Fru talman! Jag begärde inte ordet för att polemi-
sera mot Annika Nordgrens anförande utan snarare
för att poängtera två saker. Som Annika Nordgren väl
vet hade vi från Folkpartiet gärna medverkat till att
hitta ytterligare möjligheter att minska försvarskost-
naderna utan att det går ut över försvarseffekten. Nu
har inget av våra partier haft någon reell möjlighet att
påverka vare sig beslutsunderlaget eller det komman-
de beslutet. Däremot betyder inte minskade försvar-
skostnader nödvändigtvis att de skall överföras till
civilförsvaret, utan de ökade resurser som neddrag-
ningar av försvarskostnaderna innebär skall användas
för att generellt stärka det civila samhället mot ökad
icke-militär sårbarhet. Det behöver inte nödvändigtvis
ske inom civilförsvarets ram.
Jag vill också instämma i vad Annika Nordgren
sade om andra neddragningar av arbeten som vi har
varit med om under 90-talet. Det är ett helt riktigt
konstaterande. Samtidigt är det inte alldeles rätt att
hävda att neddragningarna inom det militära inte
drabbar kvinnor. Bland militär personal finns det
ganska få kvinnor, så det är inte så påtagligt. Men
bland den civila personalen är inslaget av kvinnor
betydligt större. Det är kanske inte i första hand den
militära personalen det är synd om, men det drabbar
även kvinnor. Men vi får aldrig glömma att även om
det rör sig om en individ bland 4 000 inom försvaret
eller en individ av 50 000 inom offentlig sektor som
förlorar jobbet, så är det fortfarande en individ som är
lika viktig som någon annan som drabbas.