Herr talman! Jobb, vård och skola - det är de frå-
gor som Folkpartiet ser som allra viktigast. Det är de
frågor som allra mest berör många människors var-
dag. Det är tyvärr också de områden där regeringens
misslyckande är som tydligast.
Sverige har i dag blivit ett kösamhälle. Det är köer
till jobben och köer till vården. Många barn går ut
skolan utan tillräckliga kunskaper.
I går kväll åkte jag taxi hem från ett möte. Taxi-
chauffören berättade att han har en dotter som är
arbetslös. Han var precis som alla andra föräldrar
väldigt orolig för detta. Han var orolig för att dotterns
självförtroende skulle brytas ned när hon söker jobb
efter jobb och bara får höra: Nej, vi har inget. Du
behövs inte. Det är redan tillsatt. Vi har ingenting för
dig. Han var också orolig över hennes vanor, därför
att arbetslösa ungdomar har ibland en tendens att sova
på dagen och sedan gå ut med kompisar på natten.
Det är naturligtvis lättare att hamna i riskabla miljöer
och sällskap om man är ute på natten. Taxichauffören
sade att Sverige är i dag inte ett välfärdssamhälle utan
ett arbetslöshetssamhälle. Det är dåligt. Jag håller
med honom. Det är tyvärr så, inte bara för den här
taxikillens dotter utan också för väldigt många ung-
domars föräldrar och släktingar som upplever de här
problemen.
Antalet jobb minskar i dag. Sysselsättningen nu är
betydligt lägre än förra året, och 1996 var den lägre
än 1995. Minskningen fortsätter alltså. Som ett litet
minnesord till Per-Ola Eriksson kan jag säga att jäm-
fört med maj för två år sedan, när samarbetet mellan
Socialdemokraterna och Centern började, har antalet
jobb minskat med mellan 110 000 och 120 000. Ar-
betslösheten stiger däremot. Den öppna arbetslöshe-
ten är nu den högsta på 23 år. Det är 23 år sedan den
öppna arbetslösheten var så hög som i dag. Om man
vill kan man, utan jämförelser i övrigt, notera att i
t.ex. USA är det sysselsättningen, antalet människor
med jobb, som är den högsta på 23 år.
När arbetskraften minskar och färre människor
kan leva på sin lön, går det åt väldigt mycket pengar
till a-kassa, socialbidrag och AMS-åtgärder av olika
slag. Det betyder att vården, omsorgen och skolan blir
svältfödda. Pengarna räcker helt enkelt inte till de,
som jag tycker, allra viktigaste välfärdsuppgifterna.
Kortsiktigt kan man klara det med mer statsbidrag.
Det är bra att regeringen har insett det behovet. Men
det är ändå bara en kortsiktig lösning. På längre sikt
är välfärden helt beroende av att fler människor får
arbete och blir skattebetalare i stället för bidragsmot-
tagare. Därför är fler jobb nyckeln till minskad arbets-
löshet, bättre välfärd, bättre vård och bättre skola.
Då är frågan: Går det att få fram fler arbeten?
Folkpartiets svar är ja, det går. Det går att lösa de här
problemen om man bara vågar tro på framtiden, tro
att det här går att lösa och jobba för att förverkliga
det. Många fler människor måste få tillbaka sin fram-
tidstro.
Men det är svårt. Den ekonomiska debatten präg-
las ju av så många missförstånd som stämmer ned
modet. Det allvarligaste missförståndet är just att så
många tror att jobben har tagit slut. Därför vill jag
beskriva några bilder från verkligheten. Jag har varit
ute på företagsbesök. Det har säkert alla andra här
också. I Katrineholm, statsministerns hemstad, besök-
te jag för några veckor sedan ett företag som hette
Energipilot. Det växer så det knakar. Det går jättebra.
Det anställer nya människor nästan varje vecka.
I min hemkommun Täby har jag besökt två företag
som likaså växer så det knakar. Big Image heter ett.
Det skrevs om det i Dagens Industri härom dagen.
