Fru talman! Det är en omvälvande tid vi lever i. I
säkerhetspolitiken krävs prövning och ställningsta-
ganden till många och komplicerade förlopp, dess-
utom ofta i snabb takt. Försvarspolitiken har på några
få år fått helt andra förutsättningar än de som tidigare
gällde. Efter att under hela efterkrigstiden ha inriktat
oss på ett relativt stort invasionsförsvar, ställer vi nu
om inriktningen till ett försvar anpassat för den nya
säkerhetspolitiska miljö vi lever i och till ett totalför-
svar med förmåga att möta framtida påfrestningar av
skiftande slag.
Vår Försvarsmakt är en komplex och omfattande
organisation som till sin karaktär alltid måste vara
dynamisk och anpassningsbar. Det karaktärsdraget
har under de senaste åren sannerligen prövats. Om-
ställningen har nu pågått under några år, och jag
skulle vilja beskriva den i två faser.
I den första fasen, som vi nu är i slutskedet av, har
omställningen bestått av förändringar och minskning
av "hårdvalutan", om man får uttrycka det så. Vi har
reducerat antalet krigsförband och grundorganisatio-
nen. Vi har skurit bort de delar som har haft den
sämsta rörligheten och slagkraften, och vi har satsat
betydande resurser på en materiell kvalitetsförbättring
inom alla vapenslag.
I den andra fasen av omställningen kommer helt
andra faktorer att behöva utvecklas. Nyckelorden för
den processen är kommunikation, information och
samverkan. Här är det "mjukvaran" vi skall arbeta
med. Den absolut viktigaste faktorn i denna fas är
människorna i Försvarsmakten. Det är deras kunnan-
de, kompetens och engagemang som avgör hur fram-
gångsrikt resultatet blir.
Det försvarsbeslutet vi nu står inför att fatta, läg-
ger den grund som behövs för att successivt gå in i fas
två. Jag är medveten om att dessa två skeenden inte
har en klar och tydlig skiljelinje, men jag tror att man
med fog kan säga att dagens beslut utgör ett ordentligt
avstamp för fas två.
Vad innebär då detta i konkreta termer? Först och
främst kan vi göra tydligt vilken målbild vi har. I
militära termer kan man tala om en doktrinutveckling.
Vad avser riksdagens roll i det arbetet, kan vi konsta-
tera att med de fyra huvuduppgifter, varav två nya,
som riksdagen beslutade om förra hösten, lades grun-
den. Nu förfinar vi och utvecklar mer i detalj hur
dessa skall genomföras och vilka förutsättningarna är
för det arbetet.
Vi har haft att välja mellan två huvudinriktningar.
Den ena består i att ständigt, oberoende av omvärlds-
förändringar, satsa alla våra resurser i en relativt stor
organisation. Den inriktningen får stora negativa
konsekvenser. Vår möjlighet att vidmakthålla en hög
materiell standard utesluts. Inte minst oroande är att
en stor fast struktur innebär förändringsobenägenhet.
Att bibehålla blir viktigare än att utveckla. Den in-
riktningen valde vi bort.
Vi har i stället valt att ta det första viktiga steget
mot en mycket utmanande uppgift; att skapa förut-
sättningar för att möta en framtida miljö varom man
på många punkter kan konstatera att osäkerheten är
betydande. Det finns de som oroas och tvivlar, men
har vi egentligen något val? Måste vi inte sluta att
ständigt dra paralleller med hur det var under det
andra världskriget eller rent av det första?
Det finns bara en sak historien lära oss om krigs-
planering, och det är att det nästan aldrig går enligt
generalstabens i förhand uppgjorda planer - i alla fall
inte om det är försvarskrig vi talar om, och det är ju
det enda som är relevant för Sverige.
Att våga ta steget att planera för framtidens hot,
inte gårdagens, är vad utmaningen består av. Att ha en
krigsorganisation som kan anpassas till en förändrad
omvärldsbild är på inget sätt nytt, men nu blir det ett
centralt begrepp i försvarspolitiken.
Ju längre fram i tiden ett militärt angrepp mot
Sverige skall förutses, desto svårare blir det att förstå
och förutse hur det kan gestalta sig. Därmed ställs
större krav på operativ handlingsfrihet. En sådan mer
förutsättningslös planering får, med några få undan-
tag, inte syfta till att vi i detalj beskriver en viss
målbild och en därtill definierad militär organisation.
En sådan strategi skulle motverka vår målsättning
genom att den skulle få en starkt styrande verkan och
hämma flexibelt tänkande och handlande.
Planeringen bör i stället inriktas på att skapa en
överblick och en handlingsfrihet när det gäller vilka
anpassningsmöjligheter som står oss till buds, vilka
tidskrav som gäller, vilka resursbehov olika åtgärder
kräver samt, inte minst, att få en klar bild av när olika
handlingsmöjligheter inte längre är realistiska. En
sådan planering kräver att vi successivt följer, utvär-
derar och reviderar.
