Herr talman! Finansministern, de ledamöter som
har varit heroiska nog att komma hit och sitta i bän-
karna och alla tjänstemän i detta oerhört vackra vä-
der!
Jag skall börja med att yrka bifall till enbart reser-
vation 2. Men mina partikamrater kommer senare att
framlägga andra yrkanden också.
Jag läste den moderata skriften Land för hoppfulla
och fäste mig vid en formulering som löd: Det pågår i
Sverige ett sorgearbete över ett förlorat folkhem och
över att vi inte är ett rättvisare folk än andra.
Nu när jag lyssnade på Bo Lundgren fick jag en
bild av Bo Lundgren gående i spetsen för det här
begravningståget gråtande över det förlorade svenska
folkhemmet. Jag kom också att tänka på ett radioin-
slag jag hörde häromveckan. Det var Stig Dagermans
tal efter Gustaf V:s död. Han talade om den organise-
rade sorgen. Stig Dagerman sade att han hade väldigt
stor respekt för de människor som verkligen var leds-
na över Gustaf V:s död, men han hade mycket litet till
övers för vad han kallade den organiserade sorgen.
Den moderata sorgen över det förlorade folkhemmet
är en organiserad sorg, det är hyckleri. Man försöker
spela på strängar i den här boken som just går ut på
att man försöker spela på den äkta sorg som många
människor känner över det förlorade folkhemmet.
Jag skulle gärna vilja veta om Anne Wibble har
läst den här boken. Man undrar ganska mycket över
den dånande tystnad som visas från Folkpartiet och
vänsterliberaler i Sverige över den moderata skriften.
Det skulle vara mycket intressant att i dagens debatt
eller i morgondagens partiledardebatt få höra något
slags kommentar från Folkpartiet.
Socialstyrelsen har kommit med en rapport. En
siffra jag fäste mig vid var att andelen kvinnor mellan
18 och 24 år som låg under socialbidragsnormen år
1994 hade ökat mycket kraftigt till 33 %. Siffran kan
vara intressant eftersom Anne Wibble talade om dot-
tern till den orolige taxichauffören - hon tillhör kan-
ske den här ålderskategorin. Anne Wibble var ju
finansminister 1994 när den här siffran hade uppnåtts.
Jag är i och för sig orolig för att de här siffrorna inte
blivit bättre under senare år. Men det skulle vara
intressant att veta om Anne Wibble vill hävda att om
den folkpartistiska borgerliga politik som fördes i det
här landet under 1991-1994 hade fått fortsätta hade
den trend som ni medverkade till, med ökade klas-
sklyftor och ökad fattigdom i Sverige, plötsligt bru-
tits. Hade ni alltså fört en radikalt annorlunda politik
plötsligt som hade förändrat situationen?
Samtidigt som den ökade fattigdomen har brett ut
sig har Sverige blivit rikare än någonsin. Den totala
förmögenhetsmassan, hushållens ägande av aktier,
fastigheter och andra värden är större än någonsin.
Det handlar alltså verkligen inte om att hela svenska
folket har blivit fattigare. Vi har blivit rikare, men
klassklyftorna har ökat dramatiskt. Det har ni bidragit
till, Bo Lundgren och Anne Wibble.
Då kan man naturligtvis fråga sig: Finns det alter-
nativ? Har arbetarrörelsen ett tydligt alternativ? Vi
har många upplevt det som har kallats för vänstervå-
gen. Flera vänstersegrar har noterats runt om i Euro-
pa. Jag känner i likhet med, som jag antar, de närva-
rande socialdemokraterna en stor glädje över exem-
pelvis valresultatet i Frankrike. Även om den glädjen
kanske inte är riktigt lika stark känner jag en till-
fredsställelse över att den gamla toryregimen för-
svann. Samtidigt grips jag av en oro över framför allt
valrörelsen i England. Man får verkligen bekräftelse
på det alla säger att det nu handlar om kampen om
medelklassen. Alla partier med ambitioner att ha ett
regeringsansvar skall vinna den stora och tämligen så
väl etablerade medelklass som har fasta jobb. De som
slutar rösta är de arbetslösa, de utslagna, de som har
hamnat under socialbidragsnormen. Man får en känsla
av att det mer och mer blir fråga om förpackning och
mindre och mindre om konkret innehåll i valrörelser-
na. När man lyssnar på Tony Blair upptäcker man
väldigt många fräcka slagkraftiga formuleringar men
oerhört litet av substans. Vad är det egentligen som
skiljer Tony Blairs politik från den borgerliga politi-
ken i övriga europeiska länder? Det var kanske inte en
slump att få höra Anne Wibble - det var väl hon -
nämna Blair i positiva ordalag. Jag skulle gärna vilja
veta vad det är som skiljer, Erik Åsbrink, den social-
demokratiska politiken från Tony Blairs när det gäller
t.ex. tolkningen av det välkända begreppet flexibilitet.
