börja
med små företag. Ska företagen växa och skapa till-
växt så måste det finnas lika villkor för företagen i
hela landet.
Älmhult är väl inte och kommer kanske inte att bli
- jag säger kanske, för man vet aldrig med smålän-
ningar - en stor stad eller ett storstadscentrum. Ändå
lyckades Ingvar Kamprad skapa företaget Ikea just
med utgångspunkt i Älmhult. Om vi ska ha fler såda-
na framgångshistorier, vilket vi allihop behöver, så
måste vi fundera över småföretagarklimatet.
Det finns oändligt mycket statistik som visar hur
jobbigt det är att driva företag i dag. Det finns oänd-
ligt många berättelser från företagare som visar hur
det är att vara företagare. Du betalar moms på det
som du har blivit bestulen på. Din familj, din hustru
eller man, får inte arbetslöshetsersättning om hon
eller han är gift med en fåmansföretagare. Den som är
företagare får bara 70 % av föräldraersättningen jäm-
fört med en arbetstagare med lika lön.
Det är inte bara så att det är ett dåligt småföreta-
garklimat - det är t.o.m. så att regeringen med stöd av
Vänsterpartiet och Miljöpartiet rent ut sagt diskrimi-
nerar människor med små företag. Då omöjliggör
man också för en reell och bra tillväxt i framtiden.
Centerpartiet har under ledning av Eskil Erlands-
son ihop med de andra oppositionspartierna presente-
rat en rapport om småföretagarklimatet med 53 för-
slag för att skapa nya företag, fler jobb och högre
tillväxt. Nu har vi sagt vårt. Nu väntar vi på regering-
en i den här frågan. Än så länge leder vi med 53-0.
Jag ska återge vad finansministern har sagt. Våra
möjligheter att klara tillväxten och välfärden begrän-
sas på både kort och lång sikt av medborgarnas höga
ohälsotal, framhåller finansministern i sin plan.
Då undrar jag bara: Vart tog folkhälsopropositio-
nen vägen? Ohälsan kostar i dag 310 miljoner kronor
om dagen. Bara under de tio minuter som det tog för
finansministern att presentera vårbudgeten kostade
medborgarnas ohälsa två och en halv miljon kronor!
Det är så stora belopp att det svindlar. Det är svårt att
översätta detta och att förstå med både hjärta och
hjärna vad det betyder för svensk ekonomi och för
vanliga medborgare som råkar ut för sjukdom eller
arbetsskada.
Ge mig en kvart om dagen, sade redan Arne
Tammer. Tänk om regeringen hade ägnat en kvart om
dagen åt att försöka lösa dessa problem! Om man
tittar på försäkringskassornas anslag för rehabilitering
ser man att de ligger på samma nivå som de i stort
sett alltid har gjort, medan kostnaden för sjukpenning
stiger brant som en bergssluttning i alperna.
Man vägrar att vara med på Finsam - det som var
ett samordningsprojekt för bättre kvalitet i sjukvår-
den. Inga ytterligare pengar kommer på detta område.
Detta drabbar kvinnor allra mest. Kvinnors andel
av långtidssjukskrivningarna ökar. Kvinnors lönedis-
kriminering ökar - och detta av partier som står för en
feministisk hållning. Det finns inget i det material
som vi har fått i dag, fru talman, som visar på att man
vill lösa problemen varken med de sociala klyftorna
eller de regionala. Det finns inte ord om hur man ska
lösa problemet med lönediskrimineringen mellan män
och kvinnor.
Fru talman! Vi kommer om några veckor att lägga
fram förslag från Centerpartiet som handlar om lika
villkor för människor, för regioner och för män och
kvinnor.