Hoppa till innehåll
PRESS
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: PRESS0.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja PRESS0

Utforska PRESS0 · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Aktuell debatt: Alliansfriheten och dess innehåll

LARS ÅNGSTRÖM (mp), 2000-12-13 (riksmöte 2000/01).

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Fru talman! Jag kan bara konstatera att utrikesmi-

nistern inte förmådde debattera alliansfrihetens inne-

håll, som de facto är temat för den här debatten. Jag

beklagar det väldigt mycket.

Kritiken mot den konflikthantering som nu ut-

vecklas i Europa går ut på att den så mycket fokuserar

på det militära. Vi tycker att det vore väldigt bra om

fokus i stället fanns på den konfliktförebyggande

politiken, så att vi undviker att upprepa 90-talets

misstag, precis som utrikesministern nyss nämnde.

Men när vi tittar på fakta ser vi hur man prioriterar

den militära delen.

Över 100 personer sitter i den militära staben,

medan ett tjugotal sitter i den civila. Man ska få fram

60 000 militärer, och man talar om 5 000 poliser.

Man diskuterar också våldsamma attacker upp till

400 mil utanför EU:s territorium utan FN-mandat.

Fyra arbetsgrupper sitter nu och diskuterar hur EU:s

militära styrkor ska kunna samordnas mer med Natos.

Såvitt jag känner till finns det inga arbetsgrupper som

diskuterar hur man ska kunna samordna EU:s mini-

mala civila krishantering med OSSE:s eller FN:s.

Vi är oerhört kritiska mot denna ensidiga fokuse-

ring på det militära. Det var just det misstaget som vi

begick under 90-talet. Vi såg konflikten ligga latent.

Den utvecklades, den blev väpnad, och det blev krig.

Det var först då som Europa kunde göra något. Den

viktiga lärdom som kan dras av detta är att det måste

skapas en konfliktförebyggande politik, som kan

sättas in innan konflikten har utvecklas. Det krävs

civila krishanteringsinsatser som kan ske innan kon-

flikten övergår i väpnat krig. Uppenbarligen delar

dock utrikesministern EU:s inriktning på att upprepa

misstaget och fullständigt fokusera på den militära

uppbyggnaden.

Utrikesministern försöker vidare ge intrycket att

Sverige agerar väldigt kraftfullt i den civila förebyg-

gande krishanteringen och att denna ligger den

svenska regeringen varmt om hjärtat. Jag vill dock

påpeka att det finns en skillnad mellan regeringens

retorik och den praktiska handlingen. Det kan inte

minst för TV-tittarna vara intressant att känna till att

vi den 29 november skulle fatta ett beslut i Sveriges

riksdag om att Sverige ska verka för konkret konflikt-

förebyggande åtgärder vid utvecklingen av EU:s

krishanteringspolitik för att undvika att konflikter

utvecklas till krig. Det var det konkreta ställningsta-

gande som skulle göras, men utrikesministerns parti

Socialdemokraterna röstade här i Sveriges riksdag

konsekvent nej till att satsa på det.

Vi skulle också ta ställning till att stödja Europa-

parlamentets beslut om en genomförbarhetsstudie om

civila fredsstyrkor inom EU:s säkerhetspolitik och

undvika en ensidig fokusering på gemensamma mili-

tära styrkor. Återigen röstade socialdemokraterna nej

i kammaren. Det finns alltså en skillnad mellan prak-

tisk handling och vad politiker och ministrar säger.

Detta är bara att beklaga, och jag beklagar det djupt.

Ministern visar här en oförmåga att debattera in-

nehållet i alliansfriheten och hur denna ska kunna bli

trovärdig. Det är möjligt att regeringen inte klarar av

detta. Det andra alternativet, om man inte vill ha en

trovärdig alliansfrihetspolitik, är att faktiskt gå med i

en militär allians. Det finns två partier här i Sveriges

riksdag som har tagit ställning för detta. Folkpartiet

och Moderata samlingspartiet pläderar för ett Nato-

medlemskap. Man kan tycka att det är modigt, efter-

som det har ett minimalt stöd i den svenska folkopi-

nionen, men man kan också säga att det är fegt. Folk-

partiet och Moderaterna undviker nämligen proble-

matiken kring ett Natomedlemskap. De undviker att

svara på frågor om vad som ska ske i en skarp situa-

tion. Var ska då kärnvapnen placeras ut i Sverige?

Jag tror att också det är något som TV-tittarna

undrar över. Ska kärnvapen placeras ut i deras stad

eller i deras hembygd? Varför diskuterar Folkpartiet

och Moderaterna aldrig detta problem, som kan bli ett

faktum vid ett svenska Natomedlemskap i en skarp

krissituation?

En annan del av problematiken handlar om de

värnpliktiga som vägrar att utbilda sig i att hantera

kärnvapen eller att delta i ett sådant försvar. Ska de

enligt Folkpartiet eller Moderata samlingspartiet

sättas i fängelse?

Det finns en lång rad problem kring ett svenskt

Natomedlemskap som jag menar att man konsekvent

och fegt undviker att ta upp. I stället driver man en

populistisk propaganda för att Natomedlemskap är

den framtida modellen för svensk säkerhet.

Jag hoppas att resten av den här debatten inte blir

ett uppläsande av papper framför TV-kameran utan

att vi faktiskt förmår debattera med varandra, förhålla

oss de här problemen och diskutera det som satts som

rubrik för debatten, nämligen hur innehållet i svensk

alliansfrihet ska se ut.

Debatten

Hämtad sida: 31

31 rader

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.

LARS ÅNGSTRÖM (mp): Aktuell debatt: Alliansfriheten och dess innehåll (2000-12-13) — PRESS0