Fru talman! Jag har de senaste fyra dagarna varit
på Miljöpartiets årliga kongress och träffat människor
utifrån landet, människor som lever i den kommunal-
politiska vardagen. De lever i arbetslöshetens vardag
och kommer dagligen i kontakt med de problem som
människor ute i landet drabbas av - för de drabbas.
Det finns en oerhört stark oro för det som händer.
Regeringen för en politik som slår framför allt mot
dem som redan ligger. De fattiga har blivit ännu fatti-
gare säger Socialstyrelsen i sin rapport. Det är sant.
Det är precis just det som människor upplever.
Vi i Miljöpartiet har gång på gång, från den här
talarstolen och på torg runt om i landet, hävdat att när
det är besvärligt ekonomiskt i landet, när staten måste
spara och höja skatter för att få sin budget att gå ihop,
måste man också skärpa fördelningspolitiken. Det är
inte rimligt att de som har det sämst skall vara drag-
spelet i statsbudgeten - dem man sparar på när det är
svårt att få ihop siffrorna. Tvärtom är det dem man
skall undanta. De kommer ändå, på andra sätt, att
drabbas hårdare av en ekonomisk kris än någon annan
grupp.
Det går att göra mängder av justeringar för att för-
bättra fördelningspolitiken i det besparingsprogram
som regeringen och Centern och faktiskt också Väns-
terpartiet har genomfört, och det borde göras fort.
Vi i Miljöpartiet har fört fram ett antal förslag. Jag
tänker upprepa några av dem nu. Jag tycker att detta
måste tas på djupare allvar. Vi kan inte vänta ännu
längre. Utslagningen bland framför allt de unga är ju
enorm. De drabbas av en arbetslöshet som ser ut att
bli permanent för praktiskt taget hela livet. Människor
som marginaliseras hamnar helt utanför. Under det
senaste året har man ju sett uteliggare mycket oftare
än man gjorde förut här i Stockholm. Varje dag när vi
går hit till riksdagen ser vi dem. Har ni andra blivit
blinda för detta?
Låt mig ta upp några av våra förslag. Transfere-
ringar, offentliga försäkringar, är ju väldigt bra, men
varför skall mest pengar gå till dem som tjänar bäst
när vi har så ont om pengar i staten? Borde man inte
sänka ersättningarna till dem som har det bäst, höja
dem för dem som har det sämre och framför allt bred-
da så att de som i dag ramlar utanför fångas in? När
regeringen och Centern har sparat i transfereringssys-
temen har de snarast snävat in och gjort att färre
kommer i åtnjutande av dem. Det är naturligtvis där-
för vi ser att de fattiga blir fattigare. Ungdomarna får
svårare att kvala in i a-kassan och blir beroende av
socialbidrag i stället. Vissa kommuner försöker t.o.m.
att införa särskilt låga socialbidrag för de unga. Det är
naturligtvis olagligt, men det är precis det som sker
ute i landet. Kommunerna har det också svårt med
ekonomin. De försöker spara på precis samma bak-
vända sätt.
Det finns mycket stora pengar i socialförsäkring-
arna. Det går alldeles utmärkt att göra saker där. Vi
har konkret föreslagit att man har ett brutet tak i soci-
alförsäkringarna och a-kassan där man höjer ersätt-
ningen till 85 % för låginkomsttagarna och sänker den
andel som överstiger medelinkomsten till 40 %, vilket
innebär att man får en successiv avtrappning i pro-
centtal i högre inkomstlägen. Men framför allt bör
detta breddas genom att man lättar på reglerna för att
kvala in.
Vi föreslår också att man gör ett försörjnings-
tillägg till socialförsäkringarna för dem som inte har
kvalat in men som ändå är arbetslösa och inte har
någon annan försörjning. I dag blir de beroende av
socialbidrag och hamnar i utredningar hos socialkon-
toren ute i kommunerna och kostar stora pengar. Vi
skulle kunna ha ett mycket enklare system med ett
försörjningstillägg som ger en någorlunda grund-
trygghet för alla.
Tanken med grundtrygghet, som vi i Miljöpartiet
tycker är så oerhört viktig, gäller ju även människor
som är långvarigt arbetslösa eller sjuka. Även de
måste få en grundtrygghet. Har man gått in i t.ex. a-
kassan med en f.d. låg inkomst hamnar man ju väldigt
lågt. Skulle man då bli långtidsarbetslös kommer man
att ligga kvar på denna mycket låga inkomst. Om det
blir så långvarigt, finns det skäl att justera upp den.