Om jag får återknyta till vad jag tidigare kallade
fas två i Försvarsmaktens omställning, innebär an-
passningsförmågan att, utöver den självklara betydel-
se grundorganisationen har, verksamhet i form av
kvalificerad utbildning med stöd av simulatorer och
annan utrustning blir centralare för vår förmåga till
anpassning än förläggningar och administrations-
byggnader.
Kompetensutveckling i olika former är en nöd-
vändighet. Detta pågår redan i dag och måste intensi-
fieras ytterligare. Den föreslagna skolutrednigens
uppdrag skall ses som ett instrument för att öka kom-
petensen genom att kraftsamla goda resurser i ett
totalförsvarsperspektiv.
En i hög grad kompetenshöjande faktor är vår
medverkan i olika former av internationella insatser.
Den effekten är dock på intet sätt är någon huvudor-
sak till att denna uppgift nu spelar en allt viktigare roll
i totalförsvarets dagliga verksamhet. Det handlar
naturligtvis om att totalförsvarets personal och resur-
ser är ett så utomordentligt viktigt säkerhetspolitiskt
instrument.
Ytterst handlar det ju ändå om att vår egen säker-
het tryggas bäst utanför landets gränser. Svensk per-
sonal i FN:s blå baskrar har bidragit till att förebygga
väpnade konflikter så länge uppgiften har funnits. Nu
har vi både möjlighet och ansvar för att utöka den
traditionen till att omfatta många olika former av
internationella fredsfrämjande insatser.
Det är för övrigt en mycket märklig prioritering
Moderaterna väljer att göra när de vill tona ned För-
svarsmaktens roll som säkerhetspolitiskt instrument.
Det värde som ligger i att Försvarsmaktens perso-
nal tillsammans med personal människor från andra
länder förebygger konflikter eller övervakar ömtåliga
fredsavtal till hjälp för människor i stor nöd och under
ofta ytterst svåra förhållanden, kan inte överskattas.
Fru talman! Den debatt vi för här i dag, har före-
gåtts av en intensiv debatt om de delar av försvars-
politiken som avser nedläggning av förband. Jag skall
inte kommentera detta nämnvärt, då Sven Lundberg i
ett senare anförande återkommer till det. Med mitt
inlägg i debatten försökte jag ge en, visserligen
mycket summarisk, bild av hur vi vill forma försvars-
politiken på lång sikt.
Om man lyssnat till debatten har man nog fått in-
trycket att alla är emot de nedläggningar som vi före-
slår. En del debattörer, även i denna kammare, får
försvarsbeslutet att likna domedagen. Det är beklag-
ligt och det är med viss sorg i hjärtat som jag konsta-
terar att några försvarspolitiker till slut ändå valde att
vara regionalpolitiker. Omsorgen om förbandet hem-
ma gick före försvarspolitikens bästa.
Det är dock med stolthet och glädje som jag kan
konstatera att det inte gäller företrädarna för vare sig
det parti som jag tillhör eller för Centerpartiet. Att ta
ansvar för en helhet innebär ibland att enskilda frågor
får stå tillbaka - en börda som inte alltid är så lätt,
men hedervärd för den som orkar bära den. Det an-
svaret för ett bra svenskt försvar har socialdemokratin
burit i mer än 60 år, så det är kanske inte så konstigt
att företrädare för andra partier visar sin frustration
över både allvaret och svårigheterna.
Arne Andersson, den märkliga sifferexercisen kan
väl ändå bara förvåna denna kammare. Men, Arne
Andersson, kan det verkligen vara en skamlig hand-
ling att man företräder sitt partis politik? Ibland är
man i minoritet, och det är tråkigt. Men i en demo-
krati finns det klara spelregler för detta.
Lennart Rohdin, varför alla dessa stora dramatiska
nedskärningar nu? Ni hade ju så goda möjligheter då
ni medverkade i regeringen för bara litet drygt två år
sedan. Kan Lennart Rohdin ge ett enda exempel på ett
beslut där den förra regeringen under ledning av An-
ders Björck ändrade sin politik på grundval av ett
socialdemokratiskt förslag efter det att fyra partier,
med ett vinglande stöd från Ny demokrati, hade
kommit fram till en helhetsbild? Ge mig ett enda
exempel på ett sådant förslag, Lennart Rohdin!
Vad vi däremot mera sällan talar om och granskar
i debatten är den försvarspolitik som Vänsterpartiet
och Miljöpartiet representerar. Det föranleder mig att
lyfta fram några frågeställningar.
Vänsterpartiet vill nästa år anslå 560 miljoner
kronor mindre än vi, dvs. 98,5 % av vårt anslag. Un-
der hela perioden blir minskningen något större,
92 %. Är det, Jan Jennehag, vad Vänsterpartiet kallar
för en radikal nedrustning?
