Fru talman! Vi har fått ett superdepartement. Ar-
betsmarknadspolitik, näringspolitik och kommunika-
tioner sammanförs. Jag tror att det är bra, men inte
hade jag tänkt mig att det skulle innebära att man
missköter kontakten med parlamentet.
Förra veckan diskuteras trafikutskottets huvudti-
tel. I dag är det arbetsmarknadsutskottets områden.
Ingen minister är närvarande. Ändå tillhör statsrådet
Rosengren ett parti som i opposition skällde som
bandhundar på dåvarande regeringen, inte minst på
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund, som krävdes
på ständig närvaro. Ingen fråga var för liten för att
statsrådet skulle tillåts vara frånvarande. Det är, fru
talman, en nonchalans mot riksdagen och mot landets
medborgare att regeringen undviker debatt med de
valda ombuden.
Fru talman! Skall vi få rätsida på Sveriges lång-
siktiga problem och en säkrad välfärd måste vi satsa
på en politik som ger fler jobb. Folkpartiet har satt
kampen för fler jobb överst på dagordningen jämsides
med kraven på en bra skola och en god vård.
Den socialdemokratiska regeringen säger sig ock-
så ha kampen mot arbetslöshet som högst prioriterad,
men det har inte lett fram till det antal nya riktiga
jobb som skulle vara nödvändigt. Intressant - och
rent av tragiskt - är att varje prognos i de senaste
årens finansplaner har slagit fel. Åt fel håll!
I stället för att bredda arbetsmarknaden och un-
derlätta nyanställning och expansion har man sökt
lösa problemen genom att gömma undan alltfler utan-
för arbetsmarknaden i åtgärder av olika slag - detta
samtidigt som vi lever med paradoxen att arbetslöshet
inte beror på arbetsbrist! Det är andra brister som
Sverige dras med och som regeringen direkt har an-
svar för.
Nu har regeringen i dessa yttersta dagar erkänt att
man inte klarar målet om halverad arbetslöshet till
sekelskiftet. Man har också tvingats skriva ned för-
väntningarna när det gäller tillväxten. I stället för att
få en expansion, inte minst via småföretag som skulle
starta och växa, har man haft en benägenhet att ha en
alltför stor tilltro till att det statliga systemet och reg-
leringarna skall lösa arbetsmarknadsproblemet. De
mer än tjugotalet åtgärder som av och till har lanse-
rats som medel i kampen mot arbetslösheten har inte
gett särskilt många jobb. Det har mera blivit ett sätt
att kvalificera sig för nya a-kasseperioder eller gå
ytterligare någon kurs - ovisst vad den skulle leda till.
Tyvärr har socialdemokraterna bortsett från att ett
gynnsamt näringslivsklimat skulle sätta fart på nya
tillkommande jobb. Därför har ett gott näringsklimat i
socialdemokratiskt perspektiv blivit något man pratat
om men gjort väldigt lite åt.
Folkpartiet anser att målet måste vara att pressa
ned den total arbetslösheten och öka antalet syssel-
satta. Det är ändå positivt att regeringen nu börjar
tänka i de banorna.
Utifrån socialliberala utgångspunkter är arbetslös-
het alltid ett slöseri med resurser, både för enskilda
människor och i samhällsekonomin i stort. Och erfa-
renheterna visar hur svårt det är för en individ som
har varit långtidsarbetslös att komma tillbaka till den
reguljära arbetsmarknaden. Det gör att hög arbetslös-
het riskerar att bli bestående även under tider av god
konjunktur. Det har vi haft tydliga exempel på de
senaste åren. Men vad värre är, är att alltfler börjar
acceptera den höga arbetslösheten. Och det verkar ha
skett på många håll i dagens Sverige.
I stället för att vidga arbetsmarknaden och expan-
dera i sektorer som skulle kunna ge fler jobb - t.ex.
inom tjänstesektorn, servicenäringen, turistnäringen,
hushållsnära tjänster - har man varit kallsinnig till
detta, trots att man i Kanslihuset måste ha insett att
traditionella industrijobb knappast kommer att öka i
antal, inte ens då produktionen växer. I stället har
man i ren desperation förtidspensionerat, gett sab-
batsår med a-kassa, genomfört generationsväxling,
infört kortare arbetstid eller infört OTA, RAS och
andra konstlade medel. En sådan inställning angriper
ju bara akuta problem, men den gör inte något åt de
grundläggande frågorna. Det leder också till att anta-
let sysselsatta minskar från en redan låg nivå.