Med tanke på Erik Åsbrinks senaste inlägg här:
Vad är det som Erik Åsbrink har emot EMU? Vad är
egentligen den djupaste anledningen till att Erik Ås-
brink säger nej till EMU? Vad betyder det franska
förslaget att man skall lyfta fram sysselsättningen? Jag
har länge undrat vad ni socialdemokrater har menat
när ni säger att ni vill skriva in något om sysselsätt-
ningen. Ni skriver i fempartiöverenskommelsen att
Riksbanken skall stödja sysselsättningsmålet utan att
inflationsmålet åsidosätts. Ni genomför i princip hela
EMU-konceptet, men sedan skriver ni in den här
formuleringen? Där skulle jag väldigt gärna ha en
konkretisering. Vad betyder det? Kan Erik Åsbrink ge
ett konkret exempel då riksbankschefen skulle agera
annorlunda med utgångspunkt från den här formule-
ringen. Vi kan ta det i historisk tid: Hade politiken i
Riksbanken bedrivits på något annorlunda sätt om den
här formuleringen hade varit inskriven jämfört med
det som nu skall gälla?
Jag skulle också vilja att Jan Bergqvist kommente-
rade fempartiöverenskommelsen litet grand. Jag läste
med stort intresse ett inlägg i Arbetet för ett tag sedan
där Jan Bergqvist skrev att ett svenskt EMU-
medlemskap betyder förlorad demokratisk kontroll
över penningpolitiken. Jag kan inte finna annat än att
fempartiöverenskommelsen i grunden är detsamma
som EMU:s principer när det gäller den demokratiska
kontrollen. Då måste väl också er fempartiöverens-
kommelse betyda att just de demokratiska värden som
ni talar om i artikeln går förlorade även med den
ändrade grundlag som ni nu vill genomdriva.
Det är naturligtvis bra att Persson ändå följer
Schyman, som någon affärstidning uttryckte det efter
vårpropositionen. Jag skulle väldigt gärna vilja höra
Erik Åsbrink i denna debatt ge Vänsterpartiet ett litet
försiktigt erkännande. Det kan låta litet inställsamt,
men jag skall ändå våga säga det därför att det är ett
faktum att det var vi som ställde upp hösten 1994 och
kom överens om den stora delen av budgetsaneringen,
som till mycket stor del handlar om skattereglerna. Ni
hade aldrig fått med Centerpartiet på det, och inget
annat borgerligt parti heller. Resultatet hade varit
antingen en fullständigt dramatisk social nedrustning
eller ett statsfinansiellt kaos och en kris. Det tycker
jag att ni någon gång kunde erkänna.
Sju magra år och sju rika år, säger Göran Persson,
och det låter mycket hoppfullt. Tyvärr är verkligheten
inte riktigt så god.
Kommunförbundet räknar med att trots de väl-
komna nya pengarna försvinner ytterligare ungefär
50 000 jobb fram till år 2000.
Apropå kommunernas ekonomi, kan jag inte låta
bli att återigen vända mig till Bo Lundgren som talar
om att man inte har råd att införa nya behandlingsme-
toder mot äggstockscancer. Hur är det, Bo Lundgren,
med Moderaternas budgetförslag vad gäller lands-
tingens ekonomi? Ni tar ju ifrån dem ytterligare mil-
jarder. Hur skall de ha råd med det? Jag har hört talas
om människor som inte har råd att hämta ut sin can-
cermedicin. Med era förslag när det gäller läkemedel-
skostnaderna, Bo Lundgren, är det närmast en kata-
strof. Är det meningen att enbart vissa medborgare
med mycket pengar skall kunna vända sig till privata
kliniker och använda nya behandlingsmetoder?
Nu när vi har fått mera positiva prognoser för
budgetutfall, skulle jag vilja veta av de socialdemo-
kratiska företrädarna om det betyder något när ni
säger att vi inte skall göra något för lånade pengar.
Det låter bra. Men siffrorna förändras dramatiskt. I
dag har vi fått nya siffror som visar att även utifrån
era egna utgångspunkter måste vi ha råd att anslå mer
medel till kommuner och landsting, så att vi kan göra
något dramatiskt, konkret positivt för den skola och
den vård som i dag befinner sig i en mycket svår
situation.
Såvitt jag förstår är vi alla eniga om att vi behöver
fler flitiga företagare i Sverige som det går bra för och
som kan anställa fler.
Jag såg en uppgift häromdagen vid en genomgång
av de tidiga svenska entreprenörerna, de som var
grunden - uppfinnarna - för det svenska välståndet i
slutet av 1800-talet och början av detta sekel. De kom
inte ur överklassen. Vad är det som säger att man är
lämplig att leda ett affärsimperium om man råkar ha
den turen att födas in i en rik familj?
Per Rosengren kommer senare i dag att beskriva
det synnerligen intelligenta förslag som Vänsterpartiet
har lagt fram i fråga om förmögenhetsskatt på A-listan
och O-listan. Det kanske kan bli samma sak som med
momsen, dvs. att ni så småningom förstår. Ni behöver
inte säga att det är ett vänsterförslag. Vi har lagt fram
ett bra förslag.
Jag skulle gladeligen byta sänkt skatt för flitiga fö-
retagare och arbetande kapital mot högre skatt för
datakapitalister och på de rika finansfamiljerna som
råkar födas in i rikedom.
Herr talman! Jag är fortfarande övertygad om att
det är enbart en arbetarrörelsemajoritet i denna riks-
dag som kan vända den negativa trend, få stopp på det
moderata begravningståget, som fördjupar klassklyf-
torna och ökar på massarbetslösheten. Jag hoppas att
det skall vara möjligt att vända på kursen och sam-
hällsskutan.