Herr talman! Jag ska börja med att återgälda tack-
et för det goda samarbetet. Det gäller också finansmi-
nistern och Finansdepartementet. Det enda området
där vi har problem i samarbetet är väl numera fotboll.
Men jag hoppas att vi också där ska få en ändring till
stånd och att vi får ett tvåkönat fotbollslag nästa gång.
Jag ska inte heller glömma bort att tacka Matz
Hammarström och Miljöpartiet för gott samarbete när
jag ändå håller på.
Dessutom vill jag instämma i det Jan Bergqvist
har sagt i denna talarstol.
Det har talats en del om Vänsterpartiets kongress.
Den får ni gärna diskutera. Det fattades en del beslut
som innebar att vi i partiledningen fick knäppar på
näsan. Det tar vi till oss med stort allvar.
Men när det gällde budgetfrågorna var det fak-
tiskt, kan jag berätta för er, en beundransvärd disci-
plin som Vänsterpartiets kongress visade upp. Vi kan
t.ex. jämföra med den socialdemokratiska partikon-
gressen, som fattade ett par mycket kloka beslut. Det
var kanske därför vår kongress var så försiktig. Vi såg
beslutet om att avskaffa karensdagen och höja taket i
a-kassan som så viktiga åtaganden att vi på vår kon-
gress inte vågade oss på att lägga på ett antal andra
dyra reformer.
Om jag själv skulle välja ut något område där det
känns väldigt angeläget att verkligen få till stånd
ökade anslag, skulle jag i likhet med Lena Ek vilja
lyfta fram skolan. Det har talats om att inte minst vi
som finns här i kammaren borde lära oss räkna, skriva
och läsa. Det kanske är där det behövs mer resurser,
men själv skulle jag inte minst efter den här debatten
vilja lyfta fram historieämnet och kanske även litte-
raturen och poesin, som bl.a. Gunnar Hökmark visar
att ökande intresse för.
När det gäller historieskrivningen har vi, jag tror
det är i ett svar på kristdemokraternas motion, tagit
upp den lite längre historiska analys som gjorts av
Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd. Man har där jäm-
fört BNP per invånare i åldrarna 15-64 år, alltså lite
grovt sett befolkningen i produktionen, och sett när-
mare på utvecklingen mellan 1947 och 1997.
Gör man en sådan längre analys ser man att den
dominerande trenden bland de avancerade kapitalis-
tiska industriländerna är en utjämning. Sverige har
t.ex. jämfört med USA lyfts upp från att ligga på
60 % av USA:s siffra till att närma sig 80 % av
USA:s siffra. Det är alltså den genomgående stora
förändringen. Det är det som är den viktiga historiska
utvecklingen, inte växlingarna mellan upp- och ned-
gångar.
Jag kan också delvis instämma i det som sägs om
att vi inte får låta oss förblindas av den nuvarande
uppgången. Det finns långsiktiga problem, trots den
nuvarande högkonjunkturen.
Det som är problematiskt är också, som jag kan
uppleva det, att arbetarrörelsen och Vänstern mycket
länge har befunnit sig på defensiven ideologiskt. Inför
de globala krafter som verkar har vi haft problem
med att värna välfärden och solidariteten. Skolan,
vården och omsorgen inte minst.
Det är nämligen på det viset att ska man upprätt-
hålla fasta proportioner mellan å ena sidan den of-
fentliga servicen och å andra sidan den privata kon-
sumtionen krävs det faktiskt att en ökad andel av
nationalinkomsten går till den offentliga sektorn, till
skolan, vården och omsorgen. Det är väldigt svårt i en
global ekonomi, där det finns ett tryck på att sänka
skatter.
Det behövs också strukturella reformer. För vår
del är det arbetstidsreformen som är väldigt viktig.
Jag såg en undersökning där t.o.m. en majoritet av de
moderata sympatisörerna ville ha sextimmarsdag. Det
är väldigt glädjande. Det var en massiv majoritet,
framför allt bland kvinnor, för sextimmarsdagen. Jag
är övertygad om att svenska folket trots allt kan räk-
na, skriva och läsa ganska hyggligt, så de förstår att
det inte är gratis med sextimmarsdagen.
Det har gjorts en undersökning av Långtidsutred-
ningen som sträcker sig fram till 2015 och den visar
att det helt klart tar ett ganska rejält utrymme om vi
ska ha en omfattande arbetstidsreform, en arbetstids-
förkortning. Men eftersom man räknar med en sådan
massiv ökning av den privata konsumtionen, klarar vi
ändå dels en ganska kraftig ökning av den offentliga
konsumtionen, dels en rejäl arbetstidsreform. Ändå
får vi ett visst utrymme över, fast det naturligtvis blir
lägre, för en privat konsumtionstillväxt. Det är inte på
något sätt så att det inte skulle vara ekonomiskt möj-
ligt att klara en rejäl arbetstidsreform.
Sedan några ord om budgetprocessen. Det var ju
så, inte minst efter de borgerliga regeringsåren 1991-
1994, att det var nödvändigt med en skärpning av
budgetprocessen. Jan Bergqvist vill inte gräva alltför
mycket i den här gamla historien, men jag kan ändå
inte låta bli att påminna om hur det var. Alla talade
om att sänka skatten, men Moderaterna talade om att
militären ändå måste ha sitt. Kristdemokraterna talade
om att sänka skatten, men vården måste ha sitt. Folk-
partiet talade om skolan och Centerpartiet talade om
jordbruksstödet och regionalpolitiken. Vad blev re-
sultatet? Man klarade av att sänka skatten, men man
klarade inte av att minska utgifterna. Det var nödvän-
digt att få en bättre budgetdisciplin.
