Fru talman! Den säkerhetspolitiska grund som ett
försvarsbeslut naturligtvis skall vila på debatterades
för någon vecka sedan här i kammaren. Av den an-
ledningen kommer vi nu inte att göra det. De frågorna
förbereds av det sammansatta utskottet. Det är förkla-
ringen till att de inte finns med vid samma debattillfäl-
le. Det finns då naturligtvis ingen anledning att ta upp
debatt kring det.
Samtidigt är det ändå lika viktigt att hålla i minnet
hur allvarliga fel det kan bli i försvarspolitiken om
man i den säkerhetspolitiska beskrivningen hänger sig
åt glädjetolkningar av omvärldsläget.
Exempel på detta framförs av de tre kvarvarande
borgerliga partierna i den gemensamma reservation
som är fogad till det sammansatta utskottets betän-
kande, där vi till skillnad från regeringen och Centern
oroas över förändringarna i CFE-avtalet - förändring-
ar som inte hade förutsetts i december 1995 och som
för den skull nu borde ha tagits mer på allvar.
Fru talman! Det framgår lätt att vi anser att den
proposition vi nu tar ställning till är en synnerligen
dålig produkt. Den är dålig därför att motiveringarna
för det man föreslår är synnerligen svaga. De är enkla
och utgör i många fall nästintill ingen förklaring för
dem som nu känner sig förfördelade i organisations-
frågan.
Att propositionen därutöver är slarvig sänker yt-
terligare dess värde. Som exempel på slarvet vill jag
peka på att propositionen anger att statsministern den
12 september vid regeringssammanträdet hette Carls-
son. Mera korrekt är naturligtvis att försvarsminister
Peterson var föredragande. Med hänsyn till slarvet i
departementet ser vi det som, jag vill inte säga över-
raskande, men glädjande, att han är här. Vi hälsar
försvarsministern välkommen.
Försvarsutskottets betänkande nr 1, betitlad Sveri-
ges försvarspolitik mot sekelskiftet, som vi nu kanske
som ett dåligt omen fredagen den 13 december skall
ta ställning till, är måhända för oss alla, men dock i
olika avseenden, en dyster läsning - så ock för för-
svarsministern och hans partivänner.
Annorlunda kan man inte tolka det förhållandet att
så många som 390 påteckningar om avvikande me-
ning har gjorts i alla de motioner som har väckts. Av
dem är inte mindre än 92 stycken gjorda av socialde-
mokrater, som har haft mer eller mindre avvikande
mening.
Det har väckts långt över 100 motioner och upp
emot 300 yrkanden. Det framgår naturligt nog att
många har satt sitt namn på motioner flera gånger.
Men det är 193 av kammarens ledamöter som har en
annan mening - i högre eller lägre grad - än för-
svarsministern. Av dem, försvarsministern, är 67
stycken socialdemokrater.
När så många ledamöter vill ha ändring i en pro-
position går det att leka litet med talen. Det går att
tänka sig att de som har ändringsförslag avseende FO-
staberna och grundorganisationen - t.ex. i Skåne, i
västra Sverige, i Östergötland, i Stockholms län i
frågan om Ing 1, i Gävleborg och i Västerbotten - till
äventyrs gör gemensam sak, försvarsministern. Då
skulle vi få nya majoriteter avseende en betydande
del, eller kanske nästan hela grundorganisationsför-
slaget. Jag har undersökt det här, och jag har funnit att
det finns intresse för det.
Nu tillåter tydligen inte den socialdemokratiska
riksdagsgruppen att deras motionärer får framgång i
riksdagen, men väl att de står på hemma. Det tycker
jag att de har gjort bra. Men att bromsen slås till så
effektivt här, kan man absolut inte säga är bra. Det
blir alltså ni socialdemokrater som nitas fast vid detta,
att de förändringar som era ledamöter föreslår inte
kommer till stånd - det står ni för.
