Fru talman! Det är med den allra största
tillfredsställelse som jag i dag kan informera
riksdagen om den politiska överenskommelse som
i går ingicks mellan Sveriges regering och
regeringarna i de tolv EU-staterna om villkoren för
Sveriges medlemskap i den europeiska unionen.
Detta avtal är utan tvekan det viktigaste
internationella avtal som Sverige har förhandlat
fram under detta århundrade.
Genom att vi nu helt och fullt får en möjlighet att
bli en del av det europeiska samarbetet öppnas
vidgade politiska horisonter och nya ekonomiska
möjligheter för Sverige och för oss svenskar. Detta
innebär en avgörande förbättring av våra
möjligheter att forma vår egen framtid på det sätt
som den moderna tiden kräver.
Strävan efter bra villkor för ett svenskt
medlemskap i det fulla europeiska samarbetet har
burits upp av en bred majoritet här i riksdagen. Det
var i december 1990 som riksdagen i bred enighet
fattade beslut om att uppdra åt den dåvarande
socialdemokratiska regeringen att lämna in
Sveriges ansökan om medlemskap. Detta gjordes
också av dåvarande statsminister Ingvar Carlsson
den 1 juli 1991.
I den regeringsförklaring som jag avgav den 4
oktober 1991 angavs arbetet med att föra in Sverige
som fullvärdig medlem i det europeiska samarbetet
som den första av de avgörande uppgifter som
denna regering avsåg att lösa under denna
mandatperiod. Vi sade också att vi i denna fråga
strävade efter ett så brett nationellt samförstånd
som möjligt och att målet var att göra ett svenskt
medlemskap från den 1 januari 1995 till en
möjlighet.
Arbetet med Europapolitiken har under dessa år
varit en mycket central del av regeringens arbete
och av det arbete som bedrivits här i riksdagen.
Genom kontinuerliga och intensiva politiska
kontakter med företrädare både för den europeiska
unionen själv och för de olika medlemsländerna,
har vi målmedvetet sökt att såväl visa vår klara vilja
att spela en aktiv och pådrivande roll i det
europeiska samarbetet som skapa respekt och
förståelse för de speciella krav som vi skulle komma
att ställa under medlemskapsförhandlingarnas
gång.
När förhandlingarna inleddes den 1 februari förra
året deklarerade vi som vår avsikt att de borde
kunna avslutas inom loppet av något mer än ett år.
Sedermera kom EU-staterna själva att sätta upp
den 1 mars 1994 som den tidpunkt vid vilken avtal
skulle föreligga.
Jag avser inte här att i detalj redogöra för
förhandlingarnas förlopp -- det har löpande
redovisats för riksdagen under den här perioden.
Det räcker med att konstatera att ett noggrant
förhandlingsarbete i förening med de politiska
kontakter vi haft, som lett till en större förståelse
för Sveriges roll och betydelse i det europeiska
samarbetet, har bäddat för de två stora
förhandlingsgenombrotten, först den 21 december
och därefter i går den 1 mars, som tillsammans
innebär att vi kan säga att vi har fått gehör för
samtliga våra viktiga synpunkter.
Det vi eftersträvat och det vi uppnått är en svensk
lösning för Sverige. Andra nationer har sina krav
och sina önskemål, utifrån sina intressen och sina
värderingar. Vi har förhandlat utifrån Sveriges
intressen och med Sveriges bästa för ögonen.
Självfallet har vi gjort det i medvetande om inte
minst det mycket stora värde också för oss som
ligger i att det europeiska samarbetet nu kan
komma att utsträckas till praktiskt taget hela
Norden.
Redan 1972 vann Danmark medlemskap, och man
har sedan dess funnit att man långt bättre tillvaratar
sina intressen innanför än utanför det europeiska
samarbetet.
Med den goda överenskommelse som Finlands
regering kunde ingå bara timmar efter den svenska
överenskommelsen i går och med de betydande
framsteg som också gjorts i de norska
förhandlingarna, skapas nu helt nya möjligheter,
inte bara för det nordiska samarbetet som sådant,
utan också för våra nordiska länders möjligheter att
påverka den vidare europeiska utvecklingen.
