Herr talman! Först vill jag kommentera att det inte
har varit några statsråd närvarande. Jag vet att de har
förhinder båda två, och jag har inte upplevt någon
gång att det ena eller det andra statsrådet inte har
velat ta debatt med de folkvalda i den här kammaren,
så jag tycker att det är viktigt att jag framför detta här.
Jag hoppas på stenografernas överseende, därför
att jag har ändrat mitt inledningsanförande här. An-
ledningen till detta är att jag läser Dagens Nyheter,
och med allt överseende för Stefan Attefalls debattar-
tikel läste jag en artikel som var mycket mer intres-
sant.
Den 17 december 1918 fattade Sveriges riksdag
beslut om att avskaffa den 40-gradiga skalan. Detta är
i dag exakt 80 år sedan. Man beslöt att införa demo-
krati i Sverige med lika rösträtt för alla. Den kvinnli-
ga rösträtten infördes alltså då. Högern var emot infö-
randet redan då. Verner von Heidenstam har bidragit
till debatten om en allmän och lika rösträtt genom
orden: "Det är skam, det är fläck på Sveriges baner /
Att medborgarrätt heter pengar".
Införandet av demokrati i vårt land ledde även till
att vi fick lagar och regler på arbetsmarknaden, Kent
Olsson, som skydd mot en hejdlös exploatering av
löntagarna. Högern har vid alla tillfällen varit emot
dessa förändringar. Vi har hört Kent Olsson och Mo-
deraterna upprepa sina krav på kraftiga försämringar i
arbetsrätten. Ja, Kent Olsson, man kan tala om sam-
ma procedur vartenda år, samma anföranden vartenda
år och samma motioner vartenda år - från Kent Ols-
son i varje fall.
Jag vill markera att tryggheten för löntagarna inte
skall vara någon form av parentes i historien. Vi är
beredda att förändra arbetsrätten, men till det bättre
och inte till det sämre som det föreslås från Modera-
terna och de borgerliga stödpartierna i den här kam-
maren.
Herr talman! Under de senaste veckorna har vi
fått besked om omfattande strukturförändringar i
svenska storföretag. De har duggat tätt. Astra har i
kölvattnet av fusionen med Zeneca rationaliserat.
Man skall öka effektiviteten och också minska antalet
anställda. Ericsson funderar, beroende på att man får
lägre vinst än väntat, på en fortsatt och förstärkt ra-
tionalisering för ökad effektivitet och färre anställda.
Volvo har gått längst och varslat om uppsägning på
flera orter i Sverige.
Herr talman! Debatten här skulle kunna bli en
lång svartepetterlek om vem som bär skulden till
detta. Jag tycker det är ytterligare ett argument för
den som påstår att det arbete vi gör här i riksdagen
inte tar utgångspunkt i verkligheten utan är en upp-
visning i plakatpolitik. Jag delar uppfattningen i An-
derssons inlägg: Det är kanske dags att vi också upp-
för oss på ett annat sätt i den här kammaren och inte
bara ägnar oss åt plakatpolitiken. Det är viktigt att vi
undviker det, för jag tror att det är viktigt att vi när
det blir svårigheter förstår detta och att vi uppträder
på ett seriöst sätt.
Med det kan jag kommentera den andra debattar-
tikeln som fanns i dag. Det är faktiskt inte så som
Stefan Attefall säger, att sysselsättningen har minskat
i det här landet. Det märkliga är detta: AKU-
mätningar fanns väl redan under den borgerliga rege-
ringsperioden. Då respekterade man AKU-mätningar,
men helt plötsligt tycks det nu vara så att kristdemo-
kraterna har inrättat en egen utredningsavdelning som
sätter sig över de officiella siffrorna om jag inte upp-
fattade Stefan Attefalls inlägg helt fel här.
Jag skall citera ur AKU-undersökningen:
"Antalet sysselsatta uppgick i november till
4 015 000 (+32 000), vilket är en ökning med
110 000 personer sedan november förra året."
