Fru talman! Berlinmurens fall var signalen för ett
nytt Europa. De två block som stod mot varandra
under efterkrigstiden finns inte mer. Det ger oss en
historisk möjlighet till fred och samarbete. Men Eu-
ropa efter det kalla kriget är också mer oförutsägbart.
Krigen på Balkan visar hur nya konflikter kan blossa
upp och utvecklas till förödande krig. Sverige är inte
isolerat från detta. Vi påverkas direkt av krig i andra
delar av Europa. En lärdom från Balkan är det ofatt-
bara lidande som drabbar civilbefolkningen. Det är
också hundratusentals flyktingar, miljarder i nödvän-
digt bistånd och risk för spridning av krigen.
Säkerheten i Europa är i högsta grad gemensam
och odelbar. Vår säkerhetspolitik, grundad på den
militära alliansfriheten, tjänar Sverige väl. Den har
starkt bidragit till stabilitet i vår del av Europa. Den
har gjort det möjligt för Sverige att självständigt ta
ställning i nedrustningsfrågor, inte minst i fråga om
kärnvapen. Det är den svenska riksdagen som fattar
beslut om Sveriges agerande i kriser och krig. Vi kan
stå utanför en väpnad konflikt om vi så skulle välja.
Vår militärt alliansfria politik har ett starkt folkligt
stöd. Att kräva en svensk anslutning till en militäral-
lians med ömsesidiga försvarsgarantier syftar bakåt
snarare än framåt. Ett svenskt Natomedlemskap
skulle inte öka säkerheten i vår del av världen. Militär
alliansfrihet innebär för Sverige varken utanförskap
eller passivitet. Vi deltar aktivt i FN och OSSE. Sve-
rige arbetar också aktivt inom EU för att förebygga
och hantera kriser, liksom i Partnerskap för fred.
Alliansfriheten är en tillgång för Sverige.
Under ett antal år har det hetat, både i utrikes-
deklarationer och regeringsförklaringar, att Sveriges
militära alliansfrihet syftande till att vi ska kunna vara
neutrala i händelse av krig i vårt närområde består.
Den formuleringen bör enligt regeringens uppfattning
nu ses över. Motivet är inte att ompröva den militära
alliansfriheten. Den finns det ingen anledning att
ändra på.
Men alliansfrihetens syfte är ju bredare än neutra-
litetsoptionen. Bl.a. syftar den svenska militära alli-
ansfriheten till att bidra till stabilitet och säkerhet i
vårt närområde. Det är därför regeringens strävan att
redovisa en bättre beskrivning av vår säkerhetspoli-
tiska doktrin och vår militära alliansfrihet. Det skulle
vara av stort värde om det kunde ske med stöd av
samtliga riksdagspartier. Vi avser därför att under
nästa år bjuda in företrädare för riksdagspartierna till
överläggningar i detta ämne. Jag ser också fram emot
en allmän diskussion kring dessa frågor.
Fru talman! Inför toppmötet i Köln hävdade Mil-
jöpartiet att EU skulle bli en försvarsunion som Nato.
Den debatten har tystnat. Även kritikerna inser att
EU:s beslut handlar om krishantering, inte om territo-
rialförsvar med ömsesidiga försvarsgarantier. Nu
heter det oftast i stället från Miljöpartiet att EU blir en
anfallspakt som kommer att strunta i FN. Men den
kritiken är också felaktig. EU försöker bli bättre på att
förebygga och hantera kriser så att vi ska slippa se
nya bilder av människor som flyr från nedbrända hem
i krigsområden.
I dag tjänstgör drygt 800 svenska soldater i freds-
styrkor på Balkan på FN:s uppdrag under Natos dag-
liga ledning. Vår bataljon inom KFOR i Kosovo
försöker se till att både serber och kosovoalbaner kan
röra sig fritt och att de får möjlighet att flytta tillbaka
till sina hem. De ger människorna ett skydd mot an-
grepp. Alla partier i denna riksdag har godkänt att
KFOR kan använda militärt våld om det behövs.
Samtidigt försöker KFOR skapa drägliga förhål-
landen för människorna under vintern. De delar ut
ved, särskilt i utsatta minoritetsområden. De hjälper
till att få i gång telefonerna igen. Det är också 40
soldater i Bosnien, bl.a. för att olika folkgrupper åter
ska kunna leva tillsammans. Vi har poliser, domare
och många personer med räddningskunskap som
också gör insatser på Balkan och utanför Balkan. Alla
dessa svenskar gör viktiga insatser för freden, precis
som många har gjort före dem.
Fortfarande är dock Europa beroende av andra,
också för att klara mindre fredsinsatser. I dag kan vi
ju faktiskt alla erkänna att omvärlden stod alltför
passiv inför det som hände när Jugoslavien föll sam-
man på 90-talet.
Även i dag är Europa i viktiga avseenden beroen-
de av USA, vars engagemang i Europas säkerhet är
betydelsefullt, men EU måste också kunna göra
fredsinsatser om USA av någon anledning inte vill
vara med.
Detsamma gäller också utanför Europa. Vi minns
folkmorden i Rwanda. Vi vet hur många konflikter
som fortfarande slår sönder människors liv och hind-
rar ekonomisk och social utveckling. Omvärlden
måste kunna hjälpa till när en bräcklig fred ska säk-
ras, som tidigare i Libanon och som i dag i Etiopien
och Eritrea.
FN efterlyser i den s.k. Brahimirapporten fler för-
band som kan ställas till förfogande för internationell
krishantering. På svenskt initiativ har EU diskuterat
med Kofi Annan hur EU:s nya förmåga ska kunna
ställas till FN:s förfogande. FN har legitimitet, FN har
globalt ansvar - EU är på väg att få militära och ci-
vila resurser. Tillsammans kan vi göra väsentliga
framsteg för freden.
Inom unionen är vi överens om att vårt agerande
ska följa principerna i FN-stadgan. Det betyder att det
krävs FN-mandat för fredsframtvingande insatser.
Säkerhetsrådet har huvudansvaret för internationell
fred och säkerhet.
Låt mig sluta med att fråga Miljöpartiet, som har
begärt den här debatten: Vad är då er väg? Vad är ert
alternativ? Hur ska Europa agera så att vi slipper se
nya konflikter som i Kosovo? Vilken annan organi-
sation än EU har det breda register av instrument som
behövs? OSSE är bra men har inte alls samma breda
förmåga. FN har legitimiteten men behöver resurser-
na. Människorna på Balkan och i andra delar av värl-
den hoppas på vårt stöd. Att vi skulle ägna oss åt
isolationism och slutenhet är inte svaret på deras
frågor.