Jag är övertygad om att denna nya dimension i det
nordiska samarbetet kommer att stå i centrum för
de diskussioner som äger rum i just denna kammare
under kommande vecka under Nordiska rådets
session. Redan på söndag samlas de nordiska
statsministrarna här i Stockholm för att diskutera
dessa för oss alla nya och lovande perspektiv.
Förhandlingsresultatet i detalj kommer att
redovisas för riksdagen. En fullständig redogörelse
för avtalets innehåll kommer att föreligga inom
kort i en s.k. departementspromemoria, och den
politiska överenskommelsen kommer Ulf
Dinkelspiel snart att kunna redogöra för.
Avgörande för framgången har varit att EU-sidan
på varje enstaka punkt har visat en klar vilja att gå
våra önskemål till mötes. Det har inte inneburit att
de på varje enstaka punkt har tagit varje enstaka
del av våra krav. Så går inte en förhandling till, och
på sådan grund kan aldrig ett förtroendefullt
samarbete heller byggas. Men inte på någon enda
punkt har våra önskemål avvisats, och på samtliga
punkter har det funnits en genuin vilja att
konstruktivt finna bra lösningar i det ömsesidiga
och gemensamma intresset.
Förhandlingsresultatet ligger mycket väl inom de
ramar som jag själv hade föreställt mig och som
regeringen senast förra onsdagen, inför den
avgörande förhandlingsomgången, diskuterade och
lade fast. Förhandlingarna har förts med den
realism som har gjort framgångarna möjliga.
Det har också varit möjligt inte minst därför att
man i de olika EU-länderna blivit övertygade om
Sveriges vilja och förmåga att aktivt och engagerat
bidra till samarbetets vidare utveckling på alla
områden, och att man mer och mer kommit att se
betydelsen av de bidrag som Sverige och alla vi
svenskar kan lämna till samarbetets framtid.
Det är inte vår tvekan inför det europeiska
samarbetet, utan i stället vårt engagemang för
detta, som bäddat för de genombrott som gjort att
vi först av de länder som ansökt om medlemskap
kunnat sluta detta viktiga och historiska avtal. I en
kort sammanfattning kan det beskrivas på följande
sätt.
Vi ges en möjlighet att fullt ut vara med och bygga
en ny fredsordning i Europa genom den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det
ger också oss ökad trygghet, samtidigt som vi
alltjämt förblir militärt alliansfria.
Vi får nya möjligheter till investeringar, jobb och
tillväxt genom att vi fullt ut kan vara med i arbetet
med att bygga en ekonomisk och monetär union.
Våra möjligheter att bekämpa arbetslösheten ökar
påtagligt.
Vi blir en del av ett Europa som satsar på tillväxt,
förnyelse och omvandling i en värld där
utvecklings- och konkurrensförutsättningarna
förändras dramatiskt, inte minst genom den
teknologiska revolutionen.
Vi får nya möjligheter i miljöpolitiken genom att vi
nu kan vara med och påverka, samtidigt som vi
bibehåller våra egna höga skyddsnivåer och högt
ställda ambitioner.
Vi har kvar våra fulla rättigheter att forma vår
välfärd och vår sociala trygghet på det sätt som vi
själva finner bäst. Det inkluderar också fackliga
rättigheter, som rätten till kollektivavtal.
Vi slår helt och fullt vakt om vår egen
regionalpolitik, samtidigt som vi ges möjlighet till
ett inte obetydligt extra Europastöd till svagare
delar av vårt land. Vi ger trygga och bra villkor för
svenskt lantbruk och fiske. Detta har betydelse inte
minst för att hela landet skall kunna leva.
Vi bibehåller våra möjligheter till skydd för hälsa,
miljö och säkerhet. Det borgar för god
livsmedelskvalitet också i framtiden.
Vi får som nation och som individer rösträtt i det
nya Europa, där man nu bygger upp ett nytt
samarbete. Våra demokratiska rättigheter och våra
demokratiska möjligheter kommer inte längre att
göra halt vid nationsgränsen. Vi blir ingen randstat.
