Fru talman! Som glada vikingaättlingar har
förhandlarna återvänt från Bryssel med ett avtal i
handen. För det avtalet har Ulf Dinkelspiel, Anne
Wibble, Karl Erik Olsson, Börje Hörnlund, Frank
Belfrage, Carl B Hamilton och deras många
skickliga medarbetare gjort sig förtjänta av vårt
varma tack. Avtalet är bra. I flera avseenden är det
t.o.m. mycket bra.
Avtalet ger Sverige många fördelar -- fördelar för
jobben, jordbruket, Norrland och glesbygderna.
Det rymmer bestämmelser om stort och smått, om
frihandel, regionalstöd, miljö,
salmonellabekämpning, alkohol, snus och
kobidrag. Allt detta är nödvändigt och bra.
Men frågan om den europeiska unionen, om vår
roll i Europa, handlar om något annat och mycket
större. Den innehåller långt mer än det som ryms
inom avtalets paragrafer.
Europa är en dröm, en dröm om frihet och fred. Ur
ruinerna av de många krigens Europa -- av
förtyckets, despotins och rasismens Europa -- reser
sig en ny byggnad. Den är inte färdig. Mycket
återstår att göra, men konturerna är klara.
Drömmen är på väg att förvandlas till verklighet.
Grunden för det nya Europa är demokrati. Endast
demokratier får delta i byggprocessen, och den
sammanhållning deras gemensamma
ansträngningar skapar bidrar i sin tur till att stärka
demokratin.
Demokratier för inte krig mot varandra. De stora
och små stater som bildar Europaunionen har
under århundraden härjat och förött varandra. Nu
samverkar de för sina folks bästa, och krig mellan
Spanien och Portugal, mellan Frankrike och
Tyskland är i dag helt otänkbart.
Europatanken är i grunden liberal. Dess
utgångspunkt är tilltron till individen. Till varje
människas förmåga att i ett fritt samhälle göra egna,
fria val och att i samverkan med andra forma något
av värde också för kommande generationer.
För Folkpartiet liberalerna har svensk medverkan i
det europeiska samarbetet alltid varit en ledstjärna.
Det dagliga arbetet inom den europeiska unionen
präglas inte av de stora visionerna. I arbetsgrupper
och organisationer, i förvaltningar och
departement, i ministerråd och riksdagar kämpar
man, på samma sätt som vi gör i Sverige, för det
som man uppfattar som sina intressen, gruppens,
regionens och landets intressen. Frågorna är
mångskiftande och ofta inte ett dugg mera
spännande för den stora allmänheten än frågan om
kobidragen. När Sverige en dag blir medlem av den
europeiska unionen kommer vi svenskar att
medverka i denna process på samma sätt och på
samma villkor som andra européer.
Men då är vi med -- på samma sätt och på samma
villkor -- där besluten tas. Som nation slipper vi att
i efterhand anpassa oss till vad andra redan
bestämt. Då har också vi rösträtt i Europa!
Det var riksdagen som beslöt att Sverige skulle söka
medlemskap i den europeiska unionen.
Förhandlingarna har förts av regeringen i nära
samverkan med riksdagen. Fram till ''mållinjen''
har samtliga riksdagspartier varit fullt informerade
om förhandlingarnas gång och kunnat påverka
resultatet.
Nu har vi fått ett avtal -- ett avtal om svenskt
medlemskap i den europeiska unionen. Riksdagen,
regeringen och våra förhandlare har gjort vad på
dem ankommer. Dörren till Europa står öppen. Nu
ligger det i våra händer som medborgare att
tillsammans med alla andra svenska medborgare
avgöra om vi vill ta vara på de möjligheter Europa
öppnar för Sverige!
(Applåder)