Sedan kommer det viktigaste: "Antalet utförda ar-
betstimmar i genomsnitt per vecka på hela arbets-
marknaden uppgick i november till 142,9 (+1,5) mil-
joner timmar."
Det är en ökning med 1,5 miljoner timmar, Stefan
Attefall. Då är det ingen sysselsättningsminskning,
och då beror det inte heller på sjukfrånvaro.
Herr talman! Sanningen med alla varsel som har
drabbat oss är ju att globaliseringen leder oss hit, till
ett alltmer internationaliserat näringsliv med högre
konkurrensutsättning som följd, till mer samgående
över nationsgränser och till ökade krav på effektivitet
och rationalitet i produktionen.
Jag tycker i stället att vi skall glädja oss åt att
svenskt näringsliv är gott rustat i den utvecklingen.
Våra storföretags utlandsberoende var ett faktum
redan före det senaste decenniets alltmer accelereran-
de globalisering.
Det är egentligen det som dagens debatt skulle
handla om, dvs. den svenska arbetsmarknadspoliti-
ken, som i grunden är uppbyggd just för att klara
sådana här situationer.
När den ursprungliga arbetsmarknadspolitiken
och den svenska modellen skapades tog den sitt av-
stamp i företagens behov av utveckling och föränd-
ringar. Modellen utgick från att rusta de anställda
som förlorade jobbet när företagen blev tvungna att
öka sin effektivitet eller när företag gick omkull där-
för att de inte klarade kraven på utveckling. De som
blev arbetslösa skulle rustas för att kunna ta nya jobb
som kom till i företag och verksamheter som gick att
stärka genom denna utveckling.
Därför blir den aktiva arbetsmarknadspolitikens
uppgift än tydligare i tider av omstruktureringar.
Därför är det betänkande som vi i dag behandlar av-
görande, inte endast för de arbetslösas möjligheter till
utveckling utan också för de svenska storföretagen.
Herr talman! Det är det som arbetsmarknadspoli-
tiken handlar om, och det är det som är dess uppgift.
Jag har sagt det från talarstolen vid ett flertal andra
tillfällen: Arbetsmarknadspolitiken skapar inte några
nya arbetstillfällen. Arbetsmarknadspolitiken är till
för att hjälpa dem som är arbetslösa eller för att klara
omstruktureringar, ingenting annat.
Jag tycker att vi borde diskutera arbetsmarknads-
politiken här i dag, men det har mer handlat om skat-
ter och förändringar som kanske inte hör hemma i
vårt betänkande.
Herr talman! I det betänkande som kammaren har
att behandla tar vi ytterligare ett steg mot att förstär-
ka arbetsmarknadspolitiken.
Genom färre åtgärder och flexibilitet ökar arbets-
förmedlarens möjligheter att tillsammans med den
arbetslöse finna utbildning och praktik som ökar just
hans eller hennes möjligheter till arbete på den re-
guljära arbetsmarknaden.
Genom ytterligare förstärkningar av de långtidsin-
skrivnas möjligheter till meningsfulla åtgärdsinsatser
prioriterar vi också tydligt dem som har det allra
svårast att komma ut på arbetsmarknaden igen.
Här är sänkningen av finansieringsbidraget för ar-
betspraktik, som utskottets majoritet tagit initiativ till,
en tydlig signal till arbetsförmedlare och kommuner
om att det är de långtidsinskrivna som skall priorite-
ras.
Och naturligtvis skall man, Margareta Andersson,
följa upp detta, såsom man brukar göra med alla be-
slut som vi tar i riksdagen. Jag tycker därför att det
var onödigt att vi i utskottet gjorde ett tillkännagivan-
de om uppföljning. Man har naturligtvis ett uppfölj-
ningsansvar i fråga om alla åtgärder och beslut. Detta
kommer naturligtvis också att följas upp.
Vi gör i betänkandet en särskild markering för att
synliggöra de äldre arbetslösas situation. Trots tydlig
prioritering på att stötta de långtidsinskrivna finns det
särskilda skäl att ytterligare koncentrera insatser kring
de äldre arbetslösa.