Det kan man göra om inför en grundtrygghet. Det
innebär naturligtvis att de som hade mycket tidigare
får något mindre.
Det är också viktigt att se vad som händer med
barnfamiljerna. Flerbarnsfamiljerna har drabbats
mycket hårt av regeringens besparingspolitik. Fler-
barnstilläggen togs bort och barnbidraget sänktes. Vi
skulle kunna höja barnbidraget till 1 000 kr och be-
skatta det. Då kommer det återigen att ske en omför-
delning av de redan befintliga pengarna från dem som
har det bättre till dem som har det sämre.
Det behövs en radikalare fördelningspolitik när vi
är i besparingstider. Det är viktigt att se till att budge-
ten går ihop och att staten inte sätter sig mer i skuld. I
stället måste vi få ned skulden och minska räntebe-
talningarna. Det är ju statens räntebetalningar som i
hög grad har trängt ut många av de angelägenheter
som vi borde ägna oss mer åt.
Men när man gör detta skall man inte gå på dem
som har det sämst. Det gäller ju också en sådan sak
som tandvårdsförsäkringen som har stramats åt. Snart
kan man se på tänderna på folk vilken inkomst de har.
Folk har inte råd att sköta sina tänder. Det gäller ock-
så de handikappade. Det var en demonstration här ute
i på torget i går senast. Vi har alla fått mängder av
brev från oroade handikappade på grund av de olika
försämringar som har skett. Det gäller assistanser-
sättning och annan hjälp och de indirekta effekter som
staten åsamkar kommunerna.
Dessa indirekta effekter är ju i hög grad att staten
höjer egenavgifter och på det sättet undandrar kom-
munerna en del av deras skatteunderlag. På det sättet
sparar staten indirekt, och det kompenserar man inte
kommunerna för.
Fru talman! Ett av de stora strukturella felen i
Sverige är att man inte har sänkt arbetstiden i takt
med att produktiviteten har ökat de senaste 15 åren.
Det är fullständigt normalt, att när man jobbar mer
effektivt, hittar bättre teknik, organiserar sig bättre i
företagen och i de offentliga verksamheterna behöver
man inte göra samma tidsmässiga arbetsinsats för att
få ut samma nytta som tidigare. En del av den här
ökade nyttan kan vi ta ut som lönehöjningarna, men
en del bör vi ta ut i kortare arbetstid för att höja vår
egen livskvalitet, för att bättre kunna ta hand om våra
familjer och våra äldre och för att kunna utveckla våra
egna intressen.
Hade arbetstiden sänkts ungefär på samma sätt
som tidigare, dvs. före 1980, i takt med att produktivi-
teten ökade hade arbetslösheten varit väsentligt lägre
än den är i dag. Vi hade inte haft den massarbetslös-
het vi faktiskt har.
Det är ett strukturellt fel att tvinga en del av be-
folkningen att faktiskt jobba mer och mer, medan en
annan del av befolkningen inte jobbar alls. Det inne-
bär naturligtvis att de som jobbar tvingas att via skat-
terna betala för dem som inte får jobb. Man får något
slags uppdelning av samhället i dem som jobbar och
dem som inte jobbar, i stället för att allihop jobbar
och bidrar till välfärden. Det är självklart så att om vi
jobbar allihop får vi mycket större nytta totalt sett.
Jag hoppas verkligen att socialdemokraterna så
småningom följer de egna kongressbesluten och sän-
ker arbetstiden i takt med att produktiviteten ökar. Nu
skulle vi behöva en större arbetstidssänkning för att
hinna i kapp och snabbt pressa ned massarbetslöshe-
ten. Vi i Miljöpartiet föreslår konkret att man sänker
beskattningen på arbete med i runda tal 20 miljarder
och samtidigt sänker normalarbetstiden i befintlig
lagstiftning till 35 timmar från nuvarande 40.
Då blir det fullt möjligt att sänka arbetstiden ute i
företagen i normala avtalsförhandlingar de närmaste
tre åren och ändå se till att praktiskt taget alla har
samma pengar i plånboken efteråt. Det är alltså viktigt
att sänka beskattningen på arbete samtidigt som man
sänker arbetstiden. Annars får man omfördelningar
som inte är bra, annars riskerar man minskad produk-
tion i landet.
