Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! TV-
tittare, protokolläsare! Den här debatten ska handla
om alliansfriheten. De senaste tio åren har Miljöparti-
et och fredsrörelsen varnat för den militarisering som
vi i dag ser och upplever i EU och de steg som rege-
ringen har tagit som för oss bort från en neutralitets-
politik och en trovärdig alliansfrihet. Det här har skett
under ett ivrigt förnekande från regeringens sida. Det
blir ingen EU-armé. I så fall lägger vi in ett svenskt
veto och Sverige förblir neutralt och alliansfritt, har
det hetat.
Men nu har vi det i svart på vitt. Den politiska
EU-alliansen har beslutat om militära styrkor på
60 000 personer. Statsministern har deklarerat att
neutralitetspolitiken inte längre är relevant, utan vi
ska förbli alliansfria i Sverige. Han har inte deklarerat
det här hemma, utan han har likt en tjuv om natten
smugit utomlands och berättat det för en journalist på
Financial Times.
Frågan om svensk säkerhetspolitik är så viktig att
den bör debatteras här i Sveriges riksdag inför det
svenska folket. Det är därför som Miljöpartiet har
tagit initiativet till den här debatten.
Det finns ett problem för regeringen, och det är att
alliansfriheten har varit ett medel för att nå målet
neutralitet. Om det inte längre ska vara målet, vad är
då alliansfriheten till för? Vi ska kunna medla i kon-
flikter, har det hetat. Men då vill jag påstå att rege-
ringen medvetet urholkar trovärdigheten i alliansfri-
heten genom att EU:s krishanteringsförmåga nästan
fullständigt fokuserar på den militära uppbyggnaden,
inte på konfliktförebyggande politik eller civil kris-
hantering. Ett allt intimare samarbete mellan EU och
Nato urholkar också trovärdigheten, liksom det ömse-
sidiga krigsmaterielsamarbete som Sverige har inlett
med Europas största vapenexportörer.
Det ska bli intressant nu, fru talman, att höra utri-
kesministern förhålla sig till den här problematiken.