Fru talman! Ingen reformpolitik, ingen budgetpo-
litik, ingen konjunkturpolitik - så måste tyvärr rege-
ringens vårbudget dömas ut. Svensk ekonomi går i
dag på högvarv, allra bäst går det i de delar av vårt
näringsliv där socialdemokratisk politik betyder som
minst. Trots att ekonomin nu genom 1990-talets re-
former och en stark världsekonomi går på topp,
präglas regeringens politik av stillastående. Det är
occeptabelt med tanke på de utmaningar som vi står
inför.
Det finns i vårbudgeten inga förslag till reformer
för att möta globaliseringens utmaningar och möjlig-
heter. Det finns inga reformer för att uppfylla de krav
som kuskapssamhället ställer; inga reformer för att
förnya sjukvård och skola; inga reformer för att göra
det lättare för män och kvinnor att förena arbete med
familj; inga reformer som gör det lika lätt för kvinnor
att driva och starta företag där de i dag arbetar som
det är för män inom deras vanligaste yrkesområden;
inga förändringar för att ge patienter en bättre sjuk-
vård och elever en bättre skola eller för att göra sjuk-
vården och skolan till dynamiska delar av det svenska
kunskapssamhället.
Det finns inga åtgärder som gör att alla som arbe-
tar inom sjukvården och skolan blir delaktiga i den
nya ekonomins nya nöjligheter; inga reformer för att
bekämpa segregation och socialt utanförskap; inga
reformer för att stärka svenskt företagande eller för
att modernisera den svenska arbetsmarknaden eller
för att möta den utflyttning som vi i dag ser; inga
skattepolitiska reformer för att stärka Sveriges kon-
kurrenskraft om företagande och kunskap eller för att
underlätta för de vanliga hushållens ekonomiska och
sociala trygghet.
Bristen på reformer drabbar dem som allra mest
behöver dem - enskilda människor som sitter fast i
segregationens utanförskap; patienter i sjukvårdens
köer; elever som inte får de kunskaper de behöver;
familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop;
unga människor som vill bo i sin hembygd men där
de inte kan få jobb eller som vill jobba i något av våra
tillväxtområden men där de inte kan få bo. Bristen på
reformer drabbar samhället i sin helhet.
Vi ser det i form av utflyttning av företag, företa-
gande, forskning liksom av ägande. Vi ser det i form
av att vi har den gamla tidens arbetslöshet som ställer
hundratusentals människor utanför arbetsmarknaden,
men samtidigt den nya tidens arbetsmarknad där
bristen på arbetskraft blir allt tydligare. Trots globali-
sering, trots utflyttning, trots arbetslöshet, trots segre-
gation och trots arbetskraftsbrist sker inga reformer.
Trots att näringsministrar har lovat reformer, trots
att finansministrar har lovat reformer och trots att
statsministern har sagt att reformer självklart ska till,
trots avregleringsgrupper, trots att småföretagargrup-
pen och trots att alla möjliga samtalsgrupper har sagt
att det behövs reformer så kommer det inga. Trots att
det stått i budgetpropositioner år efter år och trots att
det stått i vårpropositioner att nästa gång ska det
komma en politik för företagande och tillväxt och för
en modern arbetsmarknad så blir det inget.
Det är som i den gamla välkända sagan om skräd-
daren. Det bidde ingen rock, det bidde inga byxor och
det bidde ingen väst. Det bidde inget. Det bidde inte
ens en vante.
Skälet är enkelt. Sverige regeras av en politisk
majoritet som i varje enskild viktig fråga har ofören-
liga uppfattningar. Partierna är splittrade sig emellan,
och partierna är splittrade internt. Vi ser det i de olika
viktiga sakfrågorna och när det gäller politikens prin-
cipiella inriktning.
· Ett parti är för planekonomi och ett förstatligande
av ägandet till våra viktigaste produktionsresurser
och företag. De två andra är emot detta.
· Två av partierna bekämpar frihandeln på både
ideologiska och principiella grunder.
· Ett parti är för Sveriges medlemskap i EU. De två
andra har som främsta mål att vi ska lämna det eu-
ropeiska samarbetet.
· Ett parti bekämpar tanken på att privatisera statli-
ga företag. De två andra är splittrade i frågan men
ändå för.
· Ett parti inser problemet med att vi får allt färre
yrkesverksamma. Men de två andra partierna vill
lösa den framväxande arbetskraftsbristen genom
sitt främsta krav på att lagstifta om kortare arbets-
tid. Ett parti vill dessutom säkra välfärden genom
att avlöna dem som inte arbetar alls.
· Ett parti är emot den budgetprocess som gett den
statliga ekonomin stadga och vill nu riva upp ut-
giftstaken.
