Fru talman! När jag talade religion med Peter
Eriksson på hans förslag, frågade jag vad den gamla
religionen var och hur den förhöll sig till 80-talets
inflationsekonomi och valutakraschen 1992. Det vore
intressant att höra någonting om det. Det är naturligt-
vis i det perspektivet vi nu diskuterar.
Jag tror inte att någon av oss tvärsäkert kan säga
att detta redskap är det rätta att använda i en ny tid. I
varje fall kan inte jag det. Men jag tycker att det är
ganska enkelt att konstatera att med den förändring
som vi har sett av såväl politiken som den internatio-
nella ekonomin är det tydligt att vi behöver nya red-
skap. Nationerna har att försvara sin ekonomi på en
marknad på ett sätt som aldrig har skett förut. Det kan
hända att det finns likheter med när Hansastäderna
prövade svensk kreditvärdighet, men då var det na-
turligtvis andra sätt att räkna. En enskild nation har att
prövas inför sin totala ekonomiska politik på ett helt
nytt sätt.
Detta stärks också av de erfarenheter vi har av en
riksbank som får ett komplett ansvar för det som är
riksbankens område. Vi talar inte alls om det område
där regeringen har stärkt sitt inflytande i och med det
här beslutet. Det är det perspektivet vi har. Därför
måste man nog ändå kräva av Peter Eriksson, liksom
av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, att få den alterna-
tiva beskrivningen. Hur ser en ekonomisk politik ut
där det nationella intresset både kan skyddas och
överflyglas andra intressen? Vi har inga erfarenheter
av detta just nu.
Däremot har vi en mängd erfarenheter av hur vi
internationaliserade. För mig är detta inte något nega-
tivt. Jag förstår att människor kan uppleva att föränd-
ringarna i sig är problematiska, men den nya tiden
kräver nya redskap. Detta är ett sådant. Därför är det
rimligt att vi går den vägen.