Fru talman! Det mesta är sagt. Jag är en av dem
som har tyst åhört detta och applåderat varje
inlägg. Något lättsamt skulle man kunna tillägga att
''seiern er vår''. Visst kan man raljera i ett sådant
läge och säga att spritmonopolet har räddats. Det
blev en liter i påsen. Snuset är räddat. Carl Bildt
och Ingvar Carlsson ser glada ut. Frågan är bara
vem som skrattar sist.
Man kan se på allt detta med humor, liksom man
kan med alla frågor. Men man kan se väldigt
allvarligt på detta.
Vi har ett helt annat tempo i Sverige än vad man
har i Norge. Norrmännen är litet vildare än vad vi
är. Men det synes mig som om den svenska fanan
vajar sakta i draget från våra flinka förhandlare.
Det viktiga är att vi i riksdagen visar att vi är glada
över resultatet. Jag kan tänka mig en bild i
tidningen där det syns att riksdagen är glad. Då
sitter folk och läser och konstaterar att riksdagen
ser riktigt glad ut. ''Det är kanske trevligt med
Europa.'' Då har det hela börjat.
Förhandlingarna är alltså färdiga. Men inom kort
skall svenska folket avgöra frågan. Svenska folket
kommer att avgöra om vi har framtiden för oss eller
bakom oss. För första gången någonsin skall vi visa
om vi verkligen är internationella i vår syn och visa
om vi är européer i våra hjärtan eller bara så där litet
lätt geografiskt, vidare om vi är starka nog här i
Sverige att ''gripa'' de möjligheter ett medlemskap
innebär.
Den valrörelse som kommer inför
folkomröstningen kommer säkert att bli intressant.
Gnällspikar, rödstrumpor, nykterister och
gitarrister kommer säkert att föklara hur farligt det
är att ''gripa'' möjligheterna och att det är farligt att
göra saker. Andra med litet mer nostalgisk läggning
kommer att vilja köra bilen vidare med blicken
koncentrerad i backspegeln. Andra åter vill säkert
finna tryggheten genom att dra upp vindbryggan,
kratta löv i nationalparken och stå där när tåget går.
Den sista gruppen kallas för krattorna.
Vilken utmaning är inte detta för er som tänker
fortsätta inom politiken och ser politik som ett
yrke! Det slår mig, nämligen, att Sveriges politiker,
när Sverige kommer in i den europeiska
gemenskapen, plötsligen kan bli mycket bättre.
Varför då? Jo, därför att då kommer svenska
politiker att se till det svenska allmänintresset och
inte bara representera olika särintressen -- som det
kan bli för mycket av här inne.
År 1993 var det stora nej-året i Sverige. Vi sade nej
till allting. Man t.o.m. skojade internationellt om
hur negativa svenskarna var. Låt 1994 bli det stora
ja-året. Då kan denna dag betyda mer för Sverige
än hur många guldmedaljer som helst.
Detta kan bli året då vi säger ja till framtiden, men
också året då vi säger ja till vår egen förmåga och
ja till Europa.
Nu har vi en uppgift. Den uppgiften är gemensam
för oss alla -- regeringen är kanske något viktigare
än övriga. Vi skall stå upp för våra åsikter,
argumentera öppet och begripligt och på allvar
tänka framåt.
Den svenska demokratin kommer att kräva
ledarskap vid detta tillfälle som så många säger är
det största och viktigaste i Sveriges historia. Utan
ledarskap har inga länder tagit stora steg -- i varje
fall inte framåt.
Men förhandlade Sverige bra nog, frågar någon?
Men detta sägs framför allt inte nu, eftersom
tillfället är litet högtidligt. Men det kommer väl att
sägas senare. Ja visst, alla kan väl förhandla
bättre -- så småningom, när de tänker efter --
eftersom alla är så duktiga. Det är en demokratisk
frihet att tycka så.
Jag tycker att gjort är gjort. Vi kan tydligen alla
enas om att det är bra gjort. Eftersom det ofta
missuppfattas om någon eventuellt skulle
applådera efter ett anförande som jag har hållit, vill
jag föreslå att de applåder som nu följer kommer
att bli stående och riktas till Ulf Dinkelspiel och
hans medarbetare som har genomfört dessa
förhandlingar så förträffligt. En applåd från
riksdagen -- vi säger väl så, fru talman!
(Applåder)