Fru talman! Jag ska börja som de flesta av oss
brukar göra i de här debatterna; med att säga att det
går bra för Sverige. Och det är ju bra.
Men betyder det att det är tid för oss att bara sätta
oss ned och rulla tummarna och njuta? Nej, det är inte
vår uppgift. Vår uppgift är att se till att det kommer
att gå bra för Sverige längre, och att fler får njuta
frukterna av att det faktiskt går bra.
Historien är knappast slut bara därför att vi har
bytt inte bara decennium utan också århundrade, och
att vi har hög tillväxt. Faktum är att det finns mycket
stora problem och mycket stora uppgifter för oss att
ta tag i över hela världen och hemma i vårt land. Det
är inte ens så att liberalismen har segrat, även om
marknadsekonomin för de flesta numera tillhör var-
dagen. Miljarder människor på vår jord lever fortfa-
rande i diktaturer, och miljarder människor lever i
stor fattigdom. Främlingsfientlighet och intolerans är
fortfarande ett mycket stort problem, och det växer i
land efter land.
Det finns många stora utmaningar för oss att ta tag
i. Då är inte uppgiften för politiker att bara sitta och
slå sig för bröstet och säga: Vad bra vi är, och vad bra
det går!
Just nu går det ekonomiskt bra. Det har i huvud-
sak två orsaker. Det ena är att vi har en mycket stark
internationell konjunktur. Det är mycket bra, men det
är knappast någonting som vi politiker kan rösta fram
vare sig i Sverige eller i något annat forum. Vi kan
njuta frukterna av den på grund av att vi under de
senaste 10-15 åren har gjort många stora ekonomiska
reformer i vårt land.
Man kan dra lärdom av detta på olika sätt. Rege-
ringens lärdom är uppenbarligen att det som är gjort
är gjort, och det räcker. Eller så kan man dra lärdo-
men att låta fler dra nytta av resultat genom en fort-
satt reformpolitik. Vi folkpartister tycker att man ska
dra den senare lärdomen.
Det är nu som det är tid att genomföra sådana re-
former. Sedan blir det bara jobbigare, när nedgången
kommer - för den kommer. Detta är ingen svartmål-
ning, även om jag vet att finansministern säkert i sitt
manus har inskrivet att Pilsäter som vanligt var en
dysterkvist. Men det är inte så, utan det är bara ren
och skär, vanlig och normal realism.
Det tar längre tid - kanske för lång tid - att få re-
sultat av ekonomiska reformer om man väntar. Vi vet
att resultaten kommer att behövas. Det är inte konsti-
gare än att vi vet att det efter den här vackra försom-
maren kommer att komma en vanlig sommar, och att
det sedan kommer att komma en höst. Vi vet inte
riktigt när, vi vet inte hur kallt det blir och vi vet inte
vilket datum den första snön kommer - men den
kommer.
Åtminstone tillhör jag den typ av människor som
inte låter bli att byta värmepanna i huset ifall den går
sönder bara för att sommarkvällen är ljum. Jag skick-
ar med ungarna galonisar till dagis även om det inte
regnar just i dag, för de kommer kanske att behöva
dem en annan dag.
Precis samma sak tycker jag borde prägla en an-
svarsfull regering. Det gäller att göra det som behöver
göras även om resultaten inte just för ögonblicket
riktigt framstår som exakt nödvändiga. Framför allt
ska man inte vänta till dess att resultaten inte kommer
att infinna sig när de behövs.
Vi kan se att det faktiskt inte händer någonting. På
ett sätt kan man också förstå varför sossarna vilar på
lagrarna. Det mesta av det som har gjorts har nämli-
gen gjorts mot deras vilja, eller i varje fall med dem
som både motsträviga och saktfärdiga partner. Som
Gunnar Hökmark redogjorde för här förut så är också
deras stödpartiet på varenda punkt tvärtemot. Det
gäller särskilt yrkespopulisterna i Vänsterpartiet.
Vi har reformerat sjukförsäkringen, vi har avreg-
lerat valutamarknaden, vi har gått med i Europa-
samarbetet, vi har en självständig riksbank och vi har
genomfört en inflationsbekämpningspolitik. Vi har ett
nytt pensionssystem, som är en mycket viktig del av
de ekonomiska strukturreformer som har gjorts, vi har
avreglerat telemarknaden osv.
