Fru talman! Snacka om the same procedure, Kent
Olsson! Det var en raspig grammofonskiva.
Jag skall börja med ett citat: "Den enskildes per-
sonliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara
grundläggande mål för den offentliga verksamheten.
Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten
till arbete - - -." Regeringsformen 1 kap. 2 §.
Vi är representanter för det allmänna. Vi har un-
der hela 90-talet misslyckats. Detta är en oerhört
dramatisk situation.
Man kan prata om bluffstatistik. Man kan syna
olika former av sysselsättningsstatistik - AKU, AMS,
Konjunkturinstitutet och SCB-prognoser. De är upp
och ned, olika för olika branscher. Resultaten blir
olika beroende på mätperioder. Vad vi dock kan se är:
· att de fasta heltidsjobben egentligen har minskat
under en lång period,
· att alla sysselsättningstillfällen vi kan uppbringa
har minskat under 90-talet,
· att korttidsjobben har ökat,
· att övertiden slår rekord samtidigt som vi har
massarbetslöshet.
Nu tror herr Attefall att han har upptäckt någon-
ting nytt, ser jag i Dagens Nyheter. Han ser att en del
av sysselsättningsuppgången från mitten av 90-talet
beror på minskad sjuknärvaro. Så är nämligen sam-
banden: När man drar åt svångremmen i sjukförsäk-
ringen och sätter in karensdagar får vi sjuknärvaro.
Då mår folk dåligt. Man är på jobbet fast man är sjuk.
När vi får bättre förtroende för ekonomin, när männi-
skor mår bättre och när vi får bättre socialförsäkringar
kan folk utnyttja dem som de skall, och det blir sjuk-
frånvaro. Det är inget konstigt med det.
På samma sätt är det med övertidsfrågan. Vi har,
tycker jag, ett slags stöld av riktiga arbetstillfällen
genom att vi har massövertid samtidigt som vi har
massarbetslöshet.
Låt oss på allvar diskutera sysselsättningsstatisti-
ken. Låt oss inte göra den till dåliga slagträn i debat-
ten om vårt gemensamma misslyckande.
Arbete handlar om människors försörjning och
delaktighet. Det handlar väldigt mycket om makt. Det
handlar om den välfärd vi har möjlighet att bygga
upp. Det handlar om individers frihet. Det är möjlig-
heten till tillväxt. Det är instrumentet mot klyftor,
fattigdom, segregation och också mot budgetunder-
skott.
Wigforss hade rätt: Vi kan aldrig bli så fattiga att
vi inte har råd att arbeta.
Arbete och sysselsättning skall ställas mot behov
och efterfrågan. Det är grunden. Om vi inte kan till-
fredsställa behov, om vi inte har någon efterfrågan, då
kommer vi inte heller att ha sysselsättning. Vi skall
alltså upprätthålla en hög ekonomisk aktivitet, inves-
tera för framtiden på ett hållbart sätt samt skaffa oss
en god konkurrenskraft med hög kompetens och hög
produktivitet. Den produktiva rättvisan, delaktighet,
är Vänsterpartiets politik för tillväxt mot obalanser
och ökade klyftor i vårt samhälle.
Men detta kan vi vara överens om, Kent Olsson:
Vi måste öka sysselsättningen! Jag har sagt det här i
fem år. Jag har kritiserat samtliga regeringar som jag
har upplevt i den här salen för otillräcklig politik.
Men när man tittar på vad som skulle vara effek-
tivt måste man förstå vad som är arbetslöshetens
orsaker. Till stor del beror den på ett efterfrågeras, då
politiken lades om till att bekämpa inflation och inte
ha full sysselsättning som mål. Det skedde i Sverige i
början av 90-talet och är en effekt av den EMU- och
EU-anpassning som vi har genomgått. Denna brukar
ju högern applådera.
En häftig åtstramning av den offentliga sektorn
sparkade bort hundratusentals människor ur välfärds-
sektorn samtidigt som det privata näringslivet inte
kunde suga upp någon arbetskraft. Kan man tänka sig
maken till kontraproduktiv politik?
Omställningen i näringslivet har varit otillräcklig.
Devalveringspolitiken har varit förödande. Vi är kvar
i en gammal industristruktur, och det är det vi nu ser
när stora svenska transnationella företag som överle-
ver flyttar ut eller rationaliserar. Vi har alldeles för
lite miljöomställning och alldeles för lite investering i
humankapital.
