Fru talman! Det här brukar bl.a. vara den stund då
oppositionens budgetalternativ avrättas av finansut-
skottets majoritet på temat: Ni kan inte läsa, skriva
eller räkna. Det skulle i och för sig kunna vara ett
naturligt resultat av socialdemokraternas flumskola,
men det stämmer faktiskt inte.
I år tycker jag verkligen att vi har fått ett mycket
bra betyg av majoriteten. Det värsta vi gör är att vi
gör som ni, fast lite tidigare. Det allvarligaste är
nämligen att vi skär ned på arbetsmarknadspolitiken.
För det första kan jag då konstatera att andelen ar-
betsmarknadsåtgärder i förhållande till de arbetslösa
aldrig har varit så högt, eller har aldrig planerats att
vara så högt, som under de närmaste åren. Den ned-
skärningen tycker vi därför är mycket väl motiverad
av strukturförändringsskäl. Det är inte rimligt att ha
3 % av arbetskraften i åtgärder när man har drygt 4 %
arbetslöshet i förhållande till hur det har varit tidiga-
re. För det andra har ni ju varje år klagat på oss för att
vi drar ned där. Sedan har ni traskat patrull - fast
efter. Det som är förgripligt och fel på våren är halvt
okej på hösten. Jag tar alltså verkligen lätt på den
kritiken och tycker att det är bra att vi har fått ett så
bra betyg av finansutskottets majoritet.
Men jag skulle vilja ställa en fråga till Jan
Bergqvist, som alltid tycker att det är otroligt viktigt
med just de demokratiska frågorna, att riksdagen ska
fatta beslut. Vi säger att vi ska ha ett överskottsmål
om i genomsnitt 2 %, vilket betyder mer i goda tider.
Men ni nöjer er i betänkandet med 2 % jäms över
tiden då det i efterhand har visat sig att regeringen har
varit god och gjort så att det har blivit mer. Varför vill
ni inte att riksdagen ska fatta beslut om de budgetmål
som ska gälla för Sverige?