Fru talman! Det är uppenbarligen svårt för många
av talarna att diskutera det konkreta innehållet i
svensk alliansfrihet.
Jag ska ändå svara på Alf Svenssons tidigare frå-
ga. Självfallet finns det lägen där man inte kan ute-
sluta militärt våld. Alf Svensson vet säkert också att
Miljöpartiet var det parti som agerade för att Sveriges
bidrag till FN:s insats i Kosovo skulle bli dubbelt så
stort som det regeringen föreslog - 800 man i stället
för 400 man. Det är alltså inte på något sätt så att vi
frånhänder oss den möjligheten.
Men det vi pekar på är vikten av att man bygger
upp den konfliktförebyggande politiken och de civila
krishanteringsmekanismerna så att man inte behöver
komma dithän att man tvingas använda militärt våld.
Det är det som vår kritik fokuserar på, och det är det
som är den stora bristen med EU:s utveckling av
krishanteringsförmågan. Vi upplever nämligen att i
verkligheten är det ingen krishanteringsförmåga, utan
en utveckling av militära resurser. Man fokuserar
nästan fullständigt på militära resurser.
Jag beklagar återigen att utrikesministern inte har
förmått visa hur EU ska komma bort från den fort-
satta militäriseringen och fokus på det militära och
därmed ett fortsatt urholkande av trovärdigheten i
svensk alliansfrihet.
Jag sade inte, vilket utrikesministern påstod, att
Sverige inte är alliansfritt. Däremot hävdade jag att
flera av de saker som Sverige gör riskerar att urholka
trovärdigheten i alliansfriheten. Det är ett faktum att
fokus ligger på det militära och att vi inte bygger upp
den konfliktförebyggande politiken och de civila
krishanteringsmekanismerna. Det finns ett alltmer
intimt samarbete med Nato. Jag var för två veckor
sedan nere i Bryssel och såg svenska generaler som
väldigt fint hade anpassat sig i Natos högkvarter. Vi
ser också det ömsesidiga samarbetet inom krigsmate-
rielindustrin.
Jag menar att sådant här urholkar trovärdigheten i
svensk alliansfrihet. Det vore intressant att höra om
utrikesministern är av rakt motsatt uppfattning, och
hur utrikesministern i så fall definierar en trovärdig
alliansfrihetspolitik.
Jag kan också bara konstatera att Lars Leijonborg
och även Moderaterna fortsätter att plädera för
svenskt medlemskap i Nato, men konsekvent undvi-
ker att ge besked i frågan: Var någonstans i Sverige
ska kärnvapen placeras i ett skarpt läge? Vilka kom-
muner anser Lars Leijonborg ska ta emot dessa va-
pen?
Jag tror att många är intresserade av att få höra
lite kring problematiken med ett svenskt Natomed-
lemskap.
Vi tycker att regeringen nu under ordförandehalv-
året i EU borde ändra fokus bort från det militära, och
i stället fokusera på det civila. Man kan t.ex. ha en
konferens för civil planeringskapacitet. Man har tidi-
gare gått igenom vad man tycker att man behöver
militärt, men man har inte haft någon konferens för
att se efter vad man behöver på det civila fältet. Man
kan starta arbetsgrupper för att samordna EU:s civila
krishanteringsinsatser med FN:s och OSSE:s arbete.
Man kan öka storleken på den civila kommittén från
20 till säg 200. Man kan skapa en enhet för utarbe-
tande av konfliktlösningar. Det finns en lång rad
idéer.
Inte minst är det viktigt att ha ett genusperspektiv
på krishanteringen. Ta fredsförhandlingarna i Bosnien
- det är nästan uteslutande män som förhandlar fram
avtal när hälften av den befolkning som ska leva med
dessa avtal är kvinnor.
Vid mitt besök i Bryssel nyligen såg jag att det till
nästan 100 % är män som sitter och diskuterar de här
frågorna. Det ger onekligen intrycket av att EU:s
krishanteringsförmåga är mer en manliga viktigpett-
rars militära lekstuga än en utveckling av ett seriöst
instrument för att hantera och förebygga konflikter.
Det är tragiskt om det förblir så. Jag hoppas att utri-
kesministern kan ge lite vägledning till att regeringen
kommer att agera i en annan riktning.