Antalet anställda har på några år ökat från ungefär 30
till drygt 40. I måndags var jag på ett annat företag,
som heter Superoffice. De har ökat sin personalstyrka
från 1 person till 16 på tre år. Det finns väldigt många
fler sådana företag. Det bevisar, tycker jag, att det går
att få fram fler arbeten. Jobben har inte tagit slut.
Det är faktiskt ganska intressant. Trots brister i fö-
retagsklimatet, trots skyhöga skatter, trots omfattande
krångel och väldigt mycket annat konstigt, finns det
ganska många företag som växer. Det finns ganska
många företagare som satsar framåt. Tänk då så
mycket bättre det skulle kunna gå om statsmakternas,
regeringens, insatser och den ekonomiska politiken
inriktades på att förstärka det som är bra och ta bort
det som är dåligt. Då skulle ju summan kunna bli
enormt mycket bättre.
Problemet är ju att det finns för få lysande undan-
tag som de jag har nämnt. De är tyvärr fortfarande
undantag. De är inte regel. Antalet nya företag har
tyvärr fortsatt att minska även i år. Därför vill vi i
Folkpartiet ytterligare förbättra det som är bra. Vi vill
förbättra förutsättningarna för initiativrika människor
som driver företag. Det beskriver vi utförligt i vår
partimotion och framför allt i de båda trepartireserva-
tionerna. Det handlar om sjuklön, värnskatt, dubbel-
beskattning, förtida moms, arbetsgivaravgifter,
krångel, energipolitik och allt sådant.
Jag vill tillåta mig en liten fråga till finansminis-
tern. En av de dåliga saker som man faktiskt behöver
ändra på, gäller det här med flykten från börsens A-
lista på grund av höga skatter. Då vill jag veta, Erik
Åsbrink: Tänker ni stoppa det genom att återinföra
skatten på O- och OTC-listorna, de andra listorna,
dvs. återinföra skatten på arbetande kapital? I så fall
har ni inte förstått mycket.
Det där med att jobben har tagit slut var det första
missförståndet. Det är inte sant. Det andra missför-
ståndet handlar om internationaliseringen. Det är
fortfarande så att väldigt många människor i Sverige
tror att vi kan göra litet som vi vill här hemma, utan
att ta hänsyn till det som händer i omvärlden. Men det
är också ganska många som vet att det är fel. Numera
är ju nästan allting rörligt. Kapitalet rör sig blixt-
snabbt. Företag kan ligga litet varstans. Människor
blir också allt rörligare. Konkurrensen om investe-
ringar och jobb blir väldigt mycket tuffare.
Då duger det inte att som regeringen jämföra Sve-
rige då med Sverige nu och säga: Hurra vad vi är bra
- nu har vi blivit mycket bättre! Vad investerare gör,
är ju att jämföra Sverige nu med andra länder nu. De
bryr sig inte om ifall vi är bättre än för tio år sedan.
Andra länder kanske har blivit dubbelt så bra som de
var för tio år sedan.
Många EMU-motståndare tror t.ex. att vi kan sätta
räntorna litet som vi vill i Sverige, bara vi står utanför
det här samarbetet. De glömmer verkligen att världen
ser annorlunda ut nu än förr. Det här utanförskapet
betyder att Sverige är väldigt mycket mer sårbart för
olika händelser utomlands. Våra räntor är högre, och
de svänger mer upp och ned. Vår krona är svagare,
och den svajar mer upp och ned. Den är ett lättare
byte för spekulanter. Den här osäkerheten om svenska
räntor och om värdet på den svenska kronan, ger ett
minus när utländska och svenska investerare funderar
på var de skall förlägga sin verksamhet - precis som
gårdagens energibeslut, för övrigt. Det ger också ett
minus.
Därför vill Folkpartiet att Sverige skall vara med
från starten i valutasamarbetet. Det minskar osäkerhe-
ten. Det vänder ett minus till ett plus. Det ger oss
också större politisk makt att påverka utvecklingen i
Europa.
