Fru talman! Finansministern inledde med att nu
sätta punkt för den socialdemokratiska regeringsperi-
oden. Jag vill gärna instämma i det. Det kom också
fram att det inte finns så mycket mer som man vill
göra. Men det finns mycket som vi skulle kunna göra
i Sverige för att se till att fler människor kommer i
arbete och för att sjukfrånvaron pressas ned så att fler
människor kan komma till jobbet. Det finns mycket
vi kan göra för att Sverige ska kunna ha en tillväxt-
kraft i hela landet och för att vända på den utflyttning
av investeringar och företagande som vi ser i dag.
Det finns så oerhört mycket som vi skulle kunna
göra för att förbättra välfärden för enskilda männi-
skor, så att man själv kan välja hur man ska utforma
sin vardag. Det finns mycket som vi skulle kunna
göra för att konsekvent och målmedvetet sänka skat-
tetrycket så att Sverige kan stå starkt i en global eko-
nomi med alltmer av internationell konkurrens men
också av stora möjligheter.
Ingenting av detta görs, men det kan göras genom
förändringar av olika slag. Det som i själva verket
händer för regeringens del - det framgick i finansmi-
nisterns bedömning av hur ekonomin hade utvecklats
- är i grunden att när det går bra i den internationella
konjunkturen är det regeringens förtjänst att det går
bra i Sverige men när det går dåligt på grund av den
internationella konjunkturen beror det på den ameri-
kanska ekonomin. Det finns ett slags geografisk skala
inbyggd i den ekonomiska politikens ansvarsfördel-
ning: Ju sämre det går, desto längre bort från Bosse
Ringholm ligger ansvaret.
Men riktigt så är det inte, för om man säger så av-
händer man sig möjligheterna till de förändringar och
reformer som ligger i våra egna händer för att stärka
tillväxtkraften. Det finns, fru talman, ingenting i vår-
propositionen om hur man ska vända utflyttningen av
företagsägande och investeringar. En av de mest
dramatiska förändringar som i dag sker i svensk eko-
nomi finns inte ens nämnd som ett problem. Företag
flyttar ut dagligen. Vi har haft ett utflöde netto om
350 miljarder av investeringar under 90-talet. Det är
lika mycket som det svenska näringslivets bruttoinve-
steringar under förrförra året.
Men detta problem finns inte i vårpropositionen.
Det innebär också, fru talman, att regeringen inte har
någon politik för att möta detta problem.
Fru talman! Finansministern berömmer sig också
av att man har bekämpat arbetslösheten. Men, fru
talman, vi har från högkonjunkturen med oss en re-
kordhög arbetslöshet. Så hög har den aldrig tidigare
varit i modern tid. Är det någonting att vara stolt
över? Är det något att vara stolt över att arbetslöshe-
ten i själva verket nästan närmar sig 1 miljon männi-
skor? Den motsvarar 16 % om vi räknar in alla dem
som är i åtgärder, de latent arbetslösa och de deltids-
arbetslösa.
Jag ställer till Bosse Ringholm frågan: Är ni stol-
ta? Jag skulle vilja påstå att ni är trötta men liknöjda.
I själva verket skyler ni över detta problem och säger
att det inte är så stort. Ni kommer säkerligen att säga
till oss när vi tar upp arbetslöshetens problem att vi
svartmålar. Men vi kommer faktiskt att ta upp ett av
de mest grundläggande problemen i svensk ekonomi,
för det handlar om 1,4 miljoner människor som inte
går till jobbet på grund av att de är förtidspensionera-
de eller långtidssjukskrivna eller saknar jobb.
Ni må hur mycket ni vill säga att det är svartmål-
ning, men i själva verket är det ni, Bosse Ringholm,
som svartmålar möjligheterna att göra någonting. Ni
har satt punkt för insatserna. Ni har gett upp, för ni
säger nu att ni har lyckats i kampen mot arbetslöshe-
ten. Det är bedrövligt eftersom detta är ett av de vik-
tigaste skälen till att Sverige nu fortsätter sin efter-
släpning.
Finansministern tog över huvud taget inte upp det
som är det allra största problemet både på arbets-
marknaden och i de offentliga finanserna, nämligen
den växande sjukfrånvaron. Sedan 1997 har kostna-
derna för sjukpengen ökat med 25 miljarder, men
man gör inte något. Man har i höstas upprättat en
handlingsplan om elva punkter som innefattar tre-
partssamtal, nationella mål osv., men man gör inte
något.
Statsministern har sagt att man ska göra någon-
ting. Han sade: "Eventuellt presenterar vi det före
valet, eller efter valet." Det är lika med ett konstate-
rande att man inte har någonting att komma med just
nu, för annars hade det ju kunnat finnas med här.
