Fru talman! Jag ber Johan Lönnroth om ursäkt på
den senare punkten. Jag ber att få återkomma till
frågan.
Jag vill bara påminna om att vi strävar efter att ha
en oberoende centralbank också i Sverige. Det är
inte riksdagen och inte regeringen som fattar
centralbanksbeslutet, utan vi har en i förhållande
till regering och riksdag oberoende Sveriges
Riksbank om vilken det råder en betydande enighet
i denna kammare.
Sedan vet vi själva att denna oberoende ställning är
relativt relativ i det europeiska sammanhanget,
därför att vi är så beroende av vad som inträffar i
det övriga Europa. Vi kan ju se vad som inträffar
på den svenska penningmarknaden varje gång det
uppstår ens ett rykte om att den tyska
centralbanken skall göra ditt eller datt och hur
beroende vår egen ränteutveckling är av vad t.ex.
den tyska centralbankens eller Storbritanniens
diskonto egentligen är.
Vi är en del av ett Europa som är finansiellt
integrerat. Vi har ett starkt intresse av att medverka
till att det finns insitutioner där vi kan vara med och
påverka och i någon mån också styra denna
fortsatta finansiella och monetära integration.
Detta innebär inte att det finns någon automatik.
Det europeiska samarbetet är icke utrustat med
autopilot utan det är under manuell styrning. Det
innebär att vi i regering och riksdag fortsatt
kommer att ta ställning till hur de olika stegen för
detta samarbete skall utvecklas. Det är viktigt, och
det har vi klargjort under dessa förhandlingar.
När det sedan gäller medlemsbidraget är det
självklart att vi betalar ett sådant. Jag vill
understryka att vi inte har förhandlat om
medlemsbidragets storlek utan om infasningen mot
bakgrund av de förhoppningsvis temporära
budgetproblem som Sverige kommer att ha under
1990-talet. Vi har där fått en i allt väsentligt
tillfredsställande lösning som minskar
budgetbelastningen under de närmaste åren.
Johan Lönnroths fråga kan besvaras i två
perspektiv. Det ena är det långsiktiga perspektivet,
där vi fullt ut betalar den medlemsavgift som vi
självfallet skall betala, vilket man gör vid varje
form av samarbete. Då hoppas jag att den samlade
ekonomiska politiken har lett till att detta som är
en relativt begränsad del av statsbudgeten inte
heller skall vara något problem i det stora hela.
När det gäller de närmaste åren skall regeringen be
att få återkomma. Men det är bara att notera att
med de förhandlingsinsatser som har gjorts under
de senaste dygnen är den ytterligare belastningen,
dvs. de medlemsbidrag som vi skall betala under de
närmaste åren, så pass begränsad att den alls inte
går att tillmäta någon avgörande statsfinansiell
betydelse.