Fru talman! När regeringsdeklarationen kom för
tre månader sedan kände vi en besvikelse över att den
gamla neutralitetsdoktrinen fanns kvar. Därför finns
det anledning att nu välkomna den omprövning som
utrikesministern nyss annonserade. Sverige var på
väg in i en ganska orimlig situation. Å ena sidan
driver vi på samarbetet i Europa, vår världsdel, å
andra sidan skickade vi den signalen att om det värsta
händer vänder vi ryggen till. Vi ska då stå likgiltiga.
Vi ska blunda när de grövsta tänkbara folkrättsbrotten
förövas i vårt närområde.
Det är naturligtvis en alldeles orimlig position.
Därför, fru talman, finns det anledning att välkomna
det besked som utrikesministern nu gav. Det är bra
om vi nu får en säkerhetsdoktrin i Sverige som är mer
anpassad till 2000-talet än till kalla krigets tid.
Vi kommer då in på frågan om alliansfriheten.
Om neutraliteten är omöjlig och ska bort, ska allians-
friheten vara kvar - det betonade ju utrikesministern
tydligt. Då ställer man sig frågan: Syftande till vad?
Även under de mörkaste åren av det kalla kriget var
alliansfriheten ett medel syftande till någonting. Då
var det att se till att vi stod utanför Nato. Vi var
mycket angelägna om att Finland inte tvingades in i
Warszawapakten och kom under det sovjetiska för-
trycket. Det var alliansfrihetens syfte under de hår-
daste åren under det kalla kriget.
Nu finns det anledning, när vi går in i 2000-talet,
att faktiskt formulera en ny säkerhetspolitisk doktrin.
Om jag uppfattade utrikesministern rätt hade hon en
inbjudan till överläggningar kring detta. Det tror jag
vore bra. Vi måste erkänna att vi har omfattande
bindningar. Sverige står inte obundet. Vi är bundna
på två sätt, dels till principer, viktiga principer som vi
har skrivit under och som vi arbetar på, dels till andra
länder i vårt närområde och i hela Europa där vi byg-
ger ett allt tätare samarbete. Därför måste vi natur-
ligtvis se till att vår säkerhetspolitiska doktrin åter-
speglar realiteterna, inte att vi sitter ett slags nationell
isolering. Lite tillspetsat kan man säga att den här
säkerhetspolitiska doktrinen startar i något slags na-
tionell egoism, ett isolerat småstadsperspektiv där
man ser sig själv och struntar i omvärlden.
Vad skulle en sådan doktrin kunna starta i? En så-
dan möjlighet vore att säga att man ska bevara frihet
och fred och stärka internationell säkerhet t.ex. med
utgångspunkt i FN-stadgans principer, OSSE och
Europarådet. Det här är inte så originellt. Om de här
principerna har faktiskt svenska folket folkomröstat.
De fanns med i den folkomröstning vi hade 1994 när
vi röstade om EU. Det är en princip som ligger till
grund för den gemensamma utrikes- och säkerhets-
politiken i EU.
Det kanske inte vore så dumt när vi har att for-
mulera vår egen säkerhetspolitiska doktrin att vi fak-
tiskt ställer den i relation till de sätt och de mål som
vi har att arbeta på nu, inte minst som ordförandeland
i EU. Betänk att utrikesministern kommer om ett par
veckor att vara ordförande och driva den gemensam-
ma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU. Det vore
alldeles orimligt att ha olika mått, att inte sträva efter
samma saker i det gemensamma arbetet som vi gör
hemma.
Därför är det mycket bra - jag hade själv tänkt fö-
reslå att det är dags - att ha överläggningar mellan
partierna för att formulera den säkerhetspolitiska
doktrinen för framtiden. Vi har kommit till ett läge i
vår egen utveckling att det är naturligt att ta ett större
grepp, se över detta och anpassa till realiteterna, i ett
läge där vi bygger ett starkt samarbete i Europa, i
Europa i sin helhet och inte minst i vårt närområde.
För det är, fru talman, vad som pågår. Utrikesminis-
tern var inne på det - de olika instrument som vi nu
bygger i Europa för att kunna förebygga konflikter
och i värsta fall hantera konflikter om de i alla fall
uppstår. EU:s och Natos utvidgningar är fundamen-
tala i det sammanhanget.
Sverige driver på inom EU för att de nya demo-
kratierna i Central- och Östeuropa ska kunna bli
medlemmar så snart som möjligt. Det är angeläget
också att vi välkomnar i vårt eget närområde, Öster-
sjöområdet, Estlands, Lettlands, Litauens och Polens
EU-medlemskap och Baltikums Natomedlemskap. Vi
själva bidrar med säkerhetsfrämjande samarbete i de
baltiska länderna för att stärka deras nationella suve-
ränitet. Vi moderater menar att det är dags att Est-
land, Lettland och Litauen kommer in i Nordiska
rådet. Vi menar också att det är naturligt att Sverige
fullt ut deltar i det europeiska säkerhetsbygget, att vi
inte står isolerade, att vi inte blir det enda landet i
Norden och Östersjöområdet som i det säkerhetspoli-
tiska avseendet står utanför Nato.
Det är viktigt att det här säkerhetspolitiska bygget
kan fortsätta med svenskt stöd och med svensk aktiv
hjälp. Då är det också viktigt att vi i vår egen säker-
hetspolitik faktiskt drar konsekvenserna av detta.
Det beslut som fattades i Nice om att bygga ut
EU:s förmåga att hantera kriser - och krig höll jag på
att säga - är för oss alla som minns hur det såg ut i
Bosnien 1995, med Unprofors misslyckanden och
alla döda, oerhört viktigt att vi nu får förmågan att
hantera kriser på egen hand inom Europa. Det borde
vi ha haft tidigare. Det är välkommet att det kommer
nu.