Fru talman! Jag tycker att man har all respekt för
Lars Ångström när han talar om en militär del och om
en civil del. Men samtidigt är det nog få i den här
kammaren som tror att en civil del alltid skulle ha
räckt till eller för all framtid skulle komma att räcka
till.
Därför kvarstår frågan till både Lars Ångström
och Lars Ohly: Vad vill ni ha, om krisen är där, om
konflikten är där? Vill ni inte ha några som helst
fredsframtvingande möjligheter för en union, det EU
som vi är med i?
Jag kan förstå att ni inte vill det, för ni vill ju att vi
sak lämna EU. Det är klart att det är ett dilemma att
vilja ha något gemensamt med någonting som man
inte vill vara i gemenskap med.
Alternativet har framskymtat. Det är ett fortsatt
beroende av USA, av majoriteter i den amerikanska
kongressen. Men jag har ofantligt svårt för att tro att
det är Miljöpartiets och Vänsterpartiets idé.
Man kan säga nej till det mesta, men någon gång
måste man också säga ja. Och vad säger ni ja till?
Jag erinrade mig här när jag lyssnade den skämt-
samma bilden från Gulfkriget på en svensk med en
pratbubbla. Han sade: Vi är beredda att kämpa till
sista amerikanen, och därför skickar vi ett fältlasarett.
Nu vet jag att Miljöpartiet och Vänsterpartiet med
all rätt säger FN. Men på något vis tycker jag att det
är ett enkelt sätt att smita undan, för ni vet, och vi vet,
att det då handlar om säkerhetsrådet. Där sitter ju en
diktatur. Därför kan man inte förvänta att säkerhets-
rådet snabbt ska göra insatser när det uppstår en kon-
flikt eller behov av fredsframtvingande insatser i
Europa. Och, som sagt, vad har säkerhetsrådet för
resurser att sätta in i ett akut läge?
Jag har lagt märke till att man då ofta talar om
OSSE, som om det skulle vara alldeles enkelt att få
ihop några besked snabbt, för det är ofta det som det
handlar om, i synnerhet om man vill arbeta förebyg-
gande. Då ska man alltså göra upp med Kazakstan,
Turkmenistan, Ukraina osv. Jag tror inte heller att
detta är alldeles enkelt.
Fru talman! Jag tycker att vi måste få besked nu
från både Miljöpartiet och Vänsterpartiet: Vad vill ni
ha?
Sedan ligger det en hel del i den kritik som förs
fram av Lars Ohly och även av Lars Ångström om att
regeringen naturligtvis har suddat i dessa frågor. Man
har varit lite ängslig för att inte få folkopinionen med
sig.
Nog är det lite komiskt att här i september höra
om neutraliteten i regeringsförklaringen för att sedan
via Financial Times får besked om att den inte längre
gäller. Det är inte så många veckor sedan som vi
skrev september, fru talman. Och vem vet, så små-
ningom kanske Financial Times avslöjar att Persson
har varit ute på en exposé och bestämt sig för att det
här med alliansfriheten inte heller är vad det har varit.
Under alla omständigheter går det att hävda att
Nato inte är vad det har varit, och att Sveriges rela-
tioner till Nato i dag inte är vad de var för 10 eller 20
år sedan.
Jag vet väldigt väl - och det vet ju alla - att EU
inte är någon militärallians. Man ska naturligtvis hålla
isär EU och Nato, men under alla omständigheter
kommer vi att vara allierade med vissa Natoländer i
det gemensamma EU-försvaret, eller vad man nu ska
kalla det.
Vi har inget emot att man fortfar att använda ut-
trycket alliansfrihet. Men det gäller nog att se till att
inte vissa ord eller uttryck blir så sakrosankta att
människor blir förvånade och häpna eftersom de
trodde att orden betydde någonting annat än vad
verkligheten visar att de betyder.
EU är, som sagt, ingen militärallians. Det är sant.
Men nu ska överbefälhavaren, Johan Hederstedt, vara
ordförande i EU:s militärkommitté, och det vet jag
inte om någon vill protestera emot. Det vore kanske
rakare att påstå att detta inte innebär ett ordinärt
medlemskap i Nato, men samtidigt vore det nog klokt
att lägga till att Sverige ännu inte bör bli medlem i
Nato, för ingen av oss vet hur det ser ut om fem eller
tio år.
Det räcker för att framstå en gnutta historiskt vis
att erinra om det som utrikesministern tog upp inled-
ningsvis om hur det såg ut för tio år sedan. Då hade
det som vi alla - eller de flesta av oss - säger i dag
tett sig märkligt om det då hade sagts.