Folkpartiet har förordat ett helt batteri som skulle
kunna ge nya jobb. Det handlar om sänkta skatter på
arbete, om ett smidigare regelsystem och om att
uppmuntra och gynna dem som vill ta på sig den stora
uppgiften att starta nytt eller expandera. Folkpartiet
betonar ofta förvaltarskapets tanke. Och den står i
bjärt kontrast till den klipparekonomi som har ut-
vecklats alldeles för mycket.
Socialdemokraterna lät 80-talet bli ett förlorat de-
cennium. Det var då som man fick för sig att man
skulle låna pengar och vara finanshaj och att detta
skulle göra alla rika. Liknande spekulationer finns
också bland dagens verksamma. Men den gamla
sanningen gäller fortfarande: Det är bara genom ar-
bete, sparande och nyföretagande som vi kan Sveri-
ges ekonomi på fötter och en välfärd säkrad.
Det är intressant att t.ex. TCO allt oftare talar om
sänkta skatter i privat tjänstesektor. Det råder inget
tvivel om att det finns en outnyttjad jobbpotential
inom privat tjänstesektor som skulle kunna frigöras
genom t.ex. lägre skatt på arbete. De nyss inledda
skatteförhandlingarna har avslöjat att alla partier har
synpunkter i dessa frågor. Mest tveksamt synes rege-
ringspartiet vara som hittills bara lyssnat passivt. Jag
tror att det är denna passivitet genom åren som har
gjort att vi har fått förlorad tid och förlorade år.
Regeringens närstående organ, Aftonbladet, skrev
för en tid sedan och påminde om att 1 % högre BNP-
tillväxt skulle ge ca 50 miljarder i förbättrade statsfi-
nanser och 50 000-60 000 fler jobb. Sverige skulle
behöva en tillväxt på över 3 %. Och man slår fast
sambandet mellan ökad tillväxt och ökad sysselsätt-
ning. Det är illa att regeringen inte tar dessa fakta på
allvar.
I tidningen Arbetet skrev finansminister Erik Ås-
brink i januari 1997 att han personligen skulle enga-
gera sig i kampen för att öka sysselsättningen och
minska arbetslösheten. Han skrev att det handlar om
marknadsekonomi, om den totala efterfrågan, om
lönebildningen, om spelregler för hushåll och företag.
Det är sådant som påverkas av finanspolitiken och
skattepolitiken, skrev Åsbrink då, och så formulerade
han sitt löfte: "Vi skall inte bara halvera den öppna
arbetslösheten. Vi skall kraftigt minska den totala
arbetslösheten. Vi skall skapa flera hundratusen nya
jobb." Det är dags, fru talman, att regeringen infriar
det löftet.
Så kom beskedet från regeringen nära två år efter
Åsbrinks vidlyftiga artikel och löften: Vi klarar inte
de mål som vi satte upp i valrörelsen. Och med en
papegojas envishet upprepar man sedan varje år:
Regeringen måste revidera sina planer. Ja, så kan det
gå när man sitter fast i ett statiskt tänkande.
Dagens Nyheter uppmärksammade i går vad su-
perdepartementets statsråd Rosengren och Sahlin
tillsammans med finansministern skrev. Enligt DN
använde de sig av liberalen Bertil Ohlins formulering
från 50-talet: "Det måste löna sig att arbeta." Efter 40
år har socialdemokraterna gjort hans budskap till sitt
eget, och ledarskribenten konstaterar att det går att
övertyga människor, men att det tar tid.
Ändå tycker jag, fru talman, att det är ett frisk-
hetstecken att samma statsråd talar om att det behövs
en socialdemokratisk tillväxtdebatt. Det är välkom-
met, men det är i ett sent skede. Än så länge lyser de
konkreta förlagen med sin frånvaro.
