Fru talman! När man lyssnar på Alf Svensson och
Lennart Daléus kan man få för sig att Sverige inte har
gjort någonting internationellt vad gäller fredsbeva-
rande eller fredsskapande insatser under efterkrigsti-
den. Sanningen är ju att vi har arbetat inom FN-
systemet sedan 1948. På en mängd områden har vi
verkligen bidragit till att skapa förutsättningar för
fred eller att värna freden.
Men återigen ska den gamla neutralitetspolitiken
förtalas. Återigen ska man försöka visa att den dokt-
rin som har legat till grund för den svenska politiken
har lett fel och inte kunnat fylla sitt syfte. Också rege-
ringen deltar i denna misskreditering av den svenska
neutralitetspolitiken. Det tycker jag är sorgligt.
Jag fick inget svar från utrikesministern på min
fråga. Är det så att Sverige kan tvingas betala militära
aktioner som vi inte själva deltar i? Det kan vara
militära aktioner som inte grundas på FN-mandat,
som inte grundas på beslut i FN:s säkerhetsråd. Eller
är det bara utrikesministerns och regeringens uppfatt-
ning att vi inte ska betala? Kan regeringen påstå att
Sverige fortsätter att vara alliansfritt om vi tvingas att
solidariskt betala t.ex. en operation som den som
Nato genomförde i Kosovo och Jugoslavien?
Regeringen fortsätter också att inte tala klarspråk
om den militära komponenten i uppbyggnaden av
militära styrkor inom unionen. Man låtsas som om
det handlar om minröjning och att man ska klappa
barn på huvudet i Albanien och Kroatien. Men det är
ju inte riktigt detta det handlar om. En samstämmig
expertis har ju pekat på att detta är en uppbyggnad av
en stark militär makt som inte alls enbart ska sättas in
under FN-mandat. Att låtsas som om detta inte inträf-
far är att lägga ut dimridåer som får Lützen att blek-
na.
EU och Nato ska gemensamt värna de värden som
man har gemensamt. Det är innebörden av de beslut
man nu har fattat. Vi ska alltså värna demokratin
tillsammans med Turkiet.