Fru talman! Det handlar ju om en medlemsavgift
som vi betalar i samband med detta samarbete. Det
är i och för sig inte alldeles unikt. Vi betalar
medlemsavgifter när det gäller internationellt
samarbete även i andra sammanhang. I min
inledande presentation erinrade jag om att vi skall
ha Nordiska rådets session här nästa vecka. Vi
betalar en ganska betydande medlemsavgift, som vi
beslutar om varje år här i riksdagen, till Nordiska
rådet.
I det nordiska sammanhanget har det också förts en
diskussion om vi skall ha något slags nordisk skatt
för att finansiera detta samarbete. Jag tror
personligen inte det.
Jag tror att det också i det europeiska
sammanhanget är bättre att man bibehåller den
nuvarande ordningen, dvs. att man har ett system
där de stater som är företrädda inom den
europeiska unionen träffar överenskommelse gång
på gång, normalt femårsperioder, om hur
finanserna skall utvecklas.
Om vi inrättar något system med automatisk
tillförsel av resurser, utan att det är under kontroll
av medlemsstaternas regeringar, finns det risk för
att det leder till en okontrollerad utgiftsutveckling
på den europeiska nivån. Vi skall hålla tummen på
finanserna i Europa på samma sätt som vi gör det i
Norden och på samma sätt som vi gör det i Sverige
nationellt och på samma sätt som vi gör det i
landsting och kommuner. Det tycker jag är en
självklarhet.
Medlemsavgiften är ju progressiv endast i den
meningen att det är klart att de rika betalar mera,
eftersom det är procent det handlar om. Betalar vi
1,2 % av BNP, så är det mera pengar i Sverige än
vad det är i Grekland. Men avgiften är inte
progressiv i den bemärkelse som Widar Andersson
lägger in i begreppet.
Sedan hamnar vi då på frågan: Hur skall det
svenska skattesystemet se ut när det gäller att
finansiera offentliga åtaganden, oavsett om vi talar
om medlemsavgiften till det nordiska samarbetet
eller till den europeiska unionen eller vad det nu
kan vara som vi skall finansiera? Det är en annan,
mer ideologiskt färgad fråga, där min
grundläggande inställning som bekant är att
proportionell beskattning som princip är bättre
därför att progressiv beskattning är
tillväxtdämpande, och ytterst är det tillväxten som
skapar välfärden.