Fru talman! Jag kan bara konstatera att utrikesmi-
nistern inte förmådde debattera alliansfrihetens inne-
håll, som de facto är temat för den här debatten. Jag
beklagar det väldigt mycket.
Kritiken mot den konflikthantering som nu ut-
vecklas i Europa går ut på att den så mycket fokuserar
på det militära. Vi tycker att det vore väldigt bra om
fokus i stället fanns på den konfliktförebyggande
politiken, så att vi undviker att upprepa 90-talets
misstag, precis som utrikesministern nyss nämnde.
Men när vi tittar på fakta ser vi hur man prioriterar
den militära delen.
Över 100 personer sitter i den militära staben,
medan ett tjugotal sitter i den civila. Man ska få fram
60 000 militärer, och man talar om 5 000 poliser.
Man diskuterar också våldsamma attacker upp till
400 mil utanför EU:s territorium utan FN-mandat.
Fyra arbetsgrupper sitter nu och diskuterar hur EU:s
militära styrkor ska kunna samordnas mer med Natos.
Såvitt jag känner till finns det inga arbetsgrupper som
diskuterar hur man ska kunna samordna EU:s mini-
mala civila krishantering med OSSE:s eller FN:s.
Vi är oerhört kritiska mot denna ensidiga fokuse-
ring på det militära. Det var just det misstaget som vi
begick under 90-talet. Vi såg konflikten ligga latent.
Den utvecklades, den blev väpnad, och det blev krig.
Det var först då som Europa kunde göra något. Den
viktiga lärdom som kan dras av detta är att det måste
skapas en konfliktförebyggande politik, som kan
sättas in innan konflikten har utvecklas. Det krävs
civila krishanteringsinsatser som kan ske innan kon-
flikten övergår i väpnat krig. Uppenbarligen delar
dock utrikesministern EU:s inriktning på att upprepa
misstaget och fullständigt fokusera på den militära
uppbyggnaden.
Utrikesministern försöker vidare ge intrycket att
Sverige agerar väldigt kraftfullt i den civila förebyg-
gande krishanteringen och att denna ligger den
svenska regeringen varmt om hjärtat. Jag vill dock
påpeka att det finns en skillnad mellan regeringens
retorik och den praktiska handlingen. Det kan inte
minst för TV-tittarna vara intressant att känna till att
vi den 29 november skulle fatta ett beslut i Sveriges
riksdag om att Sverige ska verka för konkret konflikt-
förebyggande åtgärder vid utvecklingen av EU:s
krishanteringspolitik för att undvika att konflikter
utvecklas till krig. Det var det konkreta ställningsta-
gande som skulle göras, men utrikesministerns parti
Socialdemokraterna röstade här i Sveriges riksdag
konsekvent nej till att satsa på det.
Vi skulle också ta ställning till att stödja Europa-
parlamentets beslut om en genomförbarhetsstudie om
civila fredsstyrkor inom EU:s säkerhetspolitik och
undvika en ensidig fokusering på gemensamma mili-
tära styrkor. Återigen röstade socialdemokraterna nej
i kammaren. Det finns alltså en skillnad mellan prak-
tisk handling och vad politiker och ministrar säger.
Detta är bara att beklaga, och jag beklagar det djupt.
Ministern visar här en oförmåga att debattera in-
nehållet i alliansfriheten och hur denna ska kunna bli
trovärdig. Det är möjligt att regeringen inte klarar av
detta. Det andra alternativet, om man inte vill ha en
trovärdig alliansfrihetspolitik, är att faktiskt gå med i
en militär allians. Det finns två partier här i Sveriges
riksdag som har tagit ställning för detta. Folkpartiet
och Moderata samlingspartiet pläderar för ett Nato-
medlemskap. Man kan tycka att det är modigt, efter-
som det har ett minimalt stöd i den svenska folkopi-
nionen, men man kan också säga att det är fegt. Folk-
partiet och Moderaterna undviker nämligen proble-
matiken kring ett Natomedlemskap. De undviker att
svara på frågor om vad som ska ske i en skarp situa-
tion. Var ska då kärnvapnen placeras ut i Sverige?
Jag tror att också det är något som TV-tittarna
undrar över. Ska kärnvapen placeras ut i deras stad
eller i deras hembygd? Varför diskuterar Folkpartiet
och Moderaterna aldrig detta problem, som kan bli ett
faktum vid ett svenska Natomedlemskap i en skarp
krissituation?
En annan del av problematiken handlar om de
värnpliktiga som vägrar att utbilda sig i att hantera
kärnvapen eller att delta i ett sådant försvar. Ska de
enligt Folkpartiet eller Moderata samlingspartiet
sättas i fängelse?
Det finns en lång rad problem kring ett svenskt
Natomedlemskap som jag menar att man konsekvent
och fegt undviker att ta upp. I stället driver man en
populistisk propaganda för att Natomedlemskap är
den framtida modellen för svensk säkerhet.
Jag hoppas att resten av den här debatten inte blir
ett uppläsande av papper framför TV-kameran utan
att vi faktiskt förmår debattera med varandra, förhålla
oss de här problemen och diskutera det som satts som
rubrik för debatten, nämligen hur innehållet i svensk
alliansfrihet ska se ut.