Erfarenheterna av att koncentrera insatser talar sitt
tydliga språk. Ungdomsarbetslösheten har, precis i
linje med vad vi har sagt här i riksdagen, minskat
dramatiskt under de senaste åren.
Enligt AMS var 3 000 av de långtidsarbetslösa i
november ungdomar mellan 20 och 24 år. Bland
dessa 3 000 ungdomar - det vet vi av tidigare under-
sökningar - har ungefär hälften fått erbjudande om
jobb, utbildning eller åtgärd men har ännu inte hunnit
påbörja jobbet eller har av något skäl tackat nej.
Därför tycker jag att man kan konstatera att vi inte
skall ge oss förrän alla ungdomar inom 100 dagars
arbetslöshet skall ha fått ett erbjudande om jobb,
utbildning eller åtgärd.
Men, herr talman, låt oss inte heller glömma bort
att antalet långtidsarbetslösa ungdomar i september
1994 var över 37 000. Visst lönar det sig att koncent-
rera åtgärderna och att göra aktiva insatser. Därför är
det så viktigt med en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Jag nämnde inledningsvis att arbetsmarknadspoli-
tikens ursprungliga uppdrag var att stötta de arbetslö-
sa och rusta dem för de jobb som kommer och att
bidra till företagens och andra verksamheters utveck-
ling. I det arbetet ligger naturligtvis ett stort ansvar
för att motverka flaskhalsproblem och för att stötta
arbetsgivarna i deras behov av att hitta kompetent
personal. Antalet sökande som har fått arbete ligger
fortsatt på en hög nivå. I november lämnade 55 000
personer arbetslöshetskön därför att de hade fått jobb.
I detta sammanhang är det också viktigt att notera
att arbetsmarknadsutbildningen har ökat med nära
25 % på ett år. Vi satsar ytterligare 2 miljarder på
arbetsmarknadsutbildningar. Nog satsar vi på en of-
fensiv politik på detta område.
Oavsett om Stefan Attefall och jag har olika upp-
fattning, har sysselsättningen ökat med 110 000 per-
soner enligt AKU. Arbetslösheten sjunker ned till
5,4 %.
I ljuset av detta är det också viktigt att se det nya
målet för sysselsättning. När vi i dag här i kammaren
förmodligen slår fast att målet för sysselsättningen är
att 80 % av befolkningen i arbetsför ålder skall ha ett
jobb år 2004, visar vi att det inte är fråga om en ut-
veckling som skall bli tillfällig. Tvärtom gör vi allt
för att det skall vara en långsiktig utveckling och för
att vi skall leva upp till detta mål 2004.
Herr talman! Hur ser då oppositionens recept ut
för att lösa arbetslösheten? Ja, när det gäller Modera-
terna är det samma procedur som förra året. Det
handlar om större osäkerhet för löntagarna och mer
piska på de arbetslösa. Skattesänkningar skall lösa
alla problem. Jag beklagar verkligen att Kristdemo-
kraterna och Folkpartiet har hamnat i dåligt sällskap.
Man är tydligen överens om att det är de metoderna
som skall klara Sveriges sysselsättningsläge.
Jag måste ställa frågan till de tre partier som säger
sig förespråka detta: Blir det lättare för den arbetslöse
som inte får ett jobb, beroende på att han eller hon
inte har tillräcklig utbildning för att få jobb, om man
sänker skatten och försämrar arbetsrätten? Det skulle
vara intressant att till protokollet få ett svar på den
frågan, Kent Olsson.
Det är märkligt när Kristdemokraterna i en reser-
vation för fram sitt patos när det gäller sociala pro-
blem för dem som är arbetslösa, samtidigt som man
sätter sig i knäet på Moderaterna och är beredda att
förändra arbetslöshetsförsäkring och allt annat.
Stämmer det verkligen överens, Stefan Attefall, med
det sociala patos som ni försöker föra fram? Eller har
ni kanske fått kalla fötter i sista ögonblicket så att ni
blivit tvungna att skriva den här reservationen?