Det tredje missförståndet, herr talman, handlar om
konjunkturen. Många tror ju att bättre konjunktur är
nyckeln till all framgång. Då kommer arbetslösheten
att försvinna. Visst kan det hjälpa med bättre konjunk-
tur, men det är ju långt ifrån tillräckligt. Sveriges
problem är inte främst konjunkturella, utan de är
strukturella, långsiktiga.
Jag vill ta ett exempel på detta. Regeringen och
Centern har ju satt upp som mål att den öppna arbets-
lösheten skall ned till 4 %. Riksbanken har satt upp
som mål, och det gillar lyckligtvis också regeringen,
att inflationen skall vara högst 2 %. Samtidigt finns
det ju, i olika texter från Finansdepartementet, OECD,
Valutafonden och alla möjliga oberoende bedömare,
gott om bevis för att den strukturella arbetslösheten är
6-7 %. En del säger att den kanske är 8 %. Den
strukturella arbetslösheten är ju nivån på arbetslöshe-
ten när priser och löner börjar stiga igen. Det innebär
faktiskt att de där målen - 4 % respektive 2 % - är
oförenliga. Långt innan arbetslösheten har kommit
ned till 4 %, börjar priser och löner stiga igen, och då
måste Riksbanken ingripa och bromsa.
Det enda sätt som man kan förena de här målen
på, är ju om man angriper den strukturella arbetslös-
heten, dvs. om man genomför reformer på arbets-
marknaden. Det är det som Tony Blair i New Labour
kallar för avregleringar och "korståg för flexibel ar-
betsmarknad". Om Socialdemokraterna nu väljer att
tolka det här med flexibel arbetsmarknad som enbart
utbildningsinsatser, så menar jag att de väljer den
omoderna linjen i det val som samme Blair kallar
"modernisera eller dö." Folkpartiet föreslår reformer
på arbetsmarknaden. De är beskrivna i våra motioner
och reservationer.
Den här övertron på konjunkturförbättringar finns
också i alla de förord som ibland kommer från olika
statsråd om att Sveriges problem löses om människor
bara börjar köpa mer. Minskat sparande och mer
inköp skulle få hjulen att snurra. Då skulle fler jobb
skapas. Det är en väldigt kortsiktig lösning. Sparandet
ger ju pengar som behövs för att små företag skall
kunna få pengar till sina investeringar. Små företag
kan ju inte ge sig ut på den internationella marknaden
och låna pengar. De är inte kända där. De här hänvi-
sade till den svenska lånemarknaden, och då behövs
det svenskt sparande. Genom att beskriva problemet
felaktigt, skapar man en felaktig lösning.
Problemet är inte att vi har ett för stort sparande i
Sverige. Problemet är att vi har för små investeringar.
Investeringarna borde vara långt större för att skapa
en långsiktigt högre tillväxt, växande efterfrågan och
fler jobb. Då måste Sverige bli mer attraktivt för in-
vesteringar.
Herr talman! Tyvärr tycker jag att vårpropositio-
nen och texten i betänkandet från utskottsmajoriteten,
bestående av Socialdemokraterna och Centern, vittnar
om att dessa båda partier väldigt mycket har fallit
offer för de missförstånd som jag har nämnt och att de
delvis själva bidrar till att befästa missförstånden. De
tycks tro att jobben har tagit slut. De åtgärder som de
föreslår handlar ju om att avföra människor från för-
värvsarbete. Färre skall arbeta, fler skall förtidspen-
sioneras, och a-kassan skall användas som ständig
försörjning. Kommuner och landsting skall inrätta en
mängd nya åtgärder - OTA, resursarbeten, extraordi-
nära utbildningsinsatser och annat - så att statistiken
över antalet arbetslösa förbättras.
Om det är en så jättebra idé med många nya åtgär-
der, t.ex. att kommunerna skall sysselsätta alla arbets-
lösa, borde man väl ta steget fullt ut och låta alla få
sådana jobb. Men det gör man inte, eftersom man
inser att det vore absurt om alla skulle förtidspensio-
neras eller få a-kassejobb i stor skala. Men det är
faktiskt precis lika absurt i litet mindre skala.
