Fru talman! Kristdemokraterna presenterar ett
positivt alternativ till regeringens och Centerns dystra
politik. Vi ger en stabil och positiv utvecklingsmiljö
för landets familjeföretag, och vi försöker gå till roten
med Sveriges djupgående strukturella ekonomiska
problem som håller över en halv miljon svenskar i
arbetslöshet.
Vår tillväxtpolitik innebär också mer resurser till
personal på sjukhus och i hemtjänsten än med rege-
ringens politik. Den innebär att småföretagen vågar
nyanställa. Vi vill öppna upp den privata tjänstesek-
torn för nya jobb och bättre livskvalitet för alla grup-
per i samhället. Vi sänker sjukförsäkringsavgiften för
alla löntagare. Flerbarnsfamiljer och ensamstående
föräldrar skall inte behöva stå i socialbidragsköer.
Pensionärerna får råd att betala sina mediciner och får
lägre boendekostnader. Konfiskationen av änkepen-
sionerna stoppas. Det blir fler lärare i grundskolan.
Fastighetsskatten sänks. Rättsväsendet restaureras,
och de allra fattigaste länderna ges bättre utveck-
lingsmöjligheter.
Det här, fru talman, åstadkommer vi genom en
nationalekonomiskt sund omfördelning av resurser i
statens budget och genom en offensiv satsning på ett
bättre och varmare klimat för landets ca 470 000
familjeföretag. Sverige behöver nämligen både ett
bättre företagarklimat och ett bättre löntagarklimat.
De här ca 470 000 familjeföretagarna är den allra
viktigaste gruppen när det gäller att få Sverige i arbete
igen. Då gäller det att vi politiker lyssnar till dem och
förstår varför de inte nyanställer och expanderar.
Men regeringen Persson slår kollektivt dövörat
till, t.ex. när det gäller kravet på att minska de 28
dagarnas arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Detta
krav har företagarna framfört vid varje kontakt, vid
varje uppvaktning hos regeringen. Regeringen säger
ena sekunden att det inte finns pengar, att man inte
kan tillmötesgå kravet. Även om man misstänker att
det håller tusentals människor i arbetslöshet finns det
inte pengar. Men i nästa sekund säger finansministern
att nu finns det ett budgetutrymme att börja dela ut.
Vad är det egentligen som gäller? Om det finns ett
budgetutrymme så borde det väl i första hand satsas
på det effektivaste sättet att skapa ett ännu större
budgetutrymme, nämligen genom att få fler männi-
skor i arbete. Jag tror inte att det i dag finns ett billi-
gare och ekonomiskt sundare sätt att minska arbets-
lösheten på än att ta tillbaka detta olyckliga beslut att
kräva 28 dagars arbetsgivaransvar i sjukförsäkringen.
Släpp nu prestigen, Erik Åsbrink! Ta förnuftet till
fånga och lyssna på företagarna och ompröva ett
katastrofalt beslut! Om ni inte gör det är det enda
hederliga alternativet att lägga ned den småföretagar-
delegation som regeringen har. Det finns ingen an-
ledning att ha den om ni bara slår dövörat till och inte
gör vad den säger.
Vi kristdemokrater arbetar också för att enskilda
och familjer skall få bättre resurser för ett ökat per-
sonligt ansvarstagande i de små och nära gemenska-
perna. Utan ett växande engagemang i den ideella
sektorn och i det civila samhället fortsätter Sverige
allt längre in i socialismens återvändsgränd. Det går
nämligen inte att fortsätta med en politik där staten
och kommunerna skall ha huvudansvaret för våra liv.
Detta måste också visa sig i den offentliga sektorns
och i medborgarnas ekonomi. Familjerna måste kunna
fungera som den naturliga platsen där barn och ung-
dom får lära sig ta ansvar. Ett tryggt samhälle förut-
sätter en trygg uppväxt. Familjen är den viktigaste
miljön för att överföra goda, sunda och positiva nor-
mer från generation till generation. En fungerande
marknadsekonomi förutsätter också att medborgarna
har en egen inre etisk kompass med sig genom livet.
Därför är också regeringens nedrustning av rättsstaten
förödande.
Olof Palme sade en gång att politik är att vilja.