Den tröghet som funnits i Sverige för en anpass-
ning till vår omvärld har nu fått ett tryck utifrån som
inte minst EU-medlemskapet ger. Intressant är ju att
ett sådant nationalistiskt land som Norge nu ser ut att
få ett allt större intresse för den europeiska gemen-
skapen. Inom Miljöpartiet, där man så sent som i
valet hade utträde ur EU som huvudfråga, funderar
man nu på en mera EU-positiv hållning. Undrens tid,
fru talman, är tydligen inte förbi.
Regeringens erkännande att inte klara de sysse-
sättningspolitiska målen bekräftas av ämbetsverket
AMS, som säger att det som både verket och rege-
ringen sade före valet var fel. Prognoserna har änd-
rats, och arbetslösheten kommer tyvärr inte att mins-
ka nämnvärt nästa år. Antalet jobb blir inte så högt
som man har påstått.
Nu justeras prognoserna ned. Av intresse är att
både Konjunkturinstitutet och regeringen bedömer
tillväxten till enbart drygt 2 %, dvs. nästan en tredje-
del svagare tillväxt än vad som angavs i prognosen.
Men det är viktiga halv- och helprocent som nu drar i
väg åt fel håll.
Folkpartiledaren Lars Leijonborg påminde i bör-
jan av det här året då han förde debatt om hur viktigt
det var att få tillväxt. Men då ville socialdemokrater-
na inte lyssna på det örat. Då gick allting åt rätt håll.
"Det växer så det knakar", sade statsministern. Och
knakar gör det förvisso. Men det är inte växtvärk, det
är stagnation.
Sverige har under för lång tid underlåtit att skapa
ett bra företagsklimat och genomföra strukturrefor-
mer. Nu är ändå skönmålningens tid över, och rege-
ringen tvingas ta tag i realiteterna. Det finns anled-
ning att göra satsningar som drar åt samma håll.
Folkpartiets inställning är att vi inte får ge upp
och acceptera dagens höga arbetslöshet. Vi tror att
med en klok och samlad politik för tillväxt, kombine-
rad med en offensiv arbetsmarknadspolitik så kom-
mer antalet sysselsatta att öka. Arbetslösheten är ju
inte enbart konjunkturell utan också strukturell. Här
behövs t.ex. den satsning på utbildning och fortbild-
ning som regeringen talat om, men som i hög grad
varit en felsatsning då man ägnat sig åt volymmålen
och för litet åt det kvalitetsmål som skulle kunna leda
till nya jobb.
Vissa branschers måttliga uppgång skapar genast
flaskhalsproblem. Där ser vi ett av resultaten av att vi
för länge frossat i åtgärder som inte har lett till jobb.
Det uppreklamerade kunskapslyftet har haft för lite
av rätt kunskap, och därför har det inte blivit något
lyft.
Så några ord om småföretagsamheten - detta ver-
balt hyllade mantra av praktiskt taget alla politiska
riktningar. Det finns en tickande bomb i vårt samhälle
i dag, eftersom alltfler företag drar ned, lägger ned
eller flyttar ut. Vi har också den andra sidan då pre-
sumtiva småföretagare avstår från att starta någon
verksamhet. I den mån som man startar blir det som
regel enmansföretag, och de etablerade enmans- och
småföretagen vågar inte eller vill inte expandera. Att
ge småföretagsamheten nya förutsättningar är ett stort
och viktigt område att ta itu med.
När man hör företagsnamn som Astra, Ericsson,
Electrolux, Lear Corporation, Volvo eller namn på
andra multiföretag märker man hur föga nationellt
bundna de är. Och när vi hör ortsnamn som Eslöv,
Bengtsfors, Hagfors, Olofström, Karlsborg, Töcksfors
så inser vi alla hur regionalt utsatta områden är på väg
att få kraftiga smällar eller rent av dödsstöten. Därför
behövs fler småföretag med en inneboende vilja att
växa.
Småföretagsamheten har i regel det goda med sig
att man har både ägare och arbetsledning på plats,
eller som vi säger: på golvet. Här har vi att göra med
de internationella storföretagens baksida. Om man
sitter på en annan kontinent och läser bokslut blir det
ganska teoretiskt. Man har ringa eller ingen chans att
sätta sig in i den lokala situationens behov och möj-
ligheter. Därför har småföretagsamheten sin roll i att
den också är lokalt etablerad.
