Fru talman! Problemet för Johan Lönnroth är att
Vänsterpartiet aldrig - åtminstone inte ännu - har
gjort upp med sitt kommunistiska förflutna.
Johan Lönnroth ställde två frågor till mig, och jag
tycker att man skall svara på frågor.
Den ena gällde främlingsfientlighet och rasism.
Om Johan Lönnroth hade haft intresse nog att under-
söka fakta skulle han ha fått veta att Lennart Rohdin
nyligen deltog för Folkpartiets räkning i en interpel-
lationsdebatt om främlingsfientlighet och rasism. Han
uttryckte där mycket tydliga, och väl kända inom
Folkpartiet, ståndpunkter av avsky inför alla sådana
tendenser.
Den andra frågeställningen gällde fördelningspo-
litiken. Johan Lönnroth vet mycket väl att de riktigt
allvarliga fördelningsproblemen i dag handlar om den
som har arbete respektive den som inte har arbete.
Där är den stora klyftan. Regeringen är på väg att
skapa ytterligare ett antal klyftor. Det gäller t.ex.
människor med funktionshinder, som nu i dagarna blir
av med sina personliga assistenter, vilket är mycket
beklämmande. Folkpartiets ambition och politiska
inriktning är att se till att människor skall få ett arbete,
kunna leva på den arbetsinkomst de då får och där-
med också få tillräckligt med pengar för en bra vård,
en bra omsorg och en bra skola. Detta framgår med
önskvärd tydlighet i alla Folkpartiets reservationer.
Problemet för Johan Lönnroth är att de förslag
som Vänsterpartiet för fram inte leder till detta mål.
Vänsterpartisterna kan tala aldrig så varmt om beho-
vet av att undanröja klassklyftor, men den politik de
beskriver leder faktiskt till ökade klyftor.