Full sysselsättning är ett djupt ideologiskt mål för
oss kristdemokrater. Därför är vi djupt oroade över
den höga arbetslösheten, alla varsel som läggs i
Olofström, Avesta, Töcksfors, Porjus och alla andra
orter som blivit riksbekanta under senare tid.
Allt detta handlar givetvis om de uppemot 150
miljarder kronor som arbetslösheten kostar samhället.
Det handlar om de undanträngningseffekter som
uppstår när hundratusentals människor skall syssel-
sättas i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det handlar
om det slöseri det innebär att fullt friska människor
inte deltar i den ordinarie arbetsmarknaden. Men det
handlar framför allt om de hundratusentals männi-
skor, enskilda individer, som oroar sig över att inte
kunna försörja sig och sin familj, om den känsla av
vanmakt och utanförskap som många av de arbetslösa
upplever, om de risker för permanent utanförskap och
sociala problem som kan följa i spåren av en långva-
rig arbetslöshet.
Det är mot den här bakgrunden oerhört dystert att
konstatera hur lite som händer för att bryta den höga
arbetslösheten. Åren 1990-1991 började sysselsätt-
ningen rasa i Sverige. Vi kan tvista om orsakerna till
det. Raset fick vi inte stopp på förrän 1993-1994 då
kurvorna vände uppåt - ganska brant. Men den här
positiva utvecklingen bröts 1995 och sysselsättningen
vände nedåt. Först under förra året började utveck-
lingen gå uppåt igen. Men notera: Mellan 1994 och
1998 har vi haft en god konjunktur, goda internatio-
nella omständigheter. Trots detta har det under de
fyra åren med socialdemokratiskt styre bara skapats
netto ca 50 000 nya jobb. Detta är mot bakgrund av
den höga arbetslösheten ett oerhört misslyckande. Det
är ju under de goda tiderna som arbetslösheten skall
ned och långtidsarbetslösheten brytas.
I stället för en regering och en utskottsmajoritet
full av oro möter vi budskapet att allt är väl. Så har vi
i oppositionen bemötts ända fram till helt nyligen.
Men i fredags började reträtten från skönmålningens
väg. Då retirerade regeringen inför verkligheten.
BNP-tillväxten reviderades ned med 27 %, från 3 %
till 2,2 % för nästa år. Målet om 4 % öppen arbetslös-
het år 2000 har nu officiellt övergivits. Snittet för år
2000 blir 5,3 %, enligt regeringens nya prognoser.
Men bilden av den ökande sysselsättningen har
regeringen ännu inte reviderat. Skrytet om att syssel-
sättningen ökat kraftigt under det senaste året är en
skenbild, en skönmålning av verkligheten. Det visar
en bearbetning av Statistiska centralbyråns arbets-
kraftsundersökning som vi kristdemokrater tagit fram.
Hittills i år har sysselsättningen, som den mäts, ökat
med i genomsnitt 56 000 personer jämfört med sam-
ma period förra året. Nära 60 % av den ökningen
beror på ökad frånvaro från jobbet!
Som sysselsatta i SCB:s mätningar räknas de som
under mätveckan arbetat minst en timme och de som
var tillfälligt frånvarande under hela mätveckan. En
deltidstjänst på en timme i veckan registreras alltså
som två sysselsatta personer om den ordinarie perso-
nen t.ex. är sjuk och ersätts av en vikarie.
Ett extremfall är exempelvis en lärare som
springvikarierar för fyra deltidsarbetande lärare under
en influensaperiod. Det registreras alltså som fem
sysselsatta personer. Av dessa skäl är sysselsättning-
en som högst under sommarmånaderna, då stora delar
av arbetskraften har semester och ersätts av sommar-
personal.
Det senaste årets ökade sysselsättning beror till
största delen på att antalet personer som är tillfälligt
frånvarande har ökat, inte att antalet personer som
faktiskt är i arbete har ökat. Antalet personer i arbete
har bara ökat med knappt 24 000 under årets elva
första månader jämfört med samma period 1997!
Med den här takten skulle det ta minst 15 år för rege-
ringen att nå sitt mål om ca 375 000 nya arbetstillfäl-
len.
Slutsatsen av SCB:s siffror är att utvecklingen på
arbetsmarknaden är betydligt dystrare än vad som
hittills framkommit. Frågan är om inte den djupare
analysen av SCB:s statistik borde få utskottets ordfö-
rande Johnny Ahlqvist att ta ett allvarligt samtal med
sina kompisar i regeringen.
Vi kan också konstatera att det betänkande som vi
skall fatta beslut om här i dag redan är inaktuellt i
långa stycken på grund av nya prognoser och bedöm-
ningar om framtiden.
Till detta kommer att Björn Rosengren i Dagens
Nyheter i dag formellt överger fixeringen vid AMS
volymmål. Men utskottsmajoriteten skall nu rösta
igenom en politik som regeringen flyr ifrån. Frågan
är: Känns det bra, Johnny Ahlqvist, att försvara den
politiken?
Vi kristdemokrater har levererat en rad förslag till
åtgärder för att vända utvecklingen på arbetsmarkna-
den. Det är åtgärder som underlättar och stimulerar
småföretagande och öppnar möjligheten till framväxt
av hushållstjänster, reformering av arbetsrätten samt
skattelättnader. Vidare vill vi införa ett lärlingssys-
tem. Detta är åtgärder som underlättar skapandet av
nya jobb inom framtidsbranscher såsom tjänstesek-
torn, miljötekniken, IT eller annan högteknologi.