Det som ligger bakom oss, i form av de viktiga
politiska förberedelserna för förhandlingarna och
sedan det noggranna arbete som ledde fram till
gårdagens avgörande genombrott, har varit viktigt.
Men det som ligger framför oss är av ännu större
betydelse.
De olika avtalen om medlemsskap skall nu
godkännas av EU, i första hand i form av
Europaparlamentet, av de olika ansökarländerna
och av de tolv nuvarande medlemsländer som vi har
ingått avtal med. Vårt eget avtal skall godkännas av
inte mindre än fjorton olika parlament innan det
kan träda i kraft.
Med de förändringar som skett i och med den s.k.
Maastrichttraktaten har Europaparlamentet fått
ökad betydelse. Det är en utveckling som vi har
anledning att välkomna och som jag hoppas
kommer att kunna fortsätta sedan vi inträtt som
medlemmar.
Det innebär också att avtalet måste godkännas av
Europaparlamentet innan det formellt kan
undertecknas. Vår förhoppning, grundad på de
kontakter som vi har haft, är att detta skall kunna
ske vid Europaparlamentets sista session inför de
förestående valen. Den sessionen äger rum i början
av maj.
Som ett led i parlamentets behandling av denna
fråga avser Europaministern och jag själv att
besöka Europaparlamentet redan i april för att
direkt på plats kunna informera om avtalet som vi
ser det från vår svenska utgångspunkt.
Här i Sverige råder enighet om att avtalet inte
slutgiltigt skall godkännas av riksdagen innan det
har godkänts av en folkomröstning. Nu har tiden
kommit för att på allvar inleda dialogen om
tidpunkt och villkor i övrigt för denna. Jag håller
redan på att kalla riksdagspartiernas ledare till en
första överläggning i dessa frågor på fredag klockan
12.
Det är ett antal olika frågor som måste avgöras
under dessa överläggningar. Tidpunkten är en av
dessa, och rösträtt och villkor i övrigt är andra. Det
är min avsikt som statsminister att noggrant lyssna
på samtliga partier i riksdagen, oavsett vilken
uppfattning de företräder i själva sakfrågan, innan
jag är beredd att säga vilka förslag i dessa olika
avseenden som regeringen avser att förelägga
riksdagen.
Det enda som i dag bör slås fast vad gäller
tidpunkten för folkröstningen är att den självfallet
bör äga rum så att vårt medlemskap kan bli
verklighet vid kommande årsskifte på det sätt som
vi själva har strävat efter och som de tolv EU-
staterna också är angelägna om.
I denna för vår gemensamma framtid så viktiga
omröstning är det två alternativ som kommer att
ställas mot varandra. Det ena är att Sverige deltar
i samarbetet i Europa på de villkor som nu är klara.
Det andra är att Sverige ställer sig utanför och
definierar sina relationer till EU på något annat
sätt.
Jag tror att det är viktigt att vi ser det som två olika
alternativ. Båda har konsekvenser. Båda måste
diskuteras. Det finns inget status quo i ett Europa
som befinner sig i förändring.
Inte minst kräver ärligheten gentemot alla som
skall ta ställning att vi granskar utealternativets alla
konsekvenser för vår framtid med samma
noggrannhet som vi naturligen kommer att granska
och diskutera innealternativets alla konsekvenser
och möjligheter.
Under de överläggningar som inleds på fredag är
det också viktigt att vi uppnår ett brett samförstånd
om de villkor som skall gälla för ekonomiskt stöd
till politiska partier och företrädare för de båda
meningsriktningarna under den kampanj som skall
följa.
Men vi måste också börja diskutera andra frågor.
Dit hör hur vi skall utse dem som vid ett ja i
folkomröstningen skall representera olika delar av
Sverige och olika politiska meningsriktningar i
Europaparlamentet. Det måste ske genom ett
direkt Europaval, som kan äga rum antingen i år
eller under de närmaste två åren.
