Fru talman! Arbete har i alla tider påverkat män-
niskors liv och välstånd. I Första Mosebok i Bibeln
säger Herren när han kört ut Adam och Eva ur lust-
gården att Eva skall föda sina barn med smärta och att
Adam ska äta sitt bröd i sitt anletes svett. Det är en
ganska negativ syn på arbete egentligen.
Martin Luther har ju beskyllts för allt möjligt. Han
lär också ha sagt att arbete befrämjar hälsa och väl-
stånd och förhindrar många tillfällen till synd. Vår
1900-talspoet Karin Boye slutligen, skaldar i en dikt
att "nog finns det mål och mening med vår färd men
det är vägen som är mödan värd".
Synen på arbete har alltså blivit mer och mer po-
sitiv, så att den i dagens läge nästan slår över åt andra
hållet. Den som inte har något arbete har heller inget
människovärde i dagens samhälle. Då har utveckling-
en gått snett. Då måste vi börja se på människor på ett
annat sätt, inte bara som sysselsättningsmaskiner.
Dagens arbetsmarknadspolitik har kommit till un-
der de senaste 100 åren. Till en början bestod den till
stor del av reglering av arbetstider. Så småningom
fick vi så LAS, lagen om anställningsskydd, jäm-
ställdhetslagen m.m. Vid sidan av detta har också ett
idogt arbete lagts ned av arbetsmarknadens parter för
att få ett väl fungerande arbetsliv.
Dagens samhälle förändras mycket fort, och
ibland upplever vi att lagstiftningen på viktiga områ-
den inte hänger med. Så är det även på arbetsmark-
nadsområdet. Framför allt har det blivit väldigt
många lagar som i vissa fall överlappar varandra och
i andra fall ligger väldigt nära varandra men med
olika regelverk.
Detta har medverkat till att alltför få människor
vågar starta egna företag, men framför allt till att
småföretagare tvekar att anställa medarbetare som
kanske skulle ge ytterligare fart åt verksamheten. De
arbetslösa drabbas eftersom de dels inte får jobb när
inga sådana kommer till, dels ofta kan få olika eko-
nomiskt utfall beroende på vilken åtgärd de är före-
mål för. Därför är en förenkling och förändring av
regelverket alldeles nödvändig som vi ser det från
Centerpartiets sida.
Förändringarna i arbetslivet medför också att man
inte kan räkna med att ha en anställning hela livet och
att ens arbetsuppgifter skall vara desamma från första
till sista dagen på jobbet. Därför föreslår vi att ett
kompetenskonto införs som ger den enskilde i sam-
verkan med arbetsgivaren möjlighet att under accep-
tabla ekonomiska förhållanden fylla på sin utbildning
mitt i livet.
För dagens arbetslösa behövs större möjligheter
att få utbildning via AMS och andra. De flaskhalsar
som finns på arbetsmarknaden i dag gynnar ingen.
Företagen kan inte rekrytera medarbetare med rätt
kompetens och de arbetslösa kan inte få jobb.
Om konjunkturen fortsätter och inte avmattas allt-
för mycket är risken stor att bristerna leder till löne-
glidning på ett sätt som kan äventyra hela samhälls-
ekonomin på nytt. Vi har 80-talet i färskt minne, och
förhoppningsvis har även parterna det. Det bör leda
till att man aktar sig för alltför höga lönelyft. Sam-
hället måste ändå som jag ser det bidra till att elimi-
nera de här problemen, bl.a. genom att öka arbets-
marknadsutbildningen.
Regeringen har visserligen kraftigt sänkt volym-
målet i arbetsmarknadsåtgärderna men eftersom ar-
betsmarknaden ser så väldigt olika ut i olika delar av
landet är det ändå viktigt att man på lite sikt helt tar
bort dem. I stället bör man införa effektmål och mer
kvalitativa mål. Att bara ha människor i åtgärder som
inte leder någonstans kan i stället få inlåsningseffek-
ter av oönskat slag.
Flyttningsbidragen är en annan faktor som vi från
Centerpartiets sida helt vill ta bort. Vi anser inte att
samhället skall bidra till den koncentration av företag
och människor som nu är fallet med inflyttningen till
storstäderna. Detta är något som Hans Andersson
ondgör sig över. Men vad har han själv att erbjuda i
stället för den låtgåpolitik som under många år har
bedrivits på det här området? Jag tycker att det är
bättre att uppmuntra företagsbildningar i alla delar av
landet så att fler kan stanna kvar på landsorten.
Att införa ett nordiskt flyttningsbidrag är heller
ingen lösning på arbetsmarknadsproblemen. Om
företagen är mycket angelägna har de möjlighet att
hjälpa sina anställda med både flyttning och bostad.
För den som flyttar är det heller inte säkert att det är
en så stor fördel. Man har nämligen lättare att få jobb
där man är känd än om man flyttar till ett nytt ställe. I
och med att människor kan ge referenser och på annat
sätt hjälpa till är det faktiskt bättre att stanna kvar.
Detta har forskningsrapporter visat på.
Regeringen har i ett förslag försökt ändra i åt-
gärdsfloran genom att ta bort ALU och API. I stället
har man infört något som kallas för arbetspraktik.