Vi har fått en just in time-arbetsmarknad med pre-
cis det som högern och moderaterna brukar vilja ha:
flexibilitet. Det drabbar den enskilde. Ta jobb den dag
det finns! Ta jobb så många timmar det finns! Ar-
betsgivaren bestämmer. Det skall inte finnas något
särskilt uppsägningsskydd. Låt staten betala praktik-
löner! Låt staten ordna anpassade arbetsplatser! Säg
upp på direkten! Låt inte arbetslivet i sig och arbets-
givarna ha något socialt eller finansiellt ansvar för
arbetskraften annat än när den exploateras för goda
vinster!
Detta är en djupt ideologisk fråga. Det är en fråga
om makten i vårt samhälle.
Uteblivna skatteväxlingar, utebliven arbetstidsre-
form - ja, det finns väldigt mycket som förklarar den
ökade arbetslösheten i hela Europa och i Sverige.
Borgerlighetens recept i reservation 1 - som jag
vill kalla för SAF-alliansen, för det är verkligen en
rejäl avskrift av SAF - är en nattstånden och ineffek-
tiv politik: Sänk skatten, sänk skatten, sänk skatten!
Individuell lönebildning, bortre parentes i a-kassan,
sämre villkor i a-kassan, hårdare kvalifikationsvillkor
i a-kassan, större egenfinansiering i a-kassan - vad
blir det för jobb?
När Sverige hade full sysselsättning hade vi en
mycket generös a-kassa. Där sitter inte problemet.
Ta bort arbetsrätten! Ta bort stora delar av arbets-
rätten! Ta bort turordningsreglerna i LAS! Vad har vi
då kvar? Jo, godtycklighet och arbetsgivarmakt. Säg
det i stället för att prata om modern arbetsrätt!
Det är klart att Moderaterna är värst, men kd och
Folkpartiet är också med på båten. Folkpartiets gamla
allians med TCO, tjänstemannarörelsen - var är den?
Kristdemokraterna vill i och för sig inte visa så
mycket av den kristna moralen. Men det jämlika
människovärdet och Bergspredikan, är det männi-
skors otrygghet? Är det arbetsgivarmakt? Är det
sänkt skatt för de rika? Kom ihåg liknelsen om nåls-
ögat och att ta sig till himmelriket! Jag tycker inte att
detta är en politik för rättfärdighet. Annars finns det
fortfarande en del inslag hos kristdemokraterna som
går i rätt riktning. När det gäller handikappade och
andra är det precis som på den gamla goda tiden med
Dan Ericsson i utskottet.
Det går att lösa arbetslöshetsproblemet. Kalla in
alla som slavar, så är ingen arbetslös. Eller också gör
man arbetsmarknaden till en fri marknad, precis som
när vi säljer äpplen och fisk. Låt det vara en fri mark-
nad, och så får det gå som det går! Vi kommer aldrig
att ställa upp på det. Då får vi just obalanser: segre-
gation mellan svenskar och invandrare, segregation
mellan män och kvinnor, segregation mellan storstä-
der och glesbygd. Vi kommer aldrig att ställa upp på
det. Ökad makt för kapitalet och minskad för arbetet
- aldrig. Det är ett led i en strategi för att krossa fack-
föreningsrörelsen. Vi kommer aldrig att ställa upp på
det.
Vänsterpartiets grundsyn och inriktning finns i vår
sysselsättningsmotion. Den handlar väldigt mycket
om allmän sysselsättningspolitik - ekonomisk politik,
näringspolitik, innovationspolitik, regionalpolitik och
skattepolitik. Vi är överens om att vi måste ha syssel-
sättningstillväxt. Vi måste också få arbetstidsförkort-
ning. Även om vi får fram alla de arbetade timmar vi
vill ha kommer det inte att räcka till. Vi måste fördela
de ökade timmarna mera rättvist.
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som är rejält
inriktad på tillväxt och kompetens. Vi har stått för det
länge. Då måste det också finnas rörlighet. Jag förstår
inte kd och Centern som säger nej till rörlighetssti-
mulerande åtgärder och flyttningsbidrag. Regional-
politik, kommunpolitik och näringspolitik skall ge oss
möjlighet att leva i hela Sverige, men arbetsmarkna-
den skall vara rörlighetsstimulerande. Ni tänker fel.