Herr talman! Ibland kan man verkligen se kuller-
byttor i tankeverksamheten i de förslag som opposi-
tionen presenterar. Det har hänt förr. Vi har läst folk-
partistiska motioner där man vill minska A 2-anslaget
med 2 miljarder mer än vad som fanns vid tillfället.
Vi är väl vana att se de här kullerbyttorna.
Ett av de här förslagen från oppositionen gäller
den enskildes avgift för arbetslöshetsförsäkringen.
Under förra mandatperioden pläderade Moderaterna
för en bortre gräns i arbetslöshetsförsäkringen. Nu har
de tydligen fått kalla fötter, därför att nu säger de att
man skall ha en övergångsperiod på 300 dagar och en
längre period för äldre arbetskraft.
Man är generös och vill gå långt. De som är äldre
och är arbetslösa skall få ett grundbelopp om dagen,
och det sänker man från 240 kr till 210 kr per dag.
Jag vill fråga Kent Olsson hur dessa människor
skall kunna klara sig. Det var en och annan från de
borgerliga partierna som stod här och sade att man
övervältrat kostnaderna på kommunerna. Vilka alter-
nativ finns det för de här äldre arbetstagarna som bara
får 210 kr per dag att leva på?
Herr talman! Det är ett hån när man säger att man
vill göra en koppling mellan egenavgiften och re-
spektive avtalsområde. I förbund med hög arbetslös-
het skall avgiften vara högre. Det skall med andra ord
kännas att man tillhör ett förbund med hög arbetslös-
het, för då driver facket återhållsamma lönekrav, som
man skriver i texten. Jag tycker nästan att det är ett
hån mot de fackliga organisationerna, som verkligen
har tagit ansvar i lönebildningen.
Dessa högre premier skall enligt ett förslag kom-
penseras med lägre skatter. Enligt ett annat förslag,
moderaternas, skall de kompenseras genom att man
sänker medlemsavgifterna till de fackliga organisa-
tionerna.
Det är verkligen ett nytt inslag i svensk politik att
vi här i riksdagen skall bestämma medlemsavgifterna
för de olika intresseorganisationerna. Min fråga till
Kent Olsson blir naturligtvis vilken avgift vi skall
fastställa för Rotaryföreningen på Lidingö.
Idén att koppla avgifterna till avtalsområdet går
inte att genomföra. Det är plakatpolitik. Det kommer
att innebära en byråkrati som vi aldrig tidigare har
skådat. Jag vill fråga om Kent Olsson ställer sig bak-
om denna plakatpolitik, eller finns det några under-
liggande ideologiska skäl till att moderaterna driver
detta förslag?
Herr talman! Lampan blinkar i talarstolen. Innan
jag avslutar detta inlägg vill jag ändå ta tillfället i akt
att ge uttryck för den förvåning jag kände när jag
häromveckan såg och lyssnade till min moderata
utskottskollega Mikael Odenberg i Aktuellt. Utan
större krumbukter erkände moderaternas talesman att
moderaternas budgetförslag är orealistiskt och att det
inte har med verkligheten att göra. Då handlade dis-
kussionen främst om Arbetarskyddsstyrelsen och
Arbetslivsinstitutet och, inte minst, om de dramatiska
nedskärningar som moderaterna föreslår när det gäller
dessa.
Med samma verklighetsfrämmande nedskär-
ningsiver går moderaterna fram på område efter om-
råde, inte minst inom arbetsmarknadspolitiken. Med
dessa luftbesparingar, som inte ens moderaterna själ-
va tror går att genomföra, finansierar moderaterna
sina dramatiska skattesänkningar. Jag måste därför
ställa en fråga till Kent Olsson, som är talesman i dag.
Delar Kent Olsson uppfattningen att besparingarna
inte går att genomföra, eller får den stå för enskilda
ledamöter i det moderata samlingspartiet?
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i betänkandet i dess helhet.
I detta anförande instämde Cinnika Beiming,
Björn Kaaling, Laila Bjurling, Anders Karlsson,
Sonja Fransson, Kristina Zakrisson och Carina
Adolfsson (alla s).