Fru talman! Har visionerna vissnat? Slokar vårt
engagemang för rättvisa och välfärd? Jag läste en
orolig insändare från en man som var rädd för det.
Han skrev att dagens politiker sitter där med näsan
över kassaboken. Men var finns glöden, frågade han.
Var finns den stora drömmen om framtiden? Kort
sagt: Vart har svenska folkets visioner tagit vägen?
Mitt eget svar på den frågan är att jag inte alls tror
att svenska folket har slutat att brinna för fred, rätt-
färdighet och solidaritet. Tvärtom är den känslan
kanske starkare i dag än någonsin.
Jag tror att mina egna drömmar om framtiden är
enkla och vanliga, och jag tror att jag delar de dröm-
marna med de flesta andra svenskar. Jag vill ha en
värld i fred, en god livsmiljö med rent vatten, frisk
luft och en rik natur. Jag vill att mina nära och kära
skall kunna leva ett gott och tryggt liv och att barnen
skall få en bra uppväxt och kan gå i en förstklassig
skola.
Jag ser att mina meddebattörer reser sig när jag
pratar om dessa mål. De begär omedelbart replik när
jag säger hur viktigt det är att barnen kan gå i en
förstklassig skola.
Jag vill att det skall finnas arbete och meningsfulla
uppgifter åt alla i arbetsför ålder, att den äldre gene-
rationen skall kunna leva ett rikt och aktivt liv, att det
skall finnas vård och omsorg åt alla som behöver och
att det skall finnas en solidaritet som gör vårt samhäl-
le humant och mänskligt.
För oss socialdemokrater är drömmen om folk-
hemmet stark och levande. Vi känner att den dröm-
men faktiskt ligger inom räckhåll för människans
möjligheter - det goda samhället, det rättvisa samhäl-
let, det gemensamma hemmet där svenska folket kan
leva ett tryggt och gott liv högt upp i åldrarna.
Men en sak vet vi av bitter erfarenhet, och det är
att vi själva måste betala vad det kostar att bygga och
bo i det gemensamma hemmet. En sund hushåll-
ning kräver sunda finanser. Vårt gemensamma hem
får aldrig mer intecknas till långt över skorstenen och
aldrig mer sättas i pant hos penninggudens legoknek-
tar.
Den ekonomiska kollaps som inträffade i början
på 90-talet i Sverige slog stora blödande sår i välfär-
den: arbetslöshet, otrygghet, personliga konkurser,
sociala tragedier. En halv miljon jobb försvann på tre
år. Mer än 40 000 företag gick i konkurs. Blytunga
räntor knäckte ryggraden på många familjers ekono-
mi. För första gången i Sveriges moderna historia stod
vi inför det överhängande hotet att barn och unga
riskerar att få ett sämre liv än generationen tidigare.
Välfärden vacklade och var inte längre självklar.
I valrörelsen 1994 varnade vi socialdemokrater för
att läget var så katastrofalt att en ny regering måste få
ett öppet mandat när det gällde att ta till alla de åtgär-
der som var nödvändiga för att reda ut situationen.
Det var inte alls så, som Mats Odell säger, att det
öppna mandatet smugglades in utan att någon visste
om det. Tvärtom fick vi gång på gång höra att vi
överdrev. Visst fanns det problem, men de var inte
alls så allvarliga som Socialdemokraterna påstod, fick
vi höra gång på gång.
Men vi överdrev inte. Att Sverige slogs till mar-
ken av den ekonomiska kraschen kunde vi alla se,
men det var inte bara att resa sig, borsta av kläderna
och sedan gå vidare som om ingenting hade hänt. Vår
ekonomi fick också svåra inre blödningar. De syntes
inte så tydligt i början, men efter hand blev de mycket
kännbara. Välfärden hade rasat en del, men framför
allt var den starkt underminerad. Att mer än var fjärde
krona av folkpensionen, av barnbidraget och av för-
äldrapenningen var en lånad krona var givetvis ohåll-
bart, men den som kvitterade ut sin folkpension kunde
inte se på sin pensionslapp hur mycket som betalades
ordentligt och solidariskt över skatten och hur mycket
pengar som till allt högre räntor lånades upp på den
privata lånemarknaden - både här hemma och hos
bankirer i Zürich, Tokyo och New York.
Vårt konsolideringsprogram har fått kritik från två
håll. Från ena hållet var det moderater och folkpartis-
ter som sade att konsolideringen kommer att miss-
lyckas kapitalt. Så t.ex. dömde Anne Wibble ut vårt
program med följande ord: "- - - en sörplig sörja
som inte stoppar statsskuldens ökning". Anne Wibble
hade fel, den gången också.
Men jag möter också dem som kritiserar från and-
ra hållet - de som säger att vi inte skulle ha tagit till
så kraftigt från början utan i stället lagt konsolidering-
en på en längre tidsperiod. Visst är det svårt att avgö-
ra vad som är den exakt rätta avvägningen, men den
som kunde följa utvecklingen på nära håll såg hur
extremt allvarlig situationen var hösten 1994. Vi var
inte herrar i eget hus. Sveriges ekonomiska självbe-
stämmande var starkt hotat. Statsskuldräntorna var
som en glupsk gökunge som ville tränga ut allt annat i
budgeten.