Sysselsättningsmålen är mycket bra, men det
kommer att bli oerhört tufft att komma dit. Prognosen
har skrivits ned redan nu. Och det beror inte på rege-
ringens misslyckande, Kent. Det beror på en interna-
tionell konjunkturnedgång. Den skrivs ned i hela EU
och i hela OECD-området. Men det är illa nog att det
finns så lite av konstruktiva bidrag; det kan jag hålla
med om.
Vi vill ha en decentralisering. Vi vill inte ha för-
sökskommuner och frilän; vi vill ha decentralisering
och regelförenkling, Johnny Ahlqvist. Vi har pratat
om det tidigare. Nu måste vi snart komma till skott.
Vi vill ha ned volymkraven. Vi vill ha en effektiv
tillväxtinriktad arbetsmarknadspolitik. Men se till att
vi inte får utförsäkring när vi utmönstrar volymåtgär-
der.
Vi vill ha kompetensutveckling som en första
rangens åtgärd i arbetslivet och för de arbetslösa. Vi
vill samordna närings-, arbetsmarknads- och delvis
socialpolitiken. Vi måste nämligen ta hand om dem
som inte orkar med att vara rörliga på en tillväxtin-
riktad marknad, utan att de skall försäkras ut.
Det finns bruk för alla, heter ett bra projekt i Ska-
raborg. Det slåss jag för att det skall få vara kvar. Det
hotas till sin existens. Den typen av initiativ måste få
leva för att människor skall kunna tas om hand och så
att vi kan få upp aktiviteten och slippa marginalisera
människor.
Vi behöver mycket mer kostnadsansvar från fö-
retagen. De skall betala praktik, de skall betala lär-
lingssystem, de skall betala anpassade arbetsplatser.
De skall vara med och investera i det nya humanka-
pitalet. De skall också ta hand om människor som har
exploaterats, skadats, blivit trötta, inte orkar längre.
De människorna skall inte bara avpolletteras till en a-
kassa, som moderaterna vill skall täcka jättekort tid,
och sedan slängas ut i någonting, jag vet inte vad.
Samhället skall inte i sina sjukförsäkrings- och a-
kassesystem, genom AMS-politik eller genom kom-
munernas kassa behöva ansvara för allt detta. Det är
en klyfta vi har fått mellan privat sektor av kapital-
starka intressen, svaga människor ekonomiskt sett,
som inte har några resurser, och samhällskassor där
det är ebb. Det är en orimlig samhällstillvaro, som
inte präglas av solidaritet.
Arbetsmarknadsutbildning behöver vi mycket mer
av, mycket mer av långsiktighet. Men inte enbart
genom arbetsmarknadspolitiken, utan också från
arbetsgivarna. Titta på kommuner och landsting:
Sparka ut folk 1993, 1994 och 1995! Skrik 1996 och
1997: Vi har inget folk! Det måste arbetsmarknads-
politiken betala åt oss.
SCB ger en prognos på 100 000 människor inom
vård- och omsorgsarbete utan kvalificerad utbildning
år 2010. Det rör sig om 25 000 sjuksköterskor, för att
inte tala om IT-personal. Det är en ynkedom att ar-
betslivet i sitt marknadsmisslyckande inte klarar av
att förse oss långsiktigt med den kompetens vi behö-
ver.
Fru talman! Låt mig också säga att jag är mycket
dyster över ministerfrånvaron. Den kan i dag möjligt-
vis motiveras med USA:s aggression när det gäller
Irak. Men frånvaron var känd redan i går på kammar-
kansliet, och jag tror inte att Rosengren är synsk. Han
visste nog inte om Clintons attacker. Jag tycker att
när arbetslöshetsmålet för år 2000 har visat sig falla,
när sysselsättningsprognosen är nedskriven i förhål-
lande till budgeten, när vi har ett nytt departement,
med två ministrar som håller på att omorganisera sig,
när Rosengren i Svenska Dagbladet och i TT-intervju
talar om att arbetsmarknadspolitiken skall läggas om
- mycket som jag vill - vore det att visa respekt för
riksdagen att vara här när vi skall föra vår stora sys-
selsättnings- och arbetsmarknadspolitiska debatt. Då
hade det inte behövt bli the same procedure as last
year, Kent Olsson.