Detta skall enligt propositionen delvis finansieras via
ett finansieringsbidrag på 3 000 kr som anordnaren av
arbetspraktiken skall betala. I utskottet har majorite-
ten kommit fram till att det för kommunernas del blir
för dyrt eftersom man har många i ALU, och de
kommer också då att gå över i det nya systemet. Man
har därför bestämt sig för att kommunerna, liksom
ideella organisationer som ordnar sådan praktik, skall
betala endast 1 000 kr per månad och praktikant. Det
låter bra men jag undrar om förslaget till finansiering
är tillräckligt och om det verkligen inte i en annan
form är en övervältring på kommunerna i och med att
man tar pengarna för kringkostnadsersättningarna för
att finansiera detta. Innebär det att alla pengar för
dessa ersättningar går åt eller är det bara fråga om
kommunernas pengar, och hur skall de i så fall finan-
siera kringkostnaderna? Blir det inte bara att flytta
pengarna från den ena fickan till den andra? Det är
under alla förhållanden ur kommunernas fickor som
pengarna tas.
Eftersom arbetspraktik är en ny åtgärd och vi har
en del frågetecken om hur den skall genomföras be-
gär vi också från mittenpartiernas sida att regeringen
återkommer till riksdagen med en uppföljning under
våren. Detta har man från majoritetens sida alltså inte
ställt sig bakom.
Här i min hand har jag en liten julgåva. Det är en
liten reflex - en ganska trevlig sak, tycker jag. Jag
förmodar att alla ledamöter har fått en sådan här re-
flex från HTF, min egen fackliga organisation. Vi är
många kvinnor som är organiserade i detta fack. Man
driver mycket effektivt frågan om att kvinnors löner
skall bli utjämnade och om rättvisare förhållanden.
Det är bedrövligt att läsa den statistik som kom för
någon vecka sedan och som visar att det inte har skett
någon vidare förändring på det här området sedan
slutet av 1970-talet. Jag tackar HTF, och jag skall
som centerpartist verka för att det blir förändringar på
det här området.
Även på andra områden behöver det bli lättare för
kvinnorna. Mittenpartierna har i en gemensam reser-
vation ett förslag om ökade möjligheter för kvinnor
att starta eget. Det förlängda starta-eget-bidrag som
finns för kvinnor som varit anställda i offentlig sektor
bör utvidgas till att omfatta alla kvinnor, oavsett var
de tidigare har varit anställda.
Samhället blir alltmer integrerat, och det börjar bli
svårt att urskilja skillnaderna mellan de olika försäk-
ringsformer som finns i dag, med arbetslöshetsförsäk-
ring och sjukförsäkring inklusive rehabilitering. Där-
för vill vi från Centerpartiets sida att en gemensam
arbetslivs- och ohälsoförsäkring införs; detta för att
människor inte skall hamna mellan två stolar. I dag
kan myndigheter "skyffla" en person mellan sig om
man anser att det är ett svårt ärende. Med en försäk-
ring av det slag som vi föreslår och med gemensam
handläggning skulle den risken elimineras. Ibland blir
det ju så numera att sjukförsäkringen rehabiliterar till
arbetslöshet. Sedan får socialtjänsten ta över eftersom
personen inte får a-kassa därför att arbetsvillkoren
inte uppfylls. Det här är mycket olyckligt för de en-
skilda människorna.
Ett annat område som kommer att få större upp-
märksamhet under våren är arbetsmiljöområdet. Da-
gens Nyheter har under de senaste veckorna haft en
stor serie om utbrändhet. Många talar om tystnaden
på arbetsplatserna. Den oredovisade övertiden tende-
rar att öka. Människor känner sig otrygga och osäkra i
förhållande till sin arbetsgivare och sina arbetskam-
rater. I en tidningsartikel har man kunnat läsa om att
de som får behålla jobbet mår psykiskt sämre än de
som får gå vid en personalminskning. Då är någon-
ting grundläggande fel i arbetslivet.
De stora varsel som många större företag lägger ut
och som ibland verkar vara mest ett spel för galleriet
för att få bort uppmärksamheten från sjunkande
vinster är på längre sikt förödande. Risken är stor att
människor far så illa att deras arbetskapacitet dras-
tiskt minskar. Den som hela tiden känner sig pressad
att göra något bättre, eller som känner att nästa gång
får jag gå osv., blir en sämre medarbetare än den som
känner sig trygg i sin arbetsmiljö.
Stat, landsting och kommuner riskerar att dra på
sig stora kostnader för sjukskrivningar och rehabilite-
ring om de nedskärningar fortsätter som i dag sker.
Inom den gemensamma sektorn är utbrändheten ett
svårt problem. Människor känner hela tiden stora
krav på sig, samtidigt som personalen minskar. Ty-
värr gör inte människors vård- och omsorgsbehov det.
I stället ökar de med stigande ålder hos befolkningen.
Rent ekonomiskt är detta för både kommuner och
landsting, och även för landet som helhet, något av ett
moment 22. Att hitta lösningar på detta är ju inte
enkelt. Men att säga upp folk är definitivt ingen för-
del.
De här problemen är ytterligare ett argument för
att, som Centerpartiet föreslår, införa en gemensam
försäkring för sjukdom och arbetslöshet. Gränserna är
svåra att definiera och ännu svårare att upprätthålla i
det enskilda ärendet. Samhället måste göra sina regler
lätta att tyda och rimliga att hålla sig till. För den som
hamnar mellan stolarna i ett ärende som detta är det
katastrof. Man känner sig övergiven och har dess-
utom svårt att klara sig ekonomiskt.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla de reser-
vationer som Centerpartiet har medverkat till och
även de enskilda reservationer som Centerpartiet har.
Jag yrkar dock bifall endast till reservation 3 under
mom. 1, reservation 20 under mom. 27 och reserva-
tion 34 under mom. 49.