Vi mötte en massiv misstro både utomlands och
här hemma mot Sveriges ekonomi och politikens
förmåga. Det räckte inte med att vi tydligt och klart
lade om politiken. Det räckte inte med att vi efterhand
kunde presentera väl underbyggda prognoser på att vi
var på rätt väg. För att bygga upp förtroendet och
bryta igenom misstrons massiva murar var det nöd-
vändigt med mycket rejäla tag redan från början.
Ändå kom genombrottet inte förrän vi efter en lång tid
redovisat goda resultat och etablerat ett stabilt samar-
bete med Centerpartiet.
Tänk om vi i stället hade tagit det lugnare. Då ha-
de vi kanske i dag fått dras med de förlamande höga
räntenivåer som vi hade i Sverige för ett och ett halvt
år sedan. Då hade vi inte alls fått den kraft som vi nu
har i investeringarna. Och då hade vi inte heller kun-
nat göra de offensiva satsningar som Centerpartiet
och Socialdemokraterna föreslår att riksdagen i dag
skall besluta om.
Jag känner det som att vi i dag går in i ett nytt
skede i politiken. Vi har nu det värsta bakom oss, en
hyfsad tillväxt framför oss och en knäck på arbetslös-
hetskurvan i sikte. Vår huvuduppgift är att sätta Sve-
rige i arbete, att fram till år 2000 halvera den öppna
arbetslösheten till 4 %.
Bo Lundgren sade att ekonomin går sämre. Men i
verkligheten är det tvärtom. Sverige har nu åter till-
växt, och tillväxten sker främst i den privata sektorn.
Företagsklimatet i Sverige är bättre i år än något år
tidigare under 1990-talet, och vi förbättrar det undan
för undan - med utbildning, lägre skatter, stöd till
forskning och utveckling och stöd till export och
marknadsföring.
Att tillgång och kvalitet på vård, omsorg och skola
nu kan förbättras är efterlängtat. Och handen på hjär-
tat, inte var det många som räknade med att vi redan
under perioden juli 1997 till december 1998 skulle
kunna mobilisera 12 miljarder kronor i ökade statsbi-
drag.
Låt oss inte skapa onödiga motsättningar mellan
företag och kommuner. Bra företagsklimat gagnar
kommunerna, och bra klimat för kommunerna gagnar
företagen.
Nu finns det förutsättningar för att driva tillbaka
arbetslösheten, och jag tror för min del att vi kommer
att få en knäck på arbetslöshetskurvan redan i höst.
Kampen mot arbetslösheten, Anne Wibble, är verkli-
gen inte bara en konjunkturfråga. Det handlar om ett
brett program över hela samhället. Det krävs att alla
goda krafter mobiliseras. Men med ett bättre före-
tagsklimat, ett kunskapslyft, människor med allt bättre
kunskaper och kompetens och en målmedveten om-
ställning av Sverige till ett hållbart samhälle har vårt
land och folk mycket goda förutsättningar inför fram-
tiden. Vi märker också att framtidstron börjar komma
tillbaka. Optimismen och förväntningarna stiger.
Jag måste dock göra ett mycket tydligt undantag
för några av mina meddebattörer. De är som vanligt
ovanligt framstående med sina dystra spådomar. Anne
Wibble sade att den öppna arbetslösheten i dag är den
högsta på 23 år. Hon skall nog vara litet försiktig med
vad hon säger. Vi kan titta på de senaste månadssiff-
rorna som gäller för maj. Det visar sig att toppen i den
öppna arbetslösheten var i maj 1993. Man måste
troligen gå tillbaka 67 år, till 1930, för att finna lika
höga siffror.
Kristdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna
har försökt samla sig till en allians. Inte minst Mats
Odell predikade för denna allians. Men om det mot-
stridiga och spretiga innehållet i den här alliansens
politik läggs till grund för en ny regeringspolitik
skulle kronan sjunka och räntorna stiga, och det skulle
bli en risk för att det återigen skulle bli ett stort svart
hål i botten på den svenska statens kassakista.
Jag kan nämna den centrala frågan om statsbidra-
gen till kommunerna. När det gäller den splittras de
tre partierna på tre olika linjer. Folkpartiet säger att
det är angeläget att kommunerna får ökade statsbi-
drag. Därför tillstyrker partiet regeringens förslag.
Kristdemokraterna säger att det inte räcker med rege-
ringens förslag, utan man måste öka statsbidragen.
Moderaterna säger att regeringen har föreslagit allde-
les för mycket pengar; det räcker gott och väl med det
som kommunerna redan har.
Det blir ännu mer dramatiskt om vi studerar parti-
ernas olika inriktning när det gäller hur mycket resur-
ser de vill ställa till förfogande för den gemensamma
sektorn. Detta kan vi avläsa i deras förslag till utgift-
stak för staten och socialförsäkringarna. Socialdemo-
kraterna och Centern startar på 720 miljarder för 1998
och rör sig sedan uppåt undan för undan. Kristdemo-
kraterna och Folkpartiet strävar också uppåt, fast
Kristdemokraterna släpar efter ett år och Folkpartiet
två år i förhållande till Socialdemokraterna och Cen-
tern.