Budget diskuterar vi nu, och det har vi diskuterat
tidigare. Vi har sett Mikael Odenberg inför hela
svenska folket försöka förklara den budgetpolitik som
moderaterna står för. Det var svettigt.
Låt mig bara nämna de partier som säger att rege-
ringen gör för lite. Egentligen är jag ledsen, för jag
står bakom den politiken, och vi gör inte tillräckligt
mycket. Jag skall slåss för att vi gör mer.
Moderaterna minskar utgifterna med 10 miljarder,
om jag lägger ihop utgiftsområde 13 och 14. Grattis
de arbetslösa! Kristdemokraterna minskar med 14
miljarder. Grattis! Det finns vissa skattesänkningar
som kompenserar en del där. Centern minskar med 3
miljarder, fast man vill ha mer dyr kompetensinriktad
arbetsmarknadspolitik. Och Folkpartiet sticker till
med en minskning på 4,7 miljarder.
Ändå har man räknat dubbelt. Generationsväxling
tar vi hän. Det vill vi inte ha. Jaha, vad ger det då?
Det ger väl a-kassa i stället för a-kassa till pension.
OTA tar vi bort nu, inte om ett år. Det ger pengar.
Vadå då? Det blir väl a-kassa i stället för OTA-kassa.
På punkt efter punkt är det så här. För att inte tala
om moderaterna, ni spar miljardbelopp på a-kassan
redan 1999 genom en bortre parentes. Ut med folk!
Men de skall ju inte behöva gå på socialbidrag. Vem
skall betala för dem då? Kommunerna, finansiering-
sprincipen, staten? Då belastar de väl något annat
konto. Vilket? Ni har inte räknat på det.
Moderaterna spar på arbetslivsforskning och Ar-
betarskyddsstyrelsen, 610 miljoner, hur som helst.
Goddag-yxskaft. Sparar från den 1 januari på lång-
siktiga forskningsprojekt, stor personal. Skall de
sparkas omedelbart? Tror ni att ni har fått bort arbets-
rätten redan?
Ni har bara plockat från anslagen och sagt här be-
höver vi lite pengar till något annat. Det är inte bra att
politiska partier, stora oppositionspartier, beter sig på
det sättet. Det gör hela den här debatten meningslös.
Det är så oseriöst. Dynamiska effekter och menings-
lösheter.
Men det ligger en hel del ideologi i det. Hur kan
moderaterna halvera Arbetarskyddsstyrelsen? Förstår
ni vad det betyder? Har ni ingen respekt för arbets-
miljöfrågor, för Yrkesinspektionen och sådant?
Fru talman! Vänsterpartiet har ställt sig bakom
budgeten, och det står vi fast vid. Vi har i särskilda
yttranden och i en reservation vi har lagt i förhållande
till politikens inriktning talat om hur otillräcklig den
här politiken är. Jag tror att socialdemokratin är över-
ens med mig om det. Jag förutsätter att de diskussio-
ner som nu kommer att pågå fram till vårbudgeten,
och i och för sig ytterligare en tid framöver, när vi
lägger fast politiken på lång sikt den här mandatperi-
oden, skall präglas av den produktiva rättvisan. Sys-
selsättningstillväxt utan ökade klyftor. Sysselsätt-
ningstillväxt utan kärnkraftsraseri, däremot med mil-
jöhänsyn. Sysselsättningstillväxt i hela landet, utan att
få klyftor mellan könen, etniska klyftor, mellan dem
som är helt funktionsdugliga och de som har funk-
tionshinder i arbetslivet. Sysselsättningstillväxt utan
att kapitalmakten ökar. Låt oss både öka det demo-
kratiska inflytandet och människors förmåga att för-
sörja sig. Då lär man hålla sig långt borta från SAF-
alliansens förslag.
Fru talman! Jag yrkar bifall enbart till reservation
nr 1, förlåt nr 2 menar jag, trots att jag hade ett flertal
andra goda alternativ att rösta på. Men ni vet att jag
står bakom dem ändå.
I detta anförande instämde Tanja Linderborg, Pe-
ter Pedersen, Lena Olsson, Gunilla Wahlén, Camilla
Sköld, Carlinge Wisberg och Sven-Erik Sjöstrand
(alla v).