Det förutsätter att man vet vad man vill och hur detta
skall åstadkommas i en komplicerad verklighet. Re-
geringen och Centern förfogar faktiskt över en om-
skrutet stabil majoritet här i kammaren. Man skulle
alltså rent teoretiskt kunna föra en politik som ingav
framtidstro, med växande företag, nya jobb och där-
med bättre grund för välfärden, vården, omsorgen och
skolan.
Men så är det ju inte, som vi alla vet. Vårproposi-
tionen, som bägge dessa partier står bakom, visar hur
man vill finansiera och dölja den rekordhöga arbets-
lösheten, däremot inte hur den skall halveras. Huvud-
linjen är att köpa sysselsättning för skattepengar -
skattepengar som med en felaktig fördelningspolitik
och alltmer tillväxthämmande skattekilar gastkramar
hela det svenska folkhushållet. Ovanpå detta vill man
nu dessutom strama åt ekonomin genom ett offentligt
budgetöverskott på 2 %. Det är i genomsnitt 30 mil-
jarder per år, som man ytterligare skall dra in till den
offentliga sektorn.
Detta är en politik som nationalekonomer i alla lä-
ger konstaterar kommer att ytterligare hålla tillbaka
tillväxten och de nya jobben. Offentligt sparande
förutsätter ökade skatteuttag, och de leder till väl-
färdsförluster. Därför, fru talman, är varje privat spa-
rad krona mer värd än en offentligt sparad krona.
Hushållssparandet är dessutom en mycket viktig
byggsten för trygghet och möjligheten att ta ett per-
sonligt ansvar.
Regeringens ideologiska skygglappar skymmer
också den snabba globaliseringen och vad den betyder
och inte minst kräver av den svenska ekonomin.
Verkligheten stämmer inte längre med de gulnade
socialistiska kartbladen. De ideologiska kompasserna
pekar fortfarande nostalgiskt bakåt även på dessa
viktiga politikområden.
Därför blir också den ekonomiska politiken, ut-
över den rena budgetsaneringen, halvhjärtade återstäl-
lare av de egna ideologiska återställare som man
gjorde med vänstern direkt efter valet. Det var ju
denna vänsternostalgi som fick arbetslösheten att
ännu en gång börja öka. Glöm inte bort att när fyrpar-
tiregeringen lämnade över till Socialdemokraterna
tillkom det ungefär 1 000 nya jobb om dagen! Men
den utvecklingen lyckades man snabbt bryta, samti-
digt som man legitimerade Gudrun Schyman och
hennes parti. Sammantaget var ju den vänstersväng
som Johan Lönnroth talade så väl om en taktisk miss
och ett skott i foten av närmast olympiska mått för
Socialdemokraterna.
Att halveringen av den öppna arbetslösheten så
här långt har misslyckats är verkligen ett understate-
ment. Den totala arbetslösheten ökar och är nu högre
än både 1995 och 1996. Efter tre år med Göran Pers-
son är Sverige det enda landet i EU - vid sidan av det
likaledes socialistiskt styrda Portugal - där arbetslös-
heten ökade förra året.
Det är inte så konstigt att kampen mot arbetslöshe-
ten har blivit en kamp mot arbetskraften - en flykt
bort från arbetslinjen. Regeringen driver en statistik-
politik, där människorna för dyra pengar flyttas bort
från arbetsmarknaden. Man har i praktiken övergett
strategin med fler jobb i privata företag. I det s.k.
fempunktsprogrammet satsas 15 av 16 miljarder på
offentliga insatser och offentliga jobb, medan åtgärder
för ett bättre företagsklimat får man leta med mikro-
skop och pincett för att hitta i programmet. Men den
här strategin har gjort att den socialdemokratiska
regeringen - med sina företagarfientliga återställare,
med de 28 dagarnas arbetsgivarperiod i sjukförsäk-
ringen, med den förtida momsinbetalningen, med den
kosmetiska statistikpolitiken - mycket riktigt har fått
se att sysselsättningen har minskat med över 100 000
personer på två år. Det här har naturligtvis gjort att
socialdemokratins trovärdighet när det gäller att skapa
ett positivt löntagarklimat och företagarklimat nu
definitivt är borta hos den svenska allmänheten.
Det går nämligen inte att i det långa loppet köpa
sysselsättning för skattepengar, särskilt inte när dessa
skattepengar tas från barnfamiljer, handikappade,
låginkomsttagare, änkor, faderlösa och genom skadli-
ga straffskatter på arbete och företagande. Då är det
inte så konstigt att både vreden och arbetslösheten
fortsätter att öka i Sverige.
