Fru talman! Här kan vi ser hur alliansfriheten an-
grips från två håll.
Det gäller dels dem som vill upphäva den, som
Lars Leijonborg som nu var uppe och gjorde en lång
plädering för varför Sverige borde gå med i Nato.
Vad innebär då det egentligen för Sveriges säkerhets-
politik? Jo, det innebär att det inte längre är här i
Sveriges riksdag som man fattar besluten om ifall
svenskar ska delta i krigsinsatser. De besluten kan
fattas i Washington, i Ankara eller någon annanstans
runtom i världen. Det är inte Sveriges riksdag som
längre bestämmer om Sverige ska delta i krig.
Det innebär också att vi riskerar att rucka på sta-
biliteten i vår del av världen trots att vi alla vet att
säkerhetsmönstren ännu inte riktigt har satt sig här.
Det skulle inte öka säkerheten för Sverige, Lars Lei-
jonborg.
Det skulle också innebära att Sverige inte längre
kan spela den roll som vi t.ex. gör när det gäller kärn-
vapennedrustningen. T.o.m. Natoländer kan ju ibland
tycka att det är väldigt bra att ett land utanför Nato
kan driva på kärnvapennedrustningen.
Detta var det ena angreppet mot alliansfriheten.
Det andra angreppet ser vi hos dem som i och för
sig säger att de stöder alliansfriheten, men samtidigt
förklarar att Sverige inte är alliansfritt och därmed
undergräver alliansfrihetens trovärdighet. Detta har vi
hört exempel på både från Miljöpartiet och från
Vänstern.
Lars Ångström sade att jag inte sade någonting
om alliansfrihetens innehåll. Jag förklarade väldigt
bestämt att den militära alliansfriheten består. Jag
ägnade också en stor del av mitt tal åt detta att vi ska
ha en bredare förklaring och beskrivning av allians-
frihetens syfte. Den ska inte bara syfta till att vi ska
kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområ-
de.
Jag tycker att både Miljöpartiet och Vänstern om
ni menar allvar med att ni tror på alliansfriheten inte
borde vara rädda för att då också delta i en debatt om
att alliansfriheten faktiskt har ett vidare och ett breda-
re syfte än att Sverige ska kunna förklara sig neutralt.
Det har vi faktiskt inte gjort sedan andra världskriget.
Nästa fråga gäller EU och krishanteringen i EU.
Den första och den viktigaste säkerhetsaspekten
på EU kommer vi inte att beröra här i dag. Det är
utvidgningen - att ena öst och väst.
Den andra delen som handlar om säkerheten i Eu-
ropa är den krishantering som EU nu bygger upp.
Den står på tre ben: det militära, som vi har talat om,
och det civila, där Sverige har varit drivande och där
det bl.a. har handlat om hur vi ska få tillräckligt
många poliser och tillräckligt stora räddningsstyrkor
som kan ställa upp i katastrofsituationer. Det har
också handlat om det förebyggande, som är det tredje
benet. Vi fick en första rapport nu till Nice, och vi
kommer att göra en rapport under det svenska ordför-
andeskapet.
Nu ifrågasätts detta av Miljöpartiet och Vänstern.
De säger: Detta innebär ju att EU också kan agera
långt utanför EU:s gränser. Ja - det är klart att om FN
kallar så ska EU kunna ställa upp! Vi har resurser och
FN har legitimitet och ansvar. Kofi Annan har varit
oerhört intresserad av ett samarbete med EU när det
gäller krishanteringen. Varför vill Miljöpartiet och
Vänstern förneka FN de resurserna?