Redan i och med gårdagens överenskommelse
kommer Sverige att börja få möjligheter att
informellt medverka i det europeiska samarbetet
inom EU. Jag kan nämna att utrikesminister
Margaretha af Ugglas nu är inbjuden till de
europeiska utrikesministrarnas traditionella s.k.
Gymnichmöte den 27 mars. Där kommer man att
diskutera politiken såväl i den bosniska konflikten
som inför omvandlingen av och osäkerheten i
centrala och östra Europa.
Steg för steg räknar vi med att våra möjligheter till
informell medverkan kommer att förbättras. Sedan
avtalet har undertecknats kommer de att vara goda.
Informellt får vi därmed säte i det europeiska
samarbetet. Men stämma och rösträtt får vi
självfallet först den dag vi är medlemmar. Om
folkomröstningen skulle leda till att vi i stället skall
stå utanför kommer vi naturligtvis att lämna
samarbetet med allt vad det innebär.
Det förhandlingsresultat som i dag kan redovisas
hade inte varit möjligt utan hängivna och skickliga
insatser av alla dem som på ett eller annat sätt varit
engagerade i denna stora förhandling. Det gäller,
för att nämna några, inte minst Ulf Dinkelspiel och
alla hans medarbetare, chefsförhandlaren Frank
Belfrage och vår EU-ambassadör Lars Anell.
Jag vill på detta sätt uttala den uppskattning som vi
känner för det som de alla har gjort, ibland i
offentligheten men många gånger anonymt och
bakom kulisserna. Detta gäller också det politiska
stöd som vi hela tiden har haft i detta arbete.
Samrådet mellan regering och opposition har varit
mycket nära.
Det innebär inte att vi alltid från början har gjort
gemensamma bedömningar. Men som jag sade
inledningsvis har det från regeringens sida hela
tiden funnits en strävan efter nationellt
samförstånd. Och jag har upplevt att motsvarande
strävan i de avgörande ögonblicken funnits också
hos den socialdemokratiska oppositionen. Jag är
övertygad om att detta har varit en nationell styrka
som har uppmärksammats också i andra länder.
Det har också lett till att vi -- som moderater,
socialdemokrater, folkpartister, kristdemokrater,
centerpartister eller nydemokrater -- kan stå här
och känna samma tillfredsställelse med det resultat
som regeringen nu kan redovisa.
Det här är också ett tillfälle för partiföreträdarna
att göra en deklaration. Låt mig därför säga att
gårdagens avtal har en speciell betydelse också för
Moderaterna. Moderaterna har varit
Europapartiet i den svenska politiken kanske
alltsedan den dag då Gunnar Heckscher i början av
1960-talet gick så långt att han förde en kommunal
valrörelse under devisen ''Ja till Europa''. Sedan
dess har frågan spelat en central roll i vår politiska
gärning.
För oss, men också för många andra, har det varit
en självklarhet att vårt Sverige en dag skulle ta sin
naturliga plats i den fredsallians som steg för steg
håller på att forma en ny framtid för vårt Europa.
Nu ligger det historiska avtalet klart. Det är det
viktigaste vi har förhandlat fram under detta
århundrade. Vi ser vägen framåt.
Nu gäller det att informera, förklara och övertyga.
Den uppgiften ligger lika på oss alla. Det handlar
inte främst om att redogöra för de undantag,
bidragsregler eller olika anpassningar som gör att vi
alla kan säga att vi har fått ett bra avtal -- en svensk
lösning för Sverige. Det handlar ytterst om att visa
på visionen om ett Europa i samarbete för fred och
frihet, om ett Sverige som inte ser sin framtid i
isolering utan i samverkan och om ett Europa som
utvecklas till ett allt närmare förbund mellan
folken. Därmed lägger man det förgångnas
rivaliteter och konflikter åt sidan och förmår i
stället fullt ut att utnyttja och ta till vara alla
framtidens hisnande nya möjligheter.
Ensam är inte stark i en värld där gränser rivs och
broar byggs. Det är i samverkan som framtiden kan
vinnas.
(Applåder)