Fru talman! På senare tid har glädjande nog också
Miljöpartiet börjat inse att vänstersvängen och väns-
tervägen leder fel. Det gläder oss mycket i oppositio-
nen. Den stora frågan nu är: När kommer Olof Jo-
hansson och Per-Ola Eriksson också till insikt om att
vänstervägen leder fel? Välfärden kan nämligen inte
värnas utan en hållbar tillväxt som byggs på nya och
växande familjeföretag.
Finansministern gläder sig nu i alla fall åt budget-
balansen. Han sade i den förra debatten här att han
sällan varit så glad som när han såg budgetbalansen.
Ja, men en budget kan balanseras på olika sätt. Hur
bra är egentligen en budgetbalans med närmare
700 000 medborgare arbetslösa? Budgetsaneringen
har också skett med en tragisk fördelningspolitik och
med förödande skattehöjningar, inte minst på arbete,
sparande och företagande. Regeringen har konsekvent
hävdat att alla måste vara med i budgetsaneringen.
Man har sparat på barnfamiljer, handikappade, änkor
och de fattigaste ålderspensionärerna. Dessutom har
man sänkt bostadsbidragen och höjt fastighetsskatten,
som också på ett orimligt sätt drabbat svaga grupper i
samhället. Aldrig har det väl skurits i vården som
under den här socialdemokratiska regeringen.
Om Sverige skall komma bort från massarbetslös-
heten måste politiken helt byta spår och börja sänka
trösklarna in till arbetsmarknaden, bidra till att en-
skilda människor och företagare känner en sådan
trygghet och finner det vara mödan värt att starta och
driva företag. Jag tror, fru talman, att ett viktigt steg
på den vägen vore om Centern gjorde en klar marke-
ring om att man vill vara med och ge Sverige ett bätt-
re löntagarklimat och ett varmare företagarklimat
tillsammans med de icke-socialistiska partierna. Detta
skulle nämligen i ett slag förändra hela det politiska
landskapet.
Fru talman! Vi kristdemokrater har tillsammans
med Moderaterna och Folkpartiet i gemensamma
reservationer visat att det finns ett alternativ till rege-
ringens defensiva politik. Vi har visat att vi på en rad
viktiga punkter har samma recept för hur den växande
kakan som ger nya jobb och nya resurser till folkhus-
hållet skall bakas. Vi har en gemensam verklighetsup-
fattning om vad globaliseringen kräver. Vi lyssnar till
och vi förstår Sveriges familjeföretagare. Vi ser dem
inte som ett särintresse som hela tiden skall motas och
hotas. Vi ser dem som en viktig och nödvändig resurs
för välfärden. Därför vill vi göra det lättare att anstäl-
la och se till att de strukturella hindren för tillväxt tas
bort.
Vi har litet olika uppfattning om hur dessa nya re-
surser skall fördelas. Det är inget konstigt med det. Vi
överlåter nämligen åt väljarna att i 1998 års val säga
sitt. Det blir väljarna som får påverka var tyngdpunk-
ten i en kommande ny majoritet till sist och slutligen
skall läggas. Vi redovisar nämligen nu vår politik för
1998, för 1999 och för 2000. Det är en väldig demo-
kratisk möjlighet för väljarna, till skillnad från Soci-
aldemokraternas s.k. öppna mandat, som likt en tro-
jansk häst smugglades igenom den förra valrörelsen.
Sverige behöver en ny tillväxtpolitik som bryter ned-
skärningarnas nedåtgående spiral och i stället skapar
optimism och framtidstro.
Fru talman! Jag har en avslutande fråga till fi-
nansminister Åsbrink. Regeringen var förnuftig nog
att inse att barnbidragsflytten inte var särskilt lyckad
politik för en marginell besparing. Nu har vi ett annat,
liknande, fall. Är det så att pensionärerna skall få sin
pension före midsommar, eller skall de få fira mid-
sommar på måndagen för att regeringen skall spara 4
miljoner i räntekostnader? Det handlar, Erik Åsbrink,
om fem tusendels promille av statens budget. Hur blir
det med detta?
Slutligen, fru talman, vill jag yrka bifall till reser-
vationerna 1, 4, 18, 63 och 128.