När resultaten av den typen av förändring nu tril-
lar in är man inte sen att försöka kamma hem beröm
av det. Det är inte ens särskilt länge sedan som soci-
aldemokraterna ytterst upprört motsatte sig varje
tanke på utförsäljning av Telia. I dag är det högsta
visdom, men bara en minoritetspost. Vi kommer
säkert att få se dem backa in i nya positioner när det
gäller den här typen av förändringar. Men kan man ha
en regering som alltid backar in i framtiden?
Varför pratar vi då så mycket om att de strukturre-
former som är gjorda till ingen, eller så väldigt liten,
del bär regeringens signum? Varför är det så viktigt?
Är det för att få beröm?
Nej, det handlar om ifall man har en trovärdighet,
och om man kan tro att det kommer att hända någon-
ting för framtiden. Det är det som är poängen - inte
vem som ska ha beröm för det som har hänt nu. Det
enda vi vet om framtiden är ju att det inte blir som det
är i dag. Vi måste själva ta tag i och förändra villko-
ren i takt med att verkligheten förändras.
Passivitet eller eftergivenhet åt de bekväma lös-
ningarna kommer att ge dåliga resultat - alldeles
särskilt för de mest utsatta. Vi vet det av erfarenhet,
och vi kan tänka oss att det kommer att hända i fram-
tiden igen. Vi vet att det är änkor, invandrare, ung-
domar, kvinnor i alla kategorier, äldre och sjuka som
kommer att drabbas mest även nästa gång regeringens
slappa politik kommer att slå hårt ut bland människor.
För att hålla ihop koalitionen kommer man hela
tiden överens om minsta gemensamma nämnare,
vilket betyder stopp för reformering av svensk eko-
nomi och att man i stället är ute och ökar utgifterna.
Nu är inte Lars Bäckström med i debatten, men
jag hoppas att Johan Lönnroth också känner till detta.
Lars Bäckström brukar ju citera Magnus Uggla, och
den som jag absolut allra mest kommer att tänka på
bland alla dessa Ugglasånger är den som finns på den
senaste skivan, nämligen:
Gör det, gör det, gör det! ropar djävulen. Men gör
det fort!
Det är ungefär det som det handlar om när det
gäller regeringens ekonomiska politik: Gör det fort,
så ingen riktigt märker! Gör det fort när vi rundar av
utgiftstaken! Gör det fort när vi inte talar om vad vi
håller på med!
Men jag tror inte att man kan lura de ekonomiska
lagarna i längden, även om man kan lura slappa
marknadsaktörer med att man inte håller på med
någonting.
Jag tycker, fru talman, att det är viktigt att vi var
och en gör vår uppgift. Det är politikernas uppgift att
försöka lägga bästa möjliga grund för jobb och före-
tagande. Det görs för lite.
Det är inte bara vi som tycker så här. Vi kan se
hur inte en inhemsk politisk rörelse, utan en interna-
tionell opartisk organisation som OECD ser på den
svenska ekonomin i ett lite längre perspektiv. I den
senaste prognosen, som kom för 14 dagar sedan, har
man en medelfristig bedömning. Där startar Sverige
från en position där 15 OECD-länder har en högre
inkomst per person. Sverige ligger ungefär i mitten
bland EU-länderna. Om man menar allvar med ambi-
tionen med att Sverige ska vara ett land som kan
bjuda goda löner vid en internationell jämförelse, och
inte konkurrera som låglöneland, så måste Sveriges
relativa position förändras.
Men enligt OECD:s bedömning för åren bortom
den allra närmaste konjunkturuppgången i år och
nästa år skulle Sverige ha en lägre tillväxt än OECD-
området i övrigt. 16 OECD-länder skulle ha en högre
BNP-tillväxt än Sverige. Vår position som ett me-
delmåttigt EU-land skulle inte förändras. Och det
efter dessa fantastiska år - Göran Perssons feta år!
Sverige skulle tillhöra de länder där arbetslösheten
ökar.
Detta är någonting som oroar mig väldigt mycket,
och det borde oroa den rödgröna ledningen också.
Men uppenbarligen är så inte fallet. I varje fall ger det
inga resultat i form av förslag.
