Herr talman! Utskottets ordförande höll ett som
jag tycker sedelärande anförande om hur farligt det är
att föra kvartalspolitik. Jag tror att vi kan instämma i
det. Men då måste man också säga att det faller ett
tungt ansvar på socialdemokraterna. Drygt fyra år
med socialdemokratisk regeringspolitik beskriver en
ganska krokig bana. Sett i partipolitiska färger är den
nog så brokig.
Det var återställarna från 1994/95 på arbetsrättens
område. Det har varit en halvhjärtad satsning på nä-
ringspolitiken. Åtgärdsfrossan har vi talat om, när det
var ROT och RAS, OTA och generationsväxling.
Modell- och volymkraven har fått dominera för länge,
och kvalitetssatsningen som skulle ge jobb har utebli-
vit.
Skatten på arbete har det bortsetts för mycket från,
och den vidgade arbetsmarknaden har vi inte tagit till
vara. Det må vara totalt för tjänstesektorn, service,
den nya tekniken, hushållsnära tjänster, turismens
betydelse, osv.
Sedan återigen detta med tillväxt. Nu säger John-
ny Ahlqvist att vi skall diskutera arbetsmarknadspoli-
tik. Men den går naturligtvis inte att diskutera isole-
rad, för den är ju kopplad till så många andra politi-
kområden som har influens på möjligheterna att er-
hålla arbete. Vi har ju levt med förödande utgifter för
arbetslöshet, 150 miljarder kronor om året för stat och
kommun, dvs. 3 miljarder i veckan. Det borde bytas
ut mot skatteintäkter i stället och att vi får en bredare
skattebas, med fler människor i arbete. Det är den
enda chansen, som jag ser det, att klara välfärd i
framtiden.