Fru talman! Jag skall ta upp ett tema som ingen
annan har tagit upp än så länge. Det är ett av de kan-
ske allra största strukturella felen i svensk ekonomi,
men också i den internationella ekonomin, nämligen
det faktum att ungefär en tredjedel av det naturkapital
som vi ytterst lever på redan har utplånats från plane-
tens yta. Det faktum att vi utarmar naturresurserna
åstadkommer en miljöförstöring av gigantiska mått, så
stor att vi knappt orkar tänka på den dagligen. Det blir
så jobbigt, det blir så svart.
Men det här är en ekonomisk fråga. Det är en
ekonomisk fråga att vi utarmar resurser, att vi skapar
kostnader i framtiden i form av att vi måste reda upp
de olika former av miljöförstöring som vi har.
Vi i Miljöpartiet lyckades få en uppgörelse med
regeringen när det gällde konvergensprogrammet som
innebar att man åtminstone skulle redovisa för riksda-
gen två gånger om året hur det står till i Sverige med
den s.k. miljöskulden. Man skulle få något slags eko-
nomisk beskrivning av den totala miljösituationen och
utvecklingen i landet.
Det har vi inte fått trots att det är inskrivet i det
svenska konvergensprogrammet. Regeringen vägrar.
Det har hittills inte lämnats en enda beskrivning till
riksdagen där det går att utläsa hur den totala miljösi-
tuationen utvecklas i landet, än mindre hur miljöskul-
den ser ut.
Det gjordes en beräkning 1992 som gällde året
1990 av hur miljöskulden var i landet. Den beräkna-
des då till minst 300 miljarder med en ökningstakt på
7 miljarder om året.
Det finns andra undersökningar utifrån. En under-
sökning som är väldigt intressant kommer från Stock-
holms internationella miljöinstitut. Man har räknat på
den miljöjusterade bruttonationalprodukten för Sveri-
ge, på samma sätt som man har gjort för ett antal
andra OECD-länder. Man räknar helt enkelt av från
BNP den förslitning man har av naturtillgångarna, de
kostnader man får på grund av miljöförstöring.
Det visar sig att från 1980 och framåt har den
miljöjusterade bruttonationalprodukten i Sverige varit
sjunkande, vilket betyder att vi egentligen inte har
någon ekonomisk tillväxt alls. Tvärtom, den sjunker.
Vi har egentligen en krympande ekonomi. Den till-
växt som redovisas i de vanliga siffrorna, som vi ser
varje dag, bygger på att man fortfarande bygger upp
en ökande miljöskuld.
Skulle man räkna från 1950 och fram till i dag
skulle det betyda att BNP-siffran i dag redovisas
åtminstone 30 % för högt på grund av att man inte tar
hänsyn till miljöfaktorerna, enligt de beräkningar som
det internationella miljöinstitutet har redovisat.
Det vore oerhört intressant om Finansdepartemen-
tet och regeringen ville ta det här på allvar någon
gång. Man har ju ändå börjat prata om en ekologisk
omställning och en hållbar utveckling. Men det är ju
meningslöst att pytsa ut litet bidrag om man inte för-
ändrar de grundläggande förutsättningarna, om man
inte åtminstone har en riktig beskrivning av verklighe-
ten.
Vi är väldigt kritiska till det sätt på vilket rege-
ringen säger sig vilja ställa om samhället just på grund
av att man skär ned på det grundläggande miljöarbe-
tet. Man slaktar miljöforskningen, man slaktar mycket
av Naturvårdsverkets verksamhet, man gör inte det
man borde göra när det gäller att stoppa försurningen,
man drar ned på kalkningen osv. Det finns en lång rad
saker man inte gör. Sedan pytsar man ut ett antal
miljarder på mediainriktade projekt. Det är inte seri-
öst.
Det är heller inte någon mening med att ge bidrag
till diverse saker om man samtidigt har skatter som
driver i motsatt riktning. Vi har låg beskattning på
sådant som belastar miljön och skyhög beskattning på
arbete. Självklart skall man skatteväxla, sänka be-
skattningen på arbete och få upp den stegvis på mil-
jösidan. Det är en grundläggande förutsättning. Det
här är ett av de strukturfel som måste åtgärdas. Det
vore intressant att få en seriös kommentar av finans-
ministern på den här punkten.