Mot denna passivitet tycker jag ändå att det känns
väldigt skönt att vi kan ställa en enad opposition med
aktiva förslag till en ekonomisk reformpolitik på de
områden som är viktiga just för jobb och företagande
för att människor ska kunna få jobb, försörja sig själ-
va och t.o.m. få ökade inkomster. Det handlar om
reformer på skattepolitikens, arbetsmarknadspoliti-
kens och konkurrenspolitikens områden och på före-
tagandets villkor.
Fru talman! Folkpartiet är med om de här försla-
gen. De är ganska noggrant redogjorda för redan.
Den här debatten handlar om inriktningen av den
ekonomiska politiken och budgetramarna för de när-
maste åren. När det gäller budgetpolitiken handlar det
om att göra rätt saker, och att göra dem på rätt sätt.
Det är väldigt bra med utgiftstaken och budgetlagen.
Det har varit en av de absolut viktigaste ekonomiska
strukturreformerna.
Det finns en sak som jag ändå tycker är lite märk-
lig, och som det skulle vara bra om man fick ett svar
på senare i debatten. Jag vet inte om finansministern
är här - han kanske lyssnar utanför. När det går så
otroligt bra för Sverige, och människors inkomster
faktiskt ökar - varför håller man på och höjer utgift-
staken, och varför tricksar man med dem?
Politik är trots allt inte bara att vilja - det handlar
också i rätt hög utsträckning om att välja och att för-
klara varför man väljer som man gör.
Sverige har fortfarande västvärldens mest kon-
junkturkänsliga statsfinanser. Resultatet av det är just
precis vad vi kommer att se när vi inte längre står på
toppen av en högkonjunktur.
Även här har OECD - om man nu inte vill tro på
vad Folkpartiet säger - kommit med en del förslag
och riktlinjer för vad vi skulle behöva göra. Man har
räknat på detta. Vi behöver skapa oss en rätt rejäl
fallhöjd just på grund av konjunkturkänsligheten, och
vi behöver minska denna känslighet så att inte statsfi-
nanserna riskerar att försämras så pass kraftigt som de
annars kommer att göra.
Vi behöver ha en rejäl fallhöjd, och den behöver
vara minst 2,5 %, säger OECD, för att vi över huvud
taget ska hålla näsan över vattenytan när det kommer
sämre tider. Men vi ser ju tyvärr ingenting av den
viljan från regeringens sida.
Den tredje punkten är ju konjunkturpolitiken. Ett
resultat av att man inte förmår att hålla i utgifterna i
en högkonjunktur är ju att man för en procyklisk
konjunkturpolitik, en politik som förstärker konjunk-
turen. Och det är ju ganska märkligt. Visserligen har
vi väl alla kunnat konstatera att inte bara Keynes är
död utan även Keynes idéer såsom funktionella i en
liten öppen ekonomi. Men man kan ändå undra varför
man så att säga använder Keynes fast tvärtom.
Fru talman! Folkpartiets alternativ till budgetra-
mar som finns beskrivna i vår motion och i reserva-
tionen i betänkandet handlar om lägre utgifter, strate-
giska skattesänkningar för jobb och företagande,
större överskott i statsfinanserna, de offentliga finan-
serna, för de närmaste åren och ytterligare större
avbetalningar på statsskulden med hjälp av utförsälj-
ningar som är strukturellt motiverade.
Vi tycker att det är viktigt att man prioriterar bätt-
re bland utgifterna än vad regeringen gör, att man
satsar på det riktigt viktiga. Vi föreslår en höjning av
biståndet, en ökad ekonomisk satsning på handikap-
pade med en stor tillgänglighetsreform och ett åter-
upprättande av assistansreformen för personer med
funktionshinder, det som vi tycker är den absolut
största frihetsreformen under 90-talet och som social-
demokraterna ständigt attackerar och försöker rasera.
Man måste återställa änkepensionerna, lösa trafikkao-
set och försöka återupprätta förtroendet för rättsvä-
sendet igen.
Fru talman! Man behöver också en inriktning på
skattepolitiken. Socialdemokraterna redovisar tyvärr
inte det. De sovande skattesamtalen blev ju sedan
stendöda. Göran Persson hänvisar alla frågor om
skatterna till höstens samtal. Man undrar om han inte
känner till det som Bosse Ringholm plötsligt kom på,
nämligen att moderaterna vill sänka skatten. Vet inte
Göran Persson om att skattesamtalen är avslutade?