Men Moderaterna följer en helt annan utveck-
lingsbana. Medan de övriga partierna går uppåt undan
för undan lägger Moderaterna sig på en extremt låg
nivå i utgångsläget. Sedan går det bara utför. Det
betyder att det inom tre år blir en hundramiljar-
dersklyfta mellan Centern och Socialdemokraterna å
ena sidan och Moderaterna å den andra sidan. Men
det verkligt uppseendeväckande är ju att den stora
klyfta som demonstreras redan 1998 mellan Modera-
terna å ena sidan och Folkpartiet och Kristdemokra-
terna å den andra sidan vidgas kraftigt år för år. Det
blir ett allt större gap mellan dessa partier.
Då uppstår naturligtvis frågor till Folkpartiet och
Kristdemokraterna: Varför vill ni gå i armkrok med
detta extrema högerparti? Varför har ni så litet kritik
att framföra mot det stora antisociala experiment som
Moderaterna vill genomföra?
I manifestet Land för hoppfulla står det svart på
vitt att Moderaterna vill bryta upp välfärdsstaten.
Vilka sociala konsekvenser anser Folkpartiet och
Kristdemokraterna skulle uppstå om man följer Mo-
deraternas förslag? Ett exempel är Moderaternas
förslag till nedskärningar på de olika utgiftsområdena
för 1999; det är alltså det första året på en ny mandat-
period. Där hittar vi minus 9,9 miljarder i statsbidrag
till kommunerna, minus 5,5 miljarder i socialförsäk-
ringar utanför statsbudgeten, minus 4,8 miljarder till
vård och omsorg, minus 2,6 miljarder till studiestöd,
minus 10,1 miljarder när det gäller ekonomisk trygg-
het vid sjukdom och handikapp, minus 900 miljoner
till invandrare och flyktingar. Och då har jag inte
nämnt den dramatiska minskningen av pengar till a-
kassan och arbetsmarknadspolitiken.
Anser Anne Wibble och Mats Odell att detta får
acceptabla konsekvenser när det gäller välfärd och
social trygghet? Jag väntar med stort intresse på ert
svar. Väljer ni vården och omsorgen, eller väljer ni
Moderaterna?
Roy Ottosson talade engagerat om fördelnings-
politiken och om de sociala problemen. Det är litet
märkligt att denna starka markering sker strax efter
det att Birger Schlaug har öppnat för ett samarbete
med Moderaterna i regeringsställning. Och den sker
efter det att Moderaterna har presenterat sin beryktade
rapport Land för hoppfulla, där det står att Modera-
terna bl.a. vill bryta upp välfärdsstaten. I detta läge
väljer Miljöpartiet att gå ut och säga att man är intres-
serad av regeringsförhandlingar med den borgerliga
gruppen och Moderaterna.
Moderaterna talar om överbeskattning. Betyder
det att det var en normalbeskattning under de år när
statsskulden fördubblades? Var det en normalbe-
skattning när statens inkomster understeg utgifterna
med hundratals miljarder? Skall staten aldrig betala
tillbaka sina skulder?
Moderaterna talar gärna högtidligt om ansvar och
moral i politiken. Men var finns ansvaret i det utta-
lande som Bo Lundgren gjorde i kammaren härförle-
den? Han sade:
Om det bara är statsskuldräntorna som är proble-
met, så finns inte det problemet. Det är bara att sänka
skatterna.
I frihetens namn vill Moderaterna vingklippa
kommunerna. I frihetens namn vill de ta ifrån lands-
tingen stora resurser. I frihetens namn vill de sänka
skatterna på ett sådant sätt att det skapar hårda mot-
sättningar och växande klyftor i Sverige.
Hur trovärdig är en sådan politik? Vad händer på
många håll bland Moderaternas kommun- och lands-
tingspolitiker? Jo, i sina egna budgetar och verksam-
hetsplaner tillgodoräknar de sig fullt ut de ökade
statsbidrag som moderaterna i riksdagen röstar emot -
inte bara för 1998 utan även för åren 1999 och 2000.
Moderater i kommuner och landsting vill använda
pengar som moderaterna i riksdagen inte vill ge dem.
Antingen har de redan nu gett upp hoppet om en mo-
deratledd regering efter nästa år, eller också betraktar
de Moderaternas riksdagspolitik som orealistisk och
omöjlig.
Vi socialdemokrater vill ha ett folkhem där rätt-
färdigheten bor, där varje invånare har lika värde. I
det goda folkhemmet skall finnas glädje och framtids-
tro, livslust och drömmar. Där skall finnas utrymme
för varje individ att ta vara på sina egna förutsättning-
ar, ta egna initiativ, växa och utvecklas. I det goda
folkhemmet står dörrarna öppna för solidaritet och
gemenskap, även för flyktingar och invandrare. Det är
så vi socialdemokrater vill bygga framtiden.
Med det yrkar jag bifall till hemställan i finansut-
skottets betänkande i alla delar.