Jag tycker att det mot denna bakgrund hade varit
en klok politik att utgå från oförändrad ekonomi. Inte
heller det hade löst alla problem, och det hade ändå
fått göras ändringar i grundorganisationen. Men det
hade skapats förutsättningar för att vi här i riksdagen
hade fattat ett försvarsbeslut till landets fromma med
ett betydligt bredare underlag. I det beslutet hade
också vi moderater deltagit. Vi hade tagit ansvar för
de nedläggningar som faktiskt ändå med den politiken
hade varit nödvändiga. Jag beklagar att så inte sked-
de.
Det har redan framgått av mitt anförande att jag
inte är så särskilt nöjd med det förslag som nu ligger
på bordet. Det finns egentligen bara förlorare i den
här bataljen. Jag tror säkert att det är en del som finns
kvar på organisationskartan som ändå tycker att man
har kommit ur eländet med äran någorlunda i behåll.
Jag har försökt syna om det finns någon vinnare.
Jag tror att det finns en vinnare, och det är landets
statsminister. Han var finansminister vid den tiden när
han för ett och ett halvt år sedan satte sig på för-
svarsministern, möjligen med en eller annan center-
partist till hands, och bestämde hur den ekonomiska
ramen skulle se ut.
Vi fattar alltså ett beslut på så dålig grund att det
är en godtyckligt vald ekonomisk ram som har fått
formulera både säkerhetspolitik och krigsorganisa-
tion. Mera omöjligt kan det inte bli.
Det tvådelade försvarsbeslutet skiljer sig från tidi-
gare beslut. Med facit i hand är det svårt att hitta
någon fördel med detta förfarande. Beslutet från den 6
december i fjol hade tre bitar, nämligen en ekonomisk
ram, ett säkerhetspolitiskt avsnitt och ett allmänt in-
riktningsbeslut för försvarspolitiken.
Som vi alla känner till, skulle säkerhetspolitiken
på våren, såsom också skedde i år, följas upp med en
säkerhetspolitisk kontrollstation. Det allmänna in-
riktningsbeslutet skulle ännu mer, naturligt nog, ges
innehåll i det fortsatta beredningsarbetet, självfallet
stött på ÖB:s försvarsmaktsplan.
Av detta följer att det enda som egentligen ligger
fast från fjolårsbeslutet är att s och c lade fast en eko-
nomisk ram. Tydligare kan det inte sägas till svenska
folket, att vi har ställt kuttingen upp och ned. Vi har
alltså inte börjat, i den klassiska ordningen, med att
klara ut hur omvärlden ser ut och vilken krigsorgani-
sation vi behöver för att lösa de problem som kan
riktas mot oss, för att därefter se om vi har råd med
det. Vi började tvärtom.
Jag trodde i det längsta, försvarsministern, att det
tvådelade beslutet var en taktisk finess. Jag tyckte rent
av att det var skickligt. Det byggde på att, när man
hade lagt den ekonomiska ramen hade det rent av
varit smart att lämna till Överbefälhavaren att göra en
organisationsbeskrivning och ta den. Man hade inför
alla obehag kunnat säga att det var tråkigt men att
detta är ÖB:s bord.
Fru talman! Varje tanke om att regeringen är smart
rinner ut som smör i solsken. Man var inte smart. Man
tog inte ens det förslaget. Nej, försvarsministern var
ivrig att visa vem som bestämde, och såväl Överbe-
fälhavaren som svenska folket skulle få besked: Det
är vi som bestämmer. Man rörde om ordentligt i gry-
tan. Man lade ett nästan helt nytt grundorganisations-
förslag, för att riktigt tala om hur det skulle vara.
Fru talman! Det förhållandet att vi nu närmar oss
slutet på en lång demokratisk process har sin speciella
anledning.
I samband med att regeringen i september lämna-
de sin proposition till riksdagen hörde jag, låt vara i
andra hand, att nog så framträdande företrädare för
Försvarsmakten gav uttryck för två saker. Det var dels
att den demokratiska processen var avslutad, dels att
det inte längre var försvarsmaktsplanen som gällde,
utan propositionen. Jag frågar mig: Vad är detta för
företrädare, som kommer med dylikt struntprat?
För det första är det i dag som den demokratiska
processen avslutas. För det andra har försvarsmakts-
planen giltighet fram till i dag. Det finns ledamöter i
alla partier som stöder sina uppfattningar på Överbe-
fälhavarens försvarsmaktsplan.