Det enda som det talas om är den s.k. kompensatio-
nen för egenavgifterna. Och det är ganska märkligt.
Det är ju först och främst den enda skatt som är rik-
tigt värd att betala, eftersom man vet vad den går till.
Metoden undergräver pensionsöverenskommelsen
och är ganska märklig utifrån det perspektivet. Man
tar sig bort från de raka rören mellan avgifter och
förmåner. Vad kommer att hända i fortsättningen?
Och framför allt är det ju ingen skattereform.
Vi genomförde tillsammans med socialdemokra-
terna, konstigt nog, århundradets skattereform. Den
höll inte ens det årtiondet ut. Men, fru talman och
herr finansminister, det är ett nytt århundrade nu, och
nu gäller nya villkor. Det behövs därför en skattepo-
litik som tar till vara människors möjligheter och som
gör Sverige till ett attraktivt land för människor att
arbeta och driva företag i. Det måste löna sig att ar-
beta, spara och ta risker. Därför föreslår vi en skatte-
reform med inriktning på att sänka marginalskatterna,
att sänka skatten på arbete, att gynna risksparande,
även sådant som görs av privatpersoner, och att se till
att det blir lättare att vara företagare. Vi skulle behöva
besked om en långsiktig inriktning. Det behövs inga
nya utredningar eller tjocka böcker.
Fru talman! Jag skulle vilja säga, som vi brukar
säga till företrädare för regeringen, att om regeringen
inte vill lyssna på oss så lär av Blair. Häromdagen
skrev Tony Blair, er favoritkompis, tillsammans med
premiärminister Aznar bland mycket annat att en
viktig uppgift nu är att reformera ekonomin men att
undvika sådan skatteharmonisering och reglering som
driver jobben ut från Europa. Därför tycker vi att ni
borde lyssna mer på det än på de andra hos er som
tycker att man i stället i Europasamarbetet ska satsa
på att försöka övertyga de andra länderna om att höja
skatterna. Vad vi behöver är ett internationellt kon-
kurrenskraftigt skattesystem som gör att Sverige blir
ett attraktivt ställe för jobb och företagande.
Fru talman! Jag ska ta upp kvinnofrågorna eller
jämställdhetsfrågorna. Även jag var med i FN i förra
veckan. När man talar om jämställdhetsfrågor och
kvinnofrågor i de andra länderna så talar man om
empowerment. Man talar mycket om försörjning.
Man talar om feminiseringen av fattigdomen. Och
självklart ter sig problemen i Sverige som mycket
små och futtiga om man jämför med den situation
som kvinnor har runtom i världen. Men på något sätt
handlade det i rätt hög utsträckning om gradskillnader
och egentligen inte om artskillnader. Vi har egentli-
gen precis samma typ av problemställningar i Sveri-
ge, även om problemen inte alls är lika stor och lika
grava. Jag tycker att det vore bra om regeringen -
framför allt regeringens stödpartier som tjatar så
mycket om att de är feminister men som vill agera så
lite utifrån ett feministiskt perspektiv - verkligen
kunde ta tag i sådant som att se till att kvinnor kunde
få rejäla möjligheter till jobb och egen försörjning,
lika lön för likvärdigt arbete, lika möjligheter att
starta företag, lika möjligheter till kreditgivning i
stället för ständigt bidrag och någon gång kunde inse
att vägen till jämställdhet, makt åt kvinnor, faktiskt
inte går via mer makt åt staten.
Fru talman! Mycket har sagts tidigare i denna de-
batt. Det mesta av det som jag har sagt har jag sagt
tidigare i vår, i julas, i höstas, förra våren, osv. Men
upprepning är ju inlärningens moder. Kanske kan ett
och annat frö till slut sås hos Bosse Ringholm - drop-
pen urholkar stenen, vem vet. Jag tycker att det i
dagens betänkande finns ett antal mycket bättre för-
slag än utskottsmajoritetens förslag, och jag står gi-
vetvis bakom alla de reservationer där Folkpartiet
finns med, men jag yrkar bifall bara till reservatio-
nerna 1 och 15.