Herr talman! Det gläder mig, i och för sig, att Jo-
han Lönnroth har läst Land för hoppfulla, till skillnad
från flertalet andra som kommenterat skriften.
Johan Lönnroth ironiserade över sorgearbetet över
folkhemmet. Jag tycker att Johan Lönnroth skall vara
litet försiktig. Jag förstår att han och hans parti inte
ägnar sig åt sorgearbete över det förgångna. Det
skulle vara ganska känsligt. Bortsett från den aspekten
fanns det förr - kalla det folkhemmet eller inte - ett
antal värderingar som var bra för oss alla. Det var att
sträva efter arbete och försörjning, att kunna leva på
sin lön och känna sig normalt oberoende. Det var en
av grundpelarna, såvitt jag förstår, för vad arbetarrö-
relsen en gång stod för.
Man skulle hävda det sociala ansvaret. I ett läge
då det normalt skall finnas utrymme för att försörja
sig själv, men det ändå räcker inte till, skall det finnas
en stark statsmakt, starka kommuner, som klarar av
uppgiften. Det tycker vi är väsentligt och viktigt. Det
är den typen av värderingar som präglar den politik vi
står för och som en gång i tiden präglade arbetarrörel-
sen. Det som nu präglar arbetarrörelsen är mer poli-
tisk makt, styrning och kontroll över människor.
När det gäller kommunsektorn är det stora pro-
blemet hur man använder de 400 miljarder kronor i
resurser som finns där. Över 40 miljarder kronor
används för administration och förvaltning. Det är en
andel som har ökat sedan början av 90-talet med ett
antal miljarder kronor. För oss moderater är det givet
att kommuner och landsting skall prioritera, oavvis-
ligt, sjukvård, äldreomsorg och undervisning - jag
talar om undervisning som sådan - och vad gäller
staten brottsbekämpning. Det är självklart för oss. Det
borde det också vara för Johan Lönnroth.