Genom att regeringen och Centern inte klarar att
skapa förutsättningar för reguljära arbeten, så väljer
de att tricksa med statistiken. Då ger de näring åt
missförståndet att jobben har tagit slut. Och det tycker
jag är destruktivt.
Missförståndet om internationaliseringen ser man
tydligast i EMU-diskussionerna. Finansministern sade
faktiskt för en gångs skull i klartext precis som det är:
Sverige skall inte vara med därför att vi måste kunna
devalvera om problemen blir för stora. När t.o.m.
landets finansminister säger det kan man inte förvånas
över att människor och företag som funderar på inves-
teringar vill ha extra betalt för att riskera valutaförlus-
ter i Sverige. Om Sverige skall hanka sig fram genom
en allt svagare krona kommer vi helt att förlora tro-
värdigheten, och det kommer inte att fungera.
Erik Åsbrink har faktiskt för en gångs skull lyck-
ats vara tydlig även på en annan punkt. Han avser inte
att driva de krav som Socialdemokraterna har bestämt
i fråga om den europeiska centralbanken. Han har
framfört att vi ju inte skall vara med, så de kommer
ändå inte att bry sig om vad vi säger. Det är tyvärr
alltför sant och inte bara i fråga om detta. Färre kom-
mer att lyssna på Sveriges röst framöver.
Detta är tyvärr det enda klara som Erik Åsbrink
har sagt. I övrigt har han inte ens lyckats kläcka ur sig
om det är bra eller dåligt för Sverige att vara med i
valutasamarbetet. Jag vill ställa en fråga till Erik Ås-
brink. Varför skulle den socialdemokratiska opinio-
nen i fråga om valutasamarbetet svänga när ledande
socialdemokrater som Erik Åsbrink och andra hukar i
busken och till nöds säger: Lyssna på mig, eftersom
jag inte vet vad jag vill.
Missförståndet om att en bättre konjunktur skall
lösa alla problem ser vi dagligen bevis för. Statsminis-
tern sätter helt sitt hopp till konjunkturuppgången. Det
kan man läsa om i olika nyhetsmedier. Och så länge
regeringen är offer för detta missförstånd blir ju ing-
enting gjort i fråga om reformer på arbetsmarknaden.
Kanske finns det någonstans en liten insikt om att
problemen är större än vad som påstås. Det står t.ex. i
dagens betänkande att löneförhandlingarna nog kom-
mer att gå bättre nu, eftersom arbetslösheten är så
stor. Det låter som att arbetslösheten är ett medel i
den ekonomiska politiken. Det är påståenden som
Folkpartiet tar avstånd från. Om det är arbetslösheten
som håller nere löneökningarna, hur skall det då gå
om arbetslösheten minskar? Och hur skall det gå med
lönerna för olika grupper? Det kan ju ändå inte lösas
med arbetslöshet, dvs. de relativa lönerna. Lönebild-
ningsproblemet är ju inte bara en fråga om genom-
snitt, utan det är också en fråga om fördelning av
löneökningar mellan olika individer, yrken och kun-
skaper.
Jag vill fråga Jan Bergqvist, som för utskottets ta-
lan, om han verkligen tror på detta med konjunkturen
som lösning. Tror Jan Bergqvist verkligen att arbets-
lösheten kan sjunka till 4 % med en bättre konjunk-
tur? Behövs det inga strukturella reformer? Och hur
skall det gå i nästa lågkonjunktur, om ni skulle sitta
kvar och om arbetslösheten i början av en konjunk-
turdämpning är en bra bit över 10 %? Det är ju i goda
tider som man skall skaffa beredskap för kommande
problem, men därav syns ingenting i dag.
Herr talman! Tyvärr är det så att min taxichaufför,
hans dotter och väldigt många andra människor som
köar för jobb och vård och är oroliga för skolan har
skäl att vara oroliga. Jag tycker att det är väldigt synd.
Jag skulle välkomna ett omtänkande från socialdemo-
krater och centerpartister i dagens debatt.
Det finns en bättre politik som framgår av Folk-
partiets reservationer, och jag vill yrka bifall till re-
servationerna 1, 4, 15, 63 och 125.