Fru talman! Lennart Daléus hade svårt att begripa
den politik som jag redogjorde för tidigare. Jag måste
säga att det också är svårt att begripa Lennart Daléus
ibland.
Den militära styrka som nu byggs upp inom EU är
avsedd att kunna användas utan ett FN-mandat. Där
ligger den grundläggande kritiken. Man lämnar inter-
nationell rätt och går mot internationell anarki. Och vi
vet inte vad det kan leda till i förlängningen.
Vi förespråkar i stället att man verkar för en veto-
fri kultur inom FN, för veto minus ett eller för att på
något sätt hantera problematiken som andra har pekat
på, att en diktatur kan lägga in ett veto.
Jag tycker också att det är förvånande att så få
tycks se problematiken med EU:s totala fokusering på
det militära. Man undviker att utveckla den konflikt-
förebyggande politiken. Man undviker att utveckla de
civila krishanteringsmekanismerna.
När jag var i Bryssel för två veckor sedan sade
t.o.m. den svenska generalen Melin som sitter på
Natos högkvarter att det är lite övermilitariserat. Men
det ser uppenbarligen inte Alf Svensson, Lennart
Daléus eller andra debattörer här i kammaren. Det är
ett problem.
Jag tycker ändå att den här debatten har varit klar-
görande till viss del. Jag tror att som tittare kan man
nu ha fått klart för sig att vill man se ett snabbmed-
lemskap i Nato med kärnvapendoktrin är det Mode-
raterna och Folkpartiet man ska lägga sin röst på.
Vilka kommuner som ska hantera kärnvapnen förblir
dock en hemlighet tills vidare.
Vill man ha ett slow motion-lämnande av svensk
alliansfrihet är det uppenbarligen Socialdemokraterna
man ska lägga sin röst på. Det går så långsamt att
man knappt hinner upptäcka det förrän det är ett fak-
tum eller offentliggörs i någon utländsk tidning.
Anser man att alliansfriheten har ett värde och kan
utvecklas är det Miljöpartiet som konsekvent pekar
på att det är 2000-talets modell för svensk säkerhets-
politik.