Folkpartiet och andra oppositionspartier har upp-
märksammat invändningarna mot regeringens propo-
sition och utskottsmajoritetens slutsatser, då vi fram-
för allt i reservation nr 1 förordar en annan inriktning
av politiken som skulle kunna leda till fler jobb och
bättre samhällsekonomi. Den s.k. jobballiansens för-
slag tar upp lönebildningens roll och värdet av en
utbyggd tjänste- och servicesektor, dvs. de områden
som har potentiella växtmöjligheter när det gäller att
ge jobb och sysselsättning.
I reservation nr 4 finns vår handlingsplan för sys-
selsättning, som riksdagen bör ställa sig bakom.
Hans Andersson från Vänstern talade i sitt anfö-
rande om en politik som var kontraproduktiv och om
att vi har haft ett efterfrågeras. Som jag uppfattade det
var han kritisk mot den eviga inflationsbekämpning-
en. Ändå överraskar Vänstern genom att förorda nya
färdriktningar. Vänstern var med om de s.k. återstäl-
larna efter valet 1994. Den uppgång som då fanns i
konjunktur och sysselsättning övergick i stagnation
och sedermera i nedgång. Sedan vek regeringen av åt
mitten, och min fråga till Hans Andersson blir: Tyck-
er Vänstern att vi skall återgå till den s.k. återställar-
politiken som gällde från 1995, eller är Vänstern nu
nöjd med regeringens färdriktning i dag t.ex. på ar-
betsrättens område?
Vi står bakom budgeten, säger Hans Andersson
med statsmannaröst. Det är säkert riktigt. Men frågan
är om det finns ett samband med vad man egentligen
vill i politiken eller om det enbart är ett partiellt och
kortsiktigt röststöd. Det finns mycket att förklara från
Vänsterns håll. Därför efterlyser jag här var man står i
politiken.
För Folkpartiets del har vi under många år lagt
tonvikten på att också de arbetshandikappade skall ha
en rejäl chans till ett eget jobb. Också i årets budget-
förslag vill vi ha en förstärkning av både lönebidrag
och anslag till dem som är verksamma inom Samhall.
I reservation 6 redogör vi de förslagen.
Vidare är det viktigt med ungdomssysselsättning,
och i reservation 10 pekar vi på det. För att verksam-
heten skall bli arbetsmarknadspolitisk optimal med de
pengar som finns tror vi att de skall kunna användas
friare och i fler län.
Vi påpekar också en viktig sak i vår reservation
17. Arbetsmarknadspolitiken måste förbli en statlig
angelägenhet även om det lokala arbetet i samverkan
med kommuner är viktigt.
I reservation 20 om uppföljning av arbetsprakti-
ken har vi varnat för risken att många kommuner inte
kommer att anordna arbetspraktik på grund av ökade
kostnader för den. Därför måste en utvärdering av
åtgärderna snabbt komma till stånd och regeringen
rapportera redan under nästa år.
Kvinnors möjligheter att starta eget och bättre
möjligheter till riskkapital och rådgivning och stöd
kommer andra folkpartidebattörer att ta upp. Därför
nämner jag dem bara rubrikmässigt.
Fru talman! Förändringen av arbetslivet då det ut-
vecklas mot ett kunskapssamhälle med skärpt inter-
nationell konkurrens blir allt tydligare. Därför behövs
det en stor portion fortbildning för dagens verksam-
ma. Vi behöver underlätta och påverka attityder så att
befintlig arbetskraft är beredd till den typ av omställ-
ning som krävs i framtidens arbetsliv.
Men då krävs också reformer inom arbetsrätt och
lönebildning för att komma till rätta med flera pro-
blem. Det handlar om ekonomi, skatte- och närings-
politik och utbildningspolitik med höga kvalitetsmål
som ger Sverige ett verkligt kompetenslyft.
Jag yrkar för Folkpartiets del bifall till reservatio-
nerna 1, 4 och 8.