Vänsterpartiet vill också ha 10 i stället för
13 brigader. Då väljer man att plocka bort de bäst
utrustade och de anfallskraftigaste förbanden. Mek-
brigaden 7, Pansarbrigaden 9 och Norrlandsbriga-
den 13 skall tas bort.
Vad är det för klokskap som ligger bakom att man
vill lägga ned de förband som är farligast för fienden
och som ger våra svenska soldater den största möjlig-
heten att överleva?
Man vill ha 8 flygdivisioner JAS - alltså ingen
fortsatt satsning på ett bra luftförsvar. Man tycker
däremot att det är helt okej med 20 ytstridsfartyg och
7 ubåtar, dvs. i huvudsak som majoriteten föreslår i
betänkandet. Men varför, Jan Jennehag, denna relati-
va satsning på marinen jämfört med armén och flyg-
vapnet? Tror Vänsterpartiet, som i så fall är det enda
partiet som gör det, att hotbilden utgörs av en kustin-
vasion? Vilka operativa funderingar styr Vänsterpar-
tiets politik och vilka militära hot anser Vänsterpartiet
ligger till grund för Försvarsmaktens långsiktiga ut-
veckling?
Resultatet blir nämligen mycket märkligt. Man är
beredd att betala ut mycket pengar, men effekten blir
väldigt klen. Till detta skall kanske läggas att Väns-
terpartiet har som målsättning att helt avveckla den
svenska försvarsindustrin under de kommande fem
åren. Vi skall heller inte köpa några vapen alls.
Min fråga till Jan Jennehag är väldigt enkel: Vad i
all världen skall ni ha alla pengarna till?
Jan Jennehag ställde en fråga till mig om totalför-
svarsplikten. Den frågan överlämnar jag till Karin
Wegestål, som senare i dag skall tala om pliktfrågor.
När man hör olika företrädare för Miljöpartiet får
man intrycket att inte en enda krona borde satsas på
militärt försvar. Det är då förvånande att konstatera
att Miljöpartiet för nästa år ändå har anslagit
ca 2,3 miljarder kronor mindre än vi. Är det de 2,3
miljarder kronorna som skall lösa hela sjukvårdens
problem, räcka till en biståndsram som når oanade
höjder samt finansiera energiomställningar m.m. Allt
detta brukar Miljöpartiet anföra som argument i de-
batten om försvarets ekonomiska ram.
På längre sikt säger man att ramen skall vara 29
miljarder kronor. Är det verkligen rimligt, frågar jag
er i Miljöpartiet, att satsa 29 miljarder kronor på en
verksamhet som inte har någon som helst reell chans
att klara sin uppgift? I och för sig skall två regemen-
ten göras om till miljövärnsregement. Det är en he-
dervärd uppgift, men den militära uppgiften styrks
inte av detta.
Det kommer i olika sammanhang uttalanden från
olika ledande företrädare för Miljöpartiet. Ett sådant
uttalande går ut på, enligt vad man i Miljöpartiet
egentligen anser, att det militära försvaret skall av-
vecklas och att man omedelbart skall starta med en
tioårig avvecklingsplan. Av vilket skäl, Annika Nord-
gren, skulle vi behöva ha säkerhetspolitiska kontroll-
stationer om vi redan i dag kunde bestämma att vi om
tio år inte behöver något militärt försvar? Att Miljö-
partiet - för all del via omvägar och omskrivningar,
men ändå - vill införa en yrkesarmé gör inte saken
bättre. Vilka operativa grunder är det som styr Miljö-
partiets politik?
Även om Miljöpartiet har ett förslag till en ampu-
terad krigsorganisation är det väl, i och med beskedet
från Annika Nordgren om att Miljöpartiet inte vill
köpa några som helst vapen från någon, ett spel för
galleriet. Utan materiel självdör organisationen. Vill
man inte köpa några vapen, då behövs väl heller inga
beställningsbemyndiganden. Det är i och för sig lo-
giskt, men jag skulle vilja fråga Annika Nordgren:
Vilken utrustning skall våra soldater som ingår i
SFOR eller i FN-operationer ha med sig från Sverige?
Ingen alls?
Det finns många ytterligare delar av försvarsbeslu-
tet att tala om, men det kommer andra ledamöter
senare i debatten att göra. Jag hoppas därför, fru tal-
man, att vi sedan det här beslutet är fattat kan satsa
våra krafter på ett bra svenskt totalförsvar, i en dialog
med medborgarna, med Försvarsmaktens personal
och med alla som har ett engagemang och en positiv
vilja till utveckling.
Grunden är nu lagd. Avslutningsvis citerar jag vår
Överbefälhavare: "Även framtiden innebär ett kvali-
tativt bra försvar." Det är allas vårt ansvar att kon-
struktivt bidra till detta!
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betän-
kandet och avslag på samtliga reservationer.