Hur skall alla vi som stöder försvarsmaktsplanen
ställa oss när planen närstående personer vajar som ett
rö i lätt vind? Den totala avsaknad av respekt för
riksdagen som ligger i detta är inte enbart oskicklig
utan också illavarslande. Den är illavarslande därför
att den vittnar om synnerligen dåligt omdöme. Det har
vi inte råd med i Försvarsmakten.
Andra moderater kommer efter mig att långt mer
gå till botten med det som vi bedömer som allvarliga
felbedömningar i betänkandet.
Jag vill dock peka på några obegripligheter, enligt
min mening, sedda i perspektivet av en minskad kost-
nadsram. Den ekonomiska ramen borde naturligt ha
gjort att krigsorgansationen prioriterats högt. Så är nu
inte fallet. I stället har knivarna tagits fram för att
skära i såväl freds- som krigsorganisation, till förmån
för något som kallas civila beredskapsstyrkor. Det har
nämnts som ett exempel.
Det är styrkor som ingen har bett om, som ingen
vet vad de skall användas till och som det ännu inte
har anmälts någon huvudmannaorganisation för.
Civila katastrofer kan inträffa. Jag tror däremot
inte att de kommer att inträffa mera högfrekvent än de
har gjort hitintills i Sverige. Jag är fullkomligt överty-
gad om, försvarsministern, att den militära organisa-
tion vi har, som alltid har stått både myndigheter och
det civila samhället bi, alltjämt kommer att lösa pro-
blemen när någonting händer. Civila insatsstyrkor är
trams.
Detta är en obegriplig och onödig åtgärd, och den
sker på bekostnad av det reguljära försvaret.
Låt mig bara nämna en annan obegriplighet, och
det är det ensidiga tillbakadragandet av minor, utan
minsta tanke på ekonomisk eller materiell återan-
skaffning. Det är ansvarslöst.
Jag kan inte, fru talman, i detta anförande undvika
att beröra en grundorganisatorisk fråga, mest därför
att den också är ett lysande exempel på obegriplighe-
ter i argumentationen eller av mannamån präglade
ställningstaganden.
För försvaret av västra Sverige, dvs. i första hand
området Landvetter-Göteborg och Götaälvdalen, har
Överbefälhavaren pekat med hela handen mot Borås,
enbart därför att i förhållande till försvarsobjektet
utbildas den brigaden på exakt rätt ställe. Den finns
grupperad för sin uppgift i den terräng där den är
absolut bäst. När en brigad för en gångs skull ligger
rätt i förhållande till sin uppgift skall den inte fråntas
den uppgift som den nu har med mer eller mindre
grumliga argument - just i det här fallet nättupp inga.
Uppgiften skall enligt betänkandet läggas på
IB 16. Detta avses att tillgodoses, men vi vet inte till
vilken kostnad och vilka förutsättningar man har.
Halmstad har redan en driftskostnad som per soldat
och dag överstiger kostnaden i Borås med 139 kr. Till
detta skall läggas kostnaden för nytt närövningsområ-
de och dessutom ytterligare fördyring genom ett antal
årliga flyttningar de tolv milen upp till övningsområ-
det. Det är en dålig politik, försvarsministern.
Jag har - litet originellt, på gränsen till felaktigt,
anser en del - lagt en särskild reservation just på
denna punkt. Men jag har velat lägga i dagen att det
finns en helt annan bild av problematiken i västra
Sverige än den som s och c nu avser att rösta igenom.
Jag har velat att den skulle ligga där, därför att i en
nära framtid kommer ändå svar att ges på de här frå-
gorna: Vilka var kostnaderna? Vilka var förutsätt-
ningarna för fortsatt rationell utbildning på de olika
platserna? Jag vill att det skall finnas kvar ett tag till.
Fru talman! Med normal umgängessituation i ut-
skottet, dvs. att vi kan ge och ta, hade det varit natur-
ligt att detta betänkande återförvisades till utskottet.
Det är icke en färdig produkt för riksdagen. Nu anser
jag dock inte detta vara meningsfullt.
(Applåder)