Sjukfrånvaron ökar dagligen med 25 miljoner
kronor i kostnader, men själva ökningen för 1997
motsvarar mer än den öppna arbetslösheten. Ändå gör
man inte något. Jag skulle vilja ställa några frågor till
Bosse Ringholm. Det går bra att skylla på den ameri-
kanska ekonomin, men vi sade i höstas att ni hade
låtsats om tillväxten och att ni inte gör någonting för
att vända på utvecklingen när det gäller företagandet
och arbetslösheten. Vad ska ni vara stolta över i ett
läge när sjukfrånvaron har ökat med mer än den öpp-
na arbetslösheten? Hur ska ni kunna öka sysselsätt-
ningen om ni inte gör något åt detta problem? Och
hur kan en finansminister komma till riksdagen utan
att över huvud taget linjera upp en politik för det som
är det i särklass största ekonomiska och mänskliga
problemet i vårt samhälle?
Det har inte heller kommit plötsligt. Det har fun-
nits under mycket lång tid. Vi har i alla fall tagit upp
det. Ni säger att ni är stolta och nöjda, men ni är i
själva verket trötta och liknöjda. Det frapperande är
att socialdemokratin inom dessa kärnområden, som
handlar om välfärdens och tillväxtens möjligheter,
över huvud taget inte har någon politik.
Statsministern har gjort följande kommentar till
att vi förra året hade ett rekordhögt skattetryck: Det
ska ned till 50 %. Vi hade förra året ett världsunikt
skattetryck om 53,7 %, som driver ut företagandet.
Man har också tidigare år efter år sagt att det ska ned
till 50 %, så det var ingen nyhet. Nyheten är att det
blir tvärtom.
Men så fick han också frågan: Hur ska ni göra för
att sänka skattetrycket med mer än 4 %? Och då sade
han: Vi ska inte göra något, bara vänta och se.
Då slog det mig, fru talman, att jag kanske har
haft fel. Regeringen kanske trots allt har en ideologi
för att möta de ekonomiska problemen: att inte göra
något, den s.k. Kronblomssocialismen, nämligen att
man ligger på soffan och inte gör något. Men det är
trötthetens och liknöjdhetens politik.
Vi kan ta upp problem för enskilda människor:
arbetslösheten, det faktum att Sverige släpar efter i
den ekonomiska utvecklingen och det faktum att ni på
regeringssidan har tappat greppet om de statliga fi-
nanserna. I den delen av ekonomin där det är ni som
har ansvaret växer underskottet. Enligt era egna siff-
ror blir det underliggande underskottet 40 miljarder
kronor nästa år. Enligt Ekonomistyrningsverket blir
det 60 miljarder. Är det något att vara stolt över, eller
är det inte trötthetens och liknöjdhetens politik?
Fru talman! Regeringen byggde budgeten för
detta år på låtsassiffror. Vi sade det i höstas. Man lade
in utgifter som nu leder till växande utgiftsutveckling
och större underskott i statens finanser än vad en
ansvarsfull politik hade kunnat leda till. Ni har inte
gjort någonting åt den arbetslöshet vi faktiskt har,
utan ni är nöjda med hur ni har bekämpat den. Men
den är likväl större än vad som är rimligt och accep-
tabelt i ett tillväxtsamhälle och ett humant samhälle.
Jag ställer mig frågan: Varför redovisar ni ingen
politik för detta? I slutet av 80-talet var socialdemo-
kraterna också mycket nöjda med att allting gick bra i
den internationella konjunkturen och gjorde inte nå-
got.
Ni kommer att få finna er i att i den här valrörel-
sen möta en opposition som kan göra något. Vi är inte
överens med er om att arbetslösheten inte är något
större problem längre. Vi är inte överens om att före-
tagsutflyttningen inte är något större problem. Vi är
inte överens om att samhället ska byggas på att staten
tar över mer och mer.
Vi vill bygga en politik som ger ökat utrymme för
enskilda människor att forma sin välfärd, som tar vara
på det som är företagandets möjligheter. Vi vill stärka
företagsutvecklingen i Sverige så att företag, huvud-
kontor och forskning flyttar hit. Vi ska vända på en
utveckling som släpar efter för Sverige, och vi ska se
till att Sverige kan bli en ledande nation inom väl-
färdstjänsterna med en större trygghet för enskilda
människor men också mycket större möjligheter. Och
vi ska byta regeringspolitik från politiken att inte göra
något till att göra någonting för att göra det bästa.
Den politiken kommer vi att presentera i vår motion,
och den politiken kommer ni att få möta i valkam-
panjen. Vi vill göra något när ni är trötta och liknöjda.
(Applåder.)