Fru talman! Socialdemokraternas misslyckande
framstår dessutom i än klarare dager när vi mitt i en
period av hög arbetslöshet, när uppemot 17 % av
arbetskraften är arbetslösa eller undersysselsatta, får
problem med flaskhalsar på arbetsmarknaden. Det
börjar bli brist på byggnadsarbetare, datatekniker,
lärare, ja, t.o.m. vårdpersonal och yrkesskickliga
industriarbetare, rapporterar AMS. Vilket underbetyg
åt arbetsmarknadspolitiken!
Nu krävs det mindre av fixerade volymmål för
AMS, färre antal åtgärder och ökad prioritering av
den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. I
stället fortsätter detaljstyrningen, och resurserna till
den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen ökar
bara blygsamt. Här borde regeringen vidta åtgärder.
Här borde utskottsmajoriteten reagera. Men icke!
Socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister
sitter tysta och tar därmed på sig ett stort ansvar för
utvecklingen.
Fru talman! I dag debatterar riksdagen arbets-
marknadspolitiken och näringspolitiken, men inga
statsråd finns på plats. Andra statsråd har prioriterat
att delta i debatterna här i kammaren under de gångna
veckorna, men de två ministrar som har ansvar för
Sveriges kanske största problem bevärdigar sig inte
att delta i riksdagens viktigaste debatt om arbetslös-
heten. Är inte detta anmärkningsvärt?
Men jag förstår kanske orsaken. Till skillnad mot
tidigare har man fått Hans Andersson som regering-
ens försvarsadvokat. Han, som tidigare så skarpt
kritiserade den förda politiken, är nu en försvarare av
den passiva politik som han var emot för bara några
månader sedan.
I medierna har de båda "superministrarna" gjort
uttalanden kors och tvärs. Oftast har andra statsråd
dementerat vad de nya tänkt och tyckt. Mona Sahlin
meddelade i alla fall i går att hon dagen före julafton
skall presentera ett paket för småföretagen, men riks-
dagen får ingen chans att debattera det. I stället försö-
ker regeringen att undvika oppositionens granskning
och utnyttja nyhetstorkan på redaktionerna för att
kunna plantera sitt budskap.
Hade inte vi kristdemokrater och andra partier op-
ponerat oss så kraftigt mot regeringens politik, hade
det inte kommit någonting förrän till våren. Det har
nämligen sagts så i budgetpropositionen och i tidigare
uttalanden. Nu har vi tvingat regeringen att prestera
någonting i alla fall. Men att komma hit till kamma-
ren och ta debatten med oppositionen, det vågar inte
Björn Rosengren och Mona Sahlin. Det är ynkligt.
Fru talman! Jag vill kommentera några saker som
har sagts här om de kristdemokratiska besparingarna
på utgiftsområdena 13 och 14. Det är en ganska enkel
logik bakom dem. Vi tror nämligen att det är bra med
höjda egenavgifter i a-kassesystemet. Detta kompen-
serar vi de enskilda löntagarna med sänkt skatt. Vi
tror också att den politik som vi för och de övriga
åtgärder som vi föreslår på olika politikområden
minskar behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Med den teknik - jag vill betona teknik - som vi har
valt blir det sammantaget de besparingseffekter som
Hans Andersson nämnde. Men det innebär inte att vi
kastar ut människor på gatan på något sätt.
Innan jag avslutar skulle jag vilja kommentera en
av de otaliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder som vi
i dag skall besluta om. ALU och arbetsplatsintroduk-
tion upphör och i stället införs arbetspraktik. Det nya
är att alla som ordnar sådana platser skall betala 3 000
kronor per praktikant och månad. Kommuner, statliga
myndigheter såsom exempelvis Skogsstyrelsen och
privata företag kommer att tveka inför detta åtagande.
Kommunförbundet har reagerat skarpt mot den höga
finansieringsavgiften och fick också utskottsmajori-
teten att backa en aning. Nu ska finansieringsbidraget
bli 1 000 kr per månad för dem som arbetar i kom-
munerna och för dem som är långtidsinskrivna vid
arbetsförmedlingen. Denna minskning av finansie-
ringsbidraget skall betalas genom att kringkostnad-
sersättningen begränsas.
Vi från oppositionen i utskottet avfärdades när vi
ville få en utförligare redovisning av hur en sådan
omfördelning slår för kommuner och ideella organi-
sationer som kanske förlorar sin kringkostnadsersätt-
ning. Orsaken var att utskottsmajoriteten inte visste
konsekvenserna av sitt beslut. Kommunförbundet har
deklarerat att risken för att kommunerna kraftigt
minskar sina åtaganden är stor. När vi krävde en
uppföljning av det nya systemet till våren fick vi
inget gehör. Därav vår reservation nr 20, mom. 27.
Frågan som vi ställde då och som vi nu ställer till
socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister
är om ni i dag vet konsekvenserna av ert beslut.
Fru talman! Eftersom riksdagen redan har fattat
beslut om de ekonomiska ramarna, har vi kristdemo-
krater i ett särskilt yttrande redovisat vårt budgetal-
ternativ på arbetsmarknadsområdet. I en gemensam
reservation med Moderaterna och Folkpartiet ut-
vecklar vi riktlinjerna för en ny politik på arbets-
marknadsområdet. Därutöver har vi flera reservatio-
ner, egna och gemensamma med andra partier. Vi står
givetvis bakom samtliga våra reservationer, men för
att spara kammarens tid nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservationerna 1, 4, 20 och 27.