Nu har vi, inte minst genom ett samarbete mellan
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, periodvis också
med Centern, och med Miljöpartiet, åstadkommit ett
på gränsen till ekonomiskt underverk. Ett underskott
på mer än 10 % av BNP i den offentliga sektorn totalt
har förbytts i ganska kraftiga överskott framöver.
Men om det ska vara möjligt att i längden upp-
rätthålla budgetdisciplinen måste också budgetpro-
cessen vara begriplig och möjlig att förklara för
svenska folket.
Det är inte rimligt att tolka budgetprocessen och
utgiftstaken på det oerhört doktrinära och nästan
högkyrkliga sättet som de borgerliga politikerna vill
göra. Jag vill, i likhet med vad Siv Holma gjorde i
utfrågningen av Curt Malmborg, påminna om den
förre finansministern Åsbrinks anförande om budget-
processen inför Nationalekonomiska föreningen. Han
talade om att man i Japan har lärt sig att bygga flex-
ibla skyskrapor så att de ska tåla åtminstone mindre
jordbävningar.
Läser man budgetlagen ser man att den ger ut-
rymme för ganska vida tolkningar. Det är möjligt att
uppfatta utgiftstaken som mål, som ibland när det
skakar till i ekonomin måste vara möjligt att tolka om
och något förändra. Vi har nu den pågående utred-
ningen om budgetprocessen. Jag är övertygad om att
vi ska nå en enighet om att göra budgetprocessen
något mera flexibel och begriplig.
Mats Odell säger att vi lever i landet med världens
högsta skatter, och ändå har vi inte råd med skola,
vård och omsorg. Ja, det var det där med poesi och
sånger. Hur är det den går? "- - - falsk matematik -
- - Noll och noll är noll - - - dé é falsk matematik."
Jag minns inte så mycket mer. Det här handlar om
skrymteri.
Jag kommer att tänka på den unge man som kom
fram till mig i den förra valrörelsen och sade att han
hade sådana problem om han skulle rösta på Kristde-
mokraterna eller Vänsterpartiet. Det var de två parti-
erna som stod för de svaga. Han tyckte att Alf Svens-
son och Gudrun Schyman var så jätteschysta, men
han kunde inte välja för han tyckte att de stod för
samma sak. Jag försökte förklara att det faktiskt inte
riktigt var så. Kristdemokraterna vill sänka skatterna
osv. Men han hade svårt att förstå att det fanns några
större skillnader. Han kanske tillhörde den lilla rännil
av väljare som enligt den senaste SCB-mätningen
gick över från Kristdemokraterna till Vänsterpartiet.
Han kanske hade upptäckt att det faktiskt fanns en
skillnad.
Mats Odell frågar om änkorna. Vi har lyckats
åstadkomma ett litet första steg. Det är otillräckligt.
30 miljoner kronor anslås till år 2003. Jag lovar att vi
ska kämpa vidare.
Gunnar Hökmark gillar poesi. Den här gången var
det Nils Ferlin. Hökmark har en poäng. Även Nils
Ferlin har en poäng i att det inte står någonting i
Clarté om de allra fattigaste. Det är en försummelse
som har funnits inom arbetarrörelsen och Vänstern.
Det som kallas för trasproletariatet i den marxistiska
traditionen har negligerats. Det är en riktig kritik.
Att höra Hökmark citera Ferlin är lite grann som
den förra debatten med Lars Bäckström. Ferlin och
Hökmark är inte riktigt på samma våglängd. För att
påminna sig lite grann om Ferlindikter finns sången
om grämelsens son. Fundera på, Hökmark, om han
inte är befryndad med grämelsens son som sjunger på
grammofon osv. Det finns också sången om dispo-
nenten, som högst belåten aldrig smakat ångesten och
gråten. Det påminner också lite grann om Hökmark.
Det är inte ofta som man har saknat Carl Bildt.
Men Carl Bildt kunde lite grann om Marx. Han hade
elementär kunskap om Marx, planekonomi, kapital-
ism, marknadsekonomi och de marxska begreppen.
Hökmark säger att det finns ett parti som tror på pla-
nekonomi. Frågan är vilket. Är det möjligen Mode-
rata samlingspartiet som älskar den militära appara-
ten? Det är planhushållningens högborg.
Någon äktliberal sade att det är EMU som är det
nu existerande bästa exemplet på planekonomiskt
tänkande, dvs. den monetära unionen.
Hökmark måste försöka sätta sig in i elementa. Vi
vill inte avskaffa marknadsekonomin. Det handlar om
kapitalismen. Det är en helt annan sak. Jag citerar Alf
Svensson, partiledare i Kristdemokraterna, som i en
bok 1976 skrev att kapitalismen uppmuntrar egoism,
och det leder till en omoralisk samhällsordning. Jag
vill helhjärtat instämma i denna Alfsvenssonska ana-
lys.
Det finns en välberättigad kritik av kapitalismen.
Det är en brist på ansvarsfulla ägare. Vi måste kom-
ma till rätta med den kortsiktiga spekulativa inrikt-
ningen på ekonomin, inte minst inför höstens pen-
sionsval. Då måste svenska folket och löntagarna
organisera sig och ikläda sig ett mer långsiktigt äga-
ransvar och därmed på längre sikt och med förnuft
avveckla detta omoraliska system som Alf Svensson
och vi vänsterpartister ibland kallar för kapitalism.
Därmed vill jag yrka bifall till hemställan i betän-
kandet.