Fru talman! Arbetslösheten är ett fruktansvärt
problem i EU. Också under högkonjunkturer är
den så hög som upp till 10 % i genomsnitt. Det är
ett problem som man verkligen uppmärksammar
och är mycket förtvivlad över också inom EU-
länderna.
Nu finns det erfarenheter av hur denna arbetslöshet
har utvecklats i jämförelse med den låga
arbetslösheten i Sverige. Det finns också fromma
förhoppningar och planer för hur man skall kunna
gå vidare. Men erfarenheten säger följande:
Danmark hade en mycket låg arbetslöshet i början
på 70-talet. När man gick med i EU fick man lika
hög arbetslöshet i genomsnitt som EU-länderna --
upp mot 10 %. Sverige, som då valde att avbryta
sina förhandlingar och stanna utanför
medlemskapet, behöll en låg arbetslöshet under
hela 70- och 80-talet. Under de centerledda
regeringarna på 70-talet -- en verkligt svår period av
omställning med energikriser, lågkonjunktur i
världen osv. -- behöll vi vår låga arbetslöshet. Men
så fort vi började anpassa oss till EU-politik i slutet
på 80-talet, i vilken man premierar
inflationsbekämpning framför
arbetslöshetsbekämpning, steg vår arbetslöshet
upp till EU:s nivå.
Nu har man förhoppningar om att vi plötsligt skall
kunna klara vår arbetslöshet om vi binder oss,
släpper vår självständighet som land, går in i denna
union och därmed tvingas att lyda en hel del av de
saker som bestäms nere i Bryssel när det gäller
ekonomisk politik osv. Är inte detta en egendomlig
och from förhoppning? Vad har regeringen för
säkra ekonomiska prognoser som säger att vi
verkligen kan lösa våra arbetslöshetsproblem
genom att bli medlemmar och ge upp vår rätt till
självbestämmande?