Fru talman! "Alliansfriheten är vårt viktigaste
medel för att även i framtiden slippa dras in i ett krig.
Det vet svenska folket, och därför sluter en överväl-
digande majoritet av vårt folk upp kring den militära
alliansfriheten. Den är inte till salu eller förhand-
lingsbar."
Så sade försvarsminister Thage G Peterson i riks-
dagen den 11 oktober 1995.
Nu är den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken
på glid. Nu förtalas den svenska alliansfriheten, och
neutralitetspolitiken urholkas.
I riksdagen förespråkar Moderaterna och Folkpar-
tiet ett svenskt medlemskap i Nato. För att legitimera
sitt ställningstagande påstår man att neutralitetspoliti-
ken utgjort ett hinder för klara ställningstaganden.
Man påstår att alliansfriheten egentligen aldrig existe-
rat. Och man påstår att neutraliteten förlorat all rele-
vans i och med Warszawapaktens sammanbrott.
Tyvärr får man ibland stöd av regeringen i miss-
krediteringen av neutralitetspolitiken. Så sent som i
oktober upprepade Göran Persson här i riksdagen den
doktrin som ligger till grund för våra säkerhetspoli-
tiska avgöranden. När nu utrikesministern tar avstånd
från samma doktrin går man, som vi hörde, modera-
terna till mötes. Plötsligt säger sig regeringen ha
insett att syftet med alliansfriheten är bredare än att vi
ska kunna stå utanför krig. Har det inte varit så tidiga-
re? Det här är ytterligare förtal av den svenska neut-
ralitetspolitik som vi tidigare varit överens om.
Alliansfriheten har historiskt varit mycket mer än
frånvaron av krig. Neutralitetspolitiken har aldrig
enbart handlat om en balansgång mellan två militä-
rallianser. Den svenska alliansfriheten och neutrali-
tetspolitiken har heller inte inneburit att Sverige har
avstått från att protestera mot övergrepp. Tvärtom, vi
har på grund av neutralitetspolitiken kunnat klart ta
avstånd från förtryck, krig och orättvisor.
Sveriges säkerhetspolitiska doktrin är alliansfrihet
i fred, med möjlighet till neutralitet vid krig i vårt
närområde. Den främsta förutsättningen för att en
doktrin ska fungera är dess trovärdighet.
Formellt sett kommer EU knappast att kalla sig
för en militärallians under de närmaste åren. Men hur
omvärlden kommer att uppfatta unionen är en annan
sak. Det beror rimligtvis på hur stor styrkan är och
vilket syfte det militära samarbetet har. Enligt EU:s
militära mål ska snabbinsatsstyrkan kunna ingripa
upp till 4 000 kilometer från Bryssel. Det betyder att
EU:s militära styrka når till Pakistan eller till Zaire.
Vem kan på allvar hävda att detta inte utgör grunden
för en militär allians?
Naturligtvis kan man hävda att svaret på frågan
om huruvida unionen utgör en militärallians eller inte
ytterst beror på vad man tänker använda den militära
styrkan till. Förutom operationer av fredsbevarande
typ och militärt stöd till humanitära insatser planerar
EU för insatser med uppgift att skilja stridande parter
åt. Då måste man räkna med mer eller mindre omfat-
tande våldsinsatser. Vid svensk medverkan i en sådan
insats kan en sida i en konflikt påstå att Sverige med-
verkar i en allians som ägnar sig åt angreppskrig,
vilket FN-stadgan som bekant förbjuder.
Därför är frågan om FN-mandat för EU-styrkan så
viktig. Och här har regeringen närmast slagit knut på
sig själv i sina försök att hävda att EU:s militarisering
inte innebär något hot mot alliansfriheten.
Formuleringen "i enlighet med FN-stadgans prin-
ciper" som återfanns i dokumentet från toppmötet i
Köln tolkade Anna Lindh som att EU inte kommer att
genomföra några militära insatser utan ett FN-
mandat, också här i talarstolen.
Denna tolkning har inget stöd i officiella skriv-
ningar. Ingenstans står det uttryckligen att ett beslut i
FN:s säkerhetsråd är en förutsättning för EU:s insat-
ser. Nato hävdade ju att bombningarna i Jugoslavien
skedde i enlighet med FN-stadgans principer. Numera
talar regeringen också mest om att ett FN-mandat är
en förutsättning för svenskt deltagande.
Vid ett flertal tillfällen har jag i olika samman-
hang frågat regeringen om den kan garantera att Sve-
rige inte kommer att tvingas att solidariskt finansiera
insatser som vi inte vill delta i. Det enda svar jag fått
är att regeringens uppfattning är att vi inte ska betala.
Men nu har ju regeringens uppfattning milt sagt inte
alltid visat sig vara så mycket värd när de stora ele-
fanterna dansar i ministerrådet. Därför vill jag uppre-
pa min fråga: Kan utrikesministern garantera att Sve-
rige inte kommer att tvingas bidra till militära aktio-
ner som vi själva inte deltar i?
När regeringen inte ålar sig fram genom oförenli-
ga positioner väljer man ofta tystnad framför en öp-
pen debatt och diskussion. Tyvärr har man också
visat att man ibland aktivt vill tysta kritiska röster i
den säkerhetspolitiska debatten. Regeringen har be-
slutat dra in bidragen till Kvinnor för Fred och till
Transnationella stiftelsen för freds- och framtids-
forskning - två organisationer som har varit kritiska
röster i den säkerhetspolitiska debatten.
Fru talman! Utvecklingen av EU till en union med
militär kraft har gått snabbt. I valrörelsen 1998 sade
socialdemokraterna ingenting om det militära samar-
betet inom EU. I valrörelsen inför EU-
parlamentsvalet 1999 försökte man på alla sätt att tala
om att toppmötet i Köln inte hade kommit fram till
det som man hade kommit fram till.
Det svenska folket har inte haft någon som helst
möjlighet att ta ställning till den omorientering av
svensk säkerhetspolitik som regeringen håller på att
genomföra. Detta är ohederligt.
Vänsterpartiet menar att Sveriges deltagande i
EU:s militära samarbete borde underställas en folk-
omröstning. Låt svenska medborgare avgöra om vår
säkerhetspolitik och vår säkerhetspolitiska doktrin är
gammalmodig och felaktig. Våga ta debatten i stället
för att huka eller förvränga!