· Två av partierna är intensivt emot Sveriges delta-
gande i den gemensamma valutan. Ett parti är
splittrat men ändå för.
· Ett parti säger sig vara för reformer som under-
lättar för företagande och forskning. De två andra
är intensivt emot att sänka skatter på företag, fö-
retagande och ägande.
· Ett parti bekämpar varje form av privata alternativ
inom sjukvården och skolan. Ett andra parti är bå-
de för och emot och vill förbjuda företagande som
ger människor en bättre skola och sjukvård. Det
tredje är i princip för privata alternativ bara det
inte är i form av företag.
· Ett parti har sagt att det vill sänka skatterna, men
de två andra vill hellre höja dem.
Så här går det vidare i de grundläggande centrala
frågorna. Det är skälet till att ingenting händer.
Konsekvensen av att regeringen samarbetar med
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är att inga reformer
blir politiskt möjliga eftersom dessa tre partier har
direkt oförenliga uppfattningar i politikens centrala
och avgörande frågor. Men det är inte nog med detta,
fru talman.
Regeringspartiets företrädare säger själva att det i
längden inte är politiskt och moraliskt möjligt att
samarbeta med ett parti som under årtionden hyllade
Europas socialistiska diktaturer och som ännu inte
kunnat göra upp med sitt kommunistiska förflutna,
där ledande företrädare inte bara kallar sig kommu-
nister utan framför allt är kommunister och där popu-
lismen gör seriös politik omöjlig - ett parti som är
emot privat ägande, som vill avskaffa kapitalismen,
som vill att det offentliga ska ta kontroll över de vik-
tiga företagen och naturresurserna i vårt land och som
gjort populismen till en regel har likväl - trots detta -
ett avgörande inflytande över den ekonomiska politi-
ken.
Fru talman! Vi har nog aldrig i Sveriges riksdag
sett en så splittrad regeringskoalition. Det är därför vi
aldrig har sett en så handlingsförlamad regering.
Ryktet säger att regeringen försöker att kompensera
bristen på reformer med att låta de offentliga utgifter-
na öka. Det är tyvärr ett uttryck för att regeringen inte
längre klarar trycket internt och externt på att i goda
tider börja spendera och öka de offentliga utgifterna.
Det är helt enkelt så att regeringen har tappat kon-
trollen över budgetpolitiken.
Om regeringskoalitionen inte kan ena sig om re-
former är det däremot inget problem att ena sig om
ökade utgifter. Därför ser vi nu en snabb utveckling
av de offentliga utgifterna. Det märks inte så mycket
när hela ekonomin växer, men det märks när vi har
sämre tider och ändå har kvar de höga utgifterna.
Under de borgerliga regeringsåren ökade statens
utgifter -, exklusive ränteutgifter, pensionssystemet
och bankstödet - med 5 miljarder. Det ska ställas mot
att regeringen nu i högkonjunktur ökar utgifterna med
53 miljarder från i år fram till 2003.
Men det är värre än så. Vi vet av erfarenhet att re-
geringen utnyttjar budgeteringsmarginalen till att
fylla ut med nya utgifter. Det innebär att utgiftstaken
alltmer styr ökningstakten i de statliga utgifterna.
Från 1997 fram till i år har utgiftstaken ökat med 42
miljarder. Men från i år t.o.m. 2003 ökar utgiftstaken
med 82 miljarder.
Vi ser alltså en mycket snabb utveckling av de of-
fentliga utgifterna under en tid då regeringen borde ha
lättare än någonsin att hålla i utgifterna.
Men det är inte nog med detta. Ekonomistyr-
ningsverket föreslår i sina prognoser att utgifterna
kommer att ligga över utgiftstaken med drygt 3 mil-
jarder under de kommande åren.
Men det är inte nog med detta. Regeringen ägnar
sig medvetet åt att gå runt budgettaken genom ett
budgettricksande som innebär att statliga utgifter inte
redovisas som utgifter i statens budget. Det handlar
om ytterligare 10-15 miljarder under de kommande
åren.
Regeringen har inte längre kontroll över budge-
tutvecklingen. Men det är inte nog med det. Man
saknar också förmåga att göra de prioriteringar som
måste kunna göras för att värna dem som är mest
beroende av statens stöd. Ökningen av utgifterna
kommer inte dem som är i störst behov till del. Änkor
och handikappade får fortfarande stå tillbaka för de
breda bidrag som är politiskt mer lönande att ge efter-
som LO är en starkare organisation än den enskilde
handikappade någonsin kan vara.
Det finns i regeringens budgetstrategi ett drag som
påminner om Nils Ferlins dikt:
"Men dessa de mycket fattiga
dem gör det mig ont att se.
De får aldrig ett bröd från frälsningsarmén
och aldrig ett ord i Clarté."
Det vore bra om finansministern här i dag ville ge
en förklaring till dels varför utgifterna ökar snabbare
än vad vi sett på mycket långt tid, dels varför utgif-
terna fördelar sig på ett sådant sätt att de grupper som
otvetydigt är i störst behov av stöd från det offentliga
får allra minst. Nu är det t.o.m. så att ni ska dra ned
på stödet till handikappade genom att minska stödet
till personliga ombud i en tid då man låter utgifterna
växa snabbare än på mycket länge.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet kan ena sig om ökade utgifter till stora kommuner
och stora grupper, men ni kan inte ena er om reformer
som gör välståndet större. Ni kan inte ena er om de
prioriteringar som gör att offentliga utgifter används
på de sätt som de ska användas till.
Ni brister i budgetpolitiken. Och eftersom ni
brister i budgetpolitiken får ni också en uppochned-
vänd konjunkturpolitik. Eftersom ni inte har en poli-
tik för att hålla emot utgiftskraven när tiderna är goda
ökar ni utgifterna när tiderna är som allra godast. Det
är det som kallas en expansiv finanspolitik, och det är
det som driver fram ett växande efterfrågetryck, nya
flaskhalsar och stigande räntor.
Effekterna av detta kommer man att se, kanske
inte främst när ekonomin står på topp utan när den
ekonomiska utvecklingen bryts och när plötsligt be-
hovet av de reformer som borde genomföras i dag blir
tydligare för var dag som går. Då drabbar bristen på
reformer de enskilda människorna. Då drabbar bristen
på reformer och på en budgetkontroll samhället i sin
helhet.
Fru talman! Mot denna handlingsförlamning har
vi en gemensam borgerlig politik för företagande, för
tillväxt, för att förnya sjukvård och skola, för att ge
Sverige vägar och en bättre infrastruktur, för att öka
konkurrensen och öppna nya tillväxtområden, för att
modernisera arbetsmarknaden, för att vi ska få skatter
som gör att Sverige kan bli ett land som man flyttar
till, inte ett land som företag flyttar ifrån - en politik
som gör det lättare för män och kvinnor att förena
arbete med familjeliv och som gör det lika lätt för
kvinnor som för män att starta företag inom sina olika
yrken. Vi har en budgetpolitik som syftar till balans
och minskad sårbarhet för de offentliga finanserna
och som ger prioritet åt statens viktigaste uppgifter.
Vi står enade i politikens viktigaste frågor. Vi har
en reformpolitik för Sverige. Men frågan är: Var står
ni i regeringskoalitionen? Ni har inte fått fram någon
annan politik än ökade statliga utgifter. Därför vill jag
ställa frågan till finansministern: Hur ser ert rege-
ringsprogram ut tillsammans med dessa partier? Be-
står det av ytterligare fyra år med en budget som
denna, utan reformer, utan skattesänkningar för före-
tagande och nya jobb, men med växande utgifter utan
prioritering av dem som mest behöver stöd och en
uppochnedvänd konjunkturpolitik?
Hur ska ni socialdemokrater kunna samarbeta
med ett parti av kommunister som inte bara kallar sig
kommunister utan som faktiskt vill avskaffa mark-
nadsekonomi och enskilt ägande, som motsätter sig
privatiseringar och som bekämpar Europasamarbetet
- ett parti som ni själva anser vara populister, demo-
kratiskt tvivelaktiga och dessutom inte säkerhetspoli-
tiskt trovärdiga? Hur ska ni få ihop en ansvarsfull
ekonomisk politik tillsammans med ett parti som vill
införa lön för dem som inte arbetar? Hur ser ert rege-
ringsprogram med dessa partier ut?
Fru talman! Vi har i finansutskottet och dess be-
tänkande lagt fast en gemensam borgerlig politik för
att reformera Sverige. Nu ställer vi krav på att de
rödgröna partierna redovisar sin. Väljarna vet vad vi
vill göra för att Sverige ska vara ett ledande kun-
skapssamhälle och välfärdsland. Väljarna har också
rätt att få veta vad Vänsterpartiet, Miljöpartiet och
Socialdemokraterna gemensamt vill göra för företa-
gande, tillväxt, skatter, näringsliv och forskning,
vägar och infrastrukturer, privata alternativ och
mångfald. Ökade statliga bidrag till kommunerna är
inte svar på den frågan. Sveriges medborgare har rätt
att kräva mer, för Sverige kan bättre - mycket bättre,
fru talman.