Fru talman! Självfallet gäller avtalet. Men låt mig
säga att det inte bara är det avtalet som gäller. Jag
hoppas att det inom en inte alltför avlägsen framtid
skall finnas möjligheter att ta del av den samlade
avtalstexten, dvs. det som är en kombination av
Romfördraget, av den europeiska enhetsakten och
av Maastrichtavtalet. Det är detta samlade
fördrags- och avtalsverk som vi ansluter oss till och
som styr samarbetet på olika punkter.
Vad gäller det som åberopades om nationer som
har ekonomiska problem finns det mekanismer
också inom den europeiska unionen för att hjälpa
sådana nationer på olika sätt. Det finns en
förpliktelse inbyggd i detta samarbete, nämligen att
vi skall se till att vi har våra finanser, vår tillväxt och
våra räntor i någorlunda ordning.
Detta är i och för sig inga avgörande nyheter. Vi har
ju motsvarande förpliktelser i samband med att vi
är medlemmar i IMF, den internationella
valutafonden, och i OECD, de industrialiserade
västländernas samarbetsorganisation. Inom ramen
för detta är det som bekant så att vår ekonomiska
politik nagelfars, granskas, bedöms och, ibland,
kritiseras. Vi får rekommendationer om vad vi skall
göra. Ytterst är det vi själva som fattar besluten.
Men det säger sig självt att vi har ett mycket starkt
intresse av att se till att vi för en ekonomisk politik
enligt de riktlinjer som anges i Maastrichtavtalet
och som är desamma som de riktlinjer som gäller
för den nationella ekonomiska politik som denna
kammare har fastställt.
Det finns mycket få här som tror att inflation löser
några problem, som tror att budgetunderskott är
bra, som vill ha högre räntor i Sverige än vad som
är fallet i andra länder eller som vill ha mindre
tillväxt eller lägre sysselsättning. Vi går in i en
gemenskap där vi får hjälp och stöd när det gäller
att genomföra det i den ekonomiska